Ensambarn eller ni med ensambarn, saknar man syskon?

Jag har 8 syskon. Jag har även många kusiner.
Maken har en halvbror som är 11 år yngre än honom.
Svärmor var ensambarn. Likaså svärfar.

Vi har en fantastisk relation jag och mina syskon. Jag skulle inte kunna leva utan en enda utav dem. Vi delar på alla bördor. Allas bördor. Vi har, om inte daglig kontakt, så i allafall veckovis och om någon har det jobbigt finns direkt hjälp att få, men ingen behöver slita ut sig. Dock tror jag att vår familj är rätt unik.

Maken vill ha många barn. Han har saknat syskon och speciellt som han ser den relation vi har. Dock finns ju inga garantier för att det skulle bli så ändå.

Svärfar är ensam och rätt bitter idag. Han fick ta hand som sina föräldrars sjukdomar och död själv. Han tyckte det var jobbigt. Och han är en sån som tycker synd om sig själv jämt.

Svärmor har alltid varit social och hade många nära vänner fram till sin död. Hon fick också bära ett tungt lass med sina föräldrar själv, men hon klagade aldrig. Och jag upplevde aldrig att hon saknade syskon. Jag förstod att hennes nära vänner blev som "syskon".

Så, jag tror inte att det finns ett givet svar på vad som är bäst. Det handlar nog mycket om hur man är som person.