Jag undrar om det finns några Föräldrar till barn med Aspergers här som vill utbyta tankar och erfarenheter? Om hur man får skolan och vardagen att fungera så bra som möjligt? Som kan ge stöd när man känner sig helt uppgiven av trötthet och omvärldens oförstående. Någon som också funderar på hur den älskade ungen ska klara sig i framtiden?
Hej! Har läst så långt tillbaka jag orkade i er tråd. Härligt med ett så stöttande forum! Det verkar mest röra pojkar dock eller har jag missuppfattat? Min dotter 4år är på väg in i utredning mot AST men vad jag förstår är kunskapen och vetskapen om flickor med AST väldigt begränsad. Någon med erfarenhet??! Hon pratar och pratade tidigt (men lite sluddrigt/otydligt fast samtidigt lillgammalt) och på vissa motoriska sätt är hon både (extremt???) modig och kompetent (typ springa, klättra, hoppa) och på andra helt LOST. Hon har tex ingen tydlig handdominans och gillar inte att tex äta med bestick, håller i pennor/kritor hur konstigt som helst osv. Hon har aldrig trivts i förskolemiljö och ibland har det känts som ren misshandel att lämna henne där, under lång tid satt hon i ett hörn med ryggen emot de andra och lekte med plastdjur. Hennes utbrott (dagligen) är ju "normala" för oss men vi har börjat inse att de är extrema för normala familjer 
... Och visst är man matt... Och så oerhört begränsad. Hur upplevde ni att få själva diagnosen? Jag både vill och vill inte att utredningen ska bekräfta min oro...
... Och visst är man matt... Och så oerhört begränsad. Hur upplevde ni att få själva diagnosen? Jag både vill och vill inte att utredningen ska bekräfta min oro...
Usch,. idag är ingen bra dag känner jag. Min man var på skolan och lämnade och stötte på sonens fröken. Han frågade hur det var med henne och hon svarade istället oerhört negativt om vår son i stället. Nåt i stil med:
"Ja det är ju jobbigt..."
Hon tog upp att han har svårt att koncentrera sig i klassrummet och att han har sina svårigheter...
Samtidigt lyckades min man dra ur henne att det går mycket bättre nu och antalet utbrott där han sedan bara låser sig och sluter sig totalt har minskat väldigt mycket.
Det bara kändes så oerhört tråkigt att hon stod och rabblade upp negativa saker när det ändå skett positiva förändringar.
Känslan av att allt bara ska vara en lång uppfärsbacke från och med nu la sig som en kall och blöt yllefilt över mig. Samtidigt ska jag vara glad över att vi får en utredning nu i sommar och att vi fångar upp det tidigt.
Men jag undrar när vi får hjälp!? Det vi gör hemma för att underlätta för sonen är ju mer ett hemmasnickeri av lösningar som gjort att utbrotten minskar. Och egentligen går det i stort sett ut på att använda time-timer-appen så mycket som möjligt samt att inte pressa honom på något vi när vi känner att ett utbrott kan vara på väg.
Som härom dagen slapp han hjälpa till att duka för vi märkte att han blev helt "konstig" och upprörd. Han tyckte det kravet att ställa fram några tallrikar var oerhört pressande och började prata om att det det kändes som en atombomb sprängdes i huvudet. Men andra gånger funkar det finfint att be honom om hjälp och han ställer gladeligen upp.
Men OM vi får en diagnos - kommer det vara BUP som hjälper oss att hitta sätt att hantera sonen? Eller är det habiliteringen? Och vad händer egentligen hos habiliteringen?
Tacksam om någon vill dela med sig av era erfarenheter!
Hej alla! Hur har ni andra det med motivation till fritidsaktiviteter? Sonen har just meddelat att han vill sluta spela blockflöjt (har spelat ett år och är riktigt duktig) och att han inte tycker om schack längre (har varit med till och från två terminer, mest från, han har inte orkat gå dit om han varit på fritids innan).
Känner mig förtvivlad! Jag vet inte hur jag ska kunna uppmuntra honom till kontakter utanför hemmet...
Blixa - samma problem här. Min son har slutat med schack nu med... Han vill bara spela minecraft. Bara.
Att få ut honom utomhus för bara 10 minuter är ett stort problem för oss. Han kan inte bara gå ut och hitta på nåt med sitt minecraftsvärd. Han behöver hela tiden veta exakt hur länge han ska vara ute och behöver ett "uppdrag". Som att gå fram och tillbaka i skogen och till husen tre gånger och sen komma in.
Min son vill att alla andra ska ha samma minecraft-intresse och spela med honom via skype. Men ingen vill/orkar hålla igång i hans intresse, samt att de flesta barn vill vara ute och leka så här års. Nån som vet hur man kan komma i kontakt med andra nördar?
Ja men det var smart Blixa! Jag kan inboxa dig sen med uppgifter när jag hinner idag.
Min son pratar i Skype med sin kusin ibland, men kusinen mäktar inte med helt ärligt och har andra intressen.