Aspergersföräldrar som vill utbyta tankar och erfarenheter

Nu är jag på inget sätt skadeglad över det elände du beskriver - men oerhört glad att se att jag inte är ensam i mitt elände!
Jag har (hittills) plöjt i genom 26-27 sidor i tråden i hopp om att hitta någon med en tonårs-aspie och slutligen ramlade jag över ditt inlägg som beskrev min vardag.

Jag känner så väl igen det du skrev på slutet; att du själv lever helt isolerad.  Jag själv är sjukskriven sedan 2 år tillbaka, men många kortare sjukskrivningar i omgångar innan dess.
Nu är jag på väg "tillbaka" genom att försöka arbetsträna, men med en kronisk sjukdom (mkt lik utmattningssyndrom) och en son som tar upp all tid och all kraft så känns det som en ren omöjlighet.

Dom vänner jag har träffar jag inte längre, dels pga det inte finns någon ork / energi över men också pga den havererade ekonomin som sjukskrivningen burit med sig.
Att träffa nya vänner är i princip otänkbart då man inte orkar ut.  Dom lätträknade gångerna det hänt och folk undrar saker som "varför man är sjukskriven" ("tja, prova själv att bråka med Bup, Skola, FK i 2-3 år i sträck så får vi se hur du mår...") osv.  
Personligen orkar jag inte längre försöka förklara varken hur jag mår (jag har en sjukdom som heter ME/CFS) och definitivt inte förklara för folk hur min 14-åriga aspie-son fungerar.

Ett exempel (som säkert många med aspie-barn kan känna igen sig i) råkade jag ut för för några veckor sedan.
Jag var dum nog att gå på en blind-date och han var oerhört intresserad av mig, mitt liv - ja rubbet ville han veta.
Vi kom in på det faktum att min son har Asperger och min date börjar fråga massa saker och jag svarade med olika exempel; varpå han säger (som så oerhört många med "odiagnostiserade barn") att 
"Men det där tror jag är ganska typiskt för tonåringar!"
Helt ärligt har jag kunnat dränkt karln i kaffet där & då, om bara koppen varit tillräckligt stor....

Men det är en så oerhört vanlig reaktion hos folk, har jag märkt, när man försöker beskriva vad man lever med.
Till och med FK använder den typen av "Förringande" kommentarer när det gäller vårdbidrag, bara för att kunna motivera ett lägre vb osv.

Jag själv blir oerhört kränkt, både för min egen del och för min sons del.
Missförstå mig rätt, ingen vore väl gladare än jag om min son vore "En typisk tonåring", men det är han inte.
Har är en väldigt typisk Aspergare.  Både på gott och ont, kan jag känna.  

Oj, nu kom jag helt "off topic" här (sorry!) , men skönt att skriva av sig lite och se att man inte är ensam iaf. =)

Kan tillägga att det där med strumpor och skor finns här hemma också.
Foppa-tofflor långt in i snödrivorna. Inga strumpor passar pga resåren, dom gånger man hittar skor som duger så används dom tills dom ramlar i bitar.
Min son travar fortfarande runt i sina vinter-kängor - som han för övrigt just har lappat ihop med hjälp av super-epoxy...  

Jo visst är det så, man anpassar sig ju. Man gör det man märker funkar på ens barn =)

Det som (troligtvis) för mig gör att bägaren rinner över lite då & då när det gäller omgivningen är att det känns ibland som att folk "förringar" dom svårigheter som man har.  Nästan trivialiserar dom, vilket gör att jag känner mig lite "klappad på huvudet" och lite "Dålig-Förälder-Som-Inte-Klarar-Av-Sitt-Barn" ungefär.  =/  

Jag har inte haft så många andra barn i kring mig så det har inte funnits så mycket att jämföra med och när min son blev lite äldre och började utredas så var jag så inkörd i alla rutiner man skaffat sig etc att jag säkert satt på Bup och nästan trivialiserade problemen själv..haha.

Åh det där känner jag igen också!  Jag tror min son var runt 3 år när han första gången fick ett litet sår på handen. Aldrig behövt barnsäkra nånting jag heller när han var liten, åtminstone inte för att förhindra att han skadade sig.  
Numera, när han är 14 så river jag däremot mitt hår då hela hemmet skulle behöva säkras för honom då han är extremt mycket för experiment av olika slag. Allt ifrån att bygga bomber med hjälp av bakpulver (brustablett-vitaminer smäller också bra har jag märkt...) till att bygga hemmagjorda eldkök.

Ibland känns det som jag får "jaga" och "passa" honom mera nu än vad som behövdes när han var liten.
Blir en sån kluven känsla, då man å ena sidan dukar under av all energi som går åt till att se till att han inte eldar ner hemmet - samtidigt som man å andra sidan är stolt över det stora kunnande han har i olika ämnen (även om jag gärna skulle se att dom ämnena inte sätter hemmet i riskzonen:)  

Haha ja cola / pepsi / mentos är ju en klassiker!  
Hade själv ingen aning om multifunktionaliteten av bakpulver förrän det small här hemma i köket, men när skattepengarna kommer så blir det mesta här hemma "Tonårs-säkrat" får man väl kalla det.

Just nu är det rent hopplöst vissa dagar när han får för sig att experimentera och göra 'hemmagjorda' prylar. Det senaste var hemmagjord pepparspray, där han med ljusets hastighet lyckats riva åt sig både kryddburkar, vinäger och ättikssprit.
Känns som inget är säkert här hemma, skulle behöva lås på allting.

Suck & stön, nu är det dags för uppföljning på vårdbidraget.... Jag har letat febrilt men kan inte hitta tråden om Vårdbidrag här på familjeliv, är det någon som har koll på den tråden och kan länka?

Ja jag har 1/2 vb och 18% merkostnader för min son, men det tog över 1 år med överklagan innan jag fick upp det från 1/4 som jag blev beviljad först.

Jag rasar fortfarande så in i norden över hela vårdbidragssystemet. Är så galet arg på hela uppbyggnaden av det att jag skulle ge mig in i politiken enbart för det; om jag nu hade ork...*s*

Men, men. I morgon har jag iaf teletid med Habiliteringen. Vid min ansökan hade jag inte hjälp någonstans ifrån utan satt och skrev, letade, ordnade papper etc helt själv.

Nej jag jobbar inte halvtid, jag har varit helt sjukskriven sen 2 år tillbaka.

Jobbade heltid när sonen påbörjade sin utredning och ansökan om vårdbidrag påbörjades, men 2 överklagningar till FK, bråk med skolan som slutade med anmälan till skolinspektionen och en son som blev "hemmasittare" i över 1 termin tog ut sin rätt....

Vårdbidrag har du rätt till oavsett om du jobbar 100% eller är arbetslös, sjukskriven etc. 

Nej, 1/4 dels vårdbidrag är ju inga större problem att få igenom, det är ju liksom det lägsta man kan få.

Säger som Blixa, lycka till och välkommen till klubben :)

Jag har äntligen fått tag på både Bup & Hab. Lyckades få en förmiddagstid med kuratorn på Habiliteringen samma dag som jag har teletid med FK om vårdbidraget.

Håller tummarna för att jag den här gången ska få ihop en rejäl ansökan där jag får upp mitt vårdbidrag (1/2 vb i dagsläget) och merkostnaderna (18%) utan att behöva överklaga.

Jag har hittat väldigt få inlägg här angående tonåringar med AS och vb, dom flesta inläggen verkar röra barn i 8-9 års åldern - men min son som är 14 idag har ju definitivt blivit mer krävande så ett högre vb känns på sin plats.
Sen att få ner allt på papper är ju en helt annan femma. Ett jobb jag inte önskar min värsta ovän... =(

Åh, jag känner med dig. Kampen om VB är inte rolig! =(

Jag måste komma ihåg att fråga på Bup el Hab vad min son kommer kallas i fortsättningen.
Han har ju Asperger, men som tidigare nämnts så används ju inte den termen längre.
Dock har jag uppfattat att vissa områden (län el kommuner, minns ej vilket) faktiskt använder den fortfarande.

Hursomhaver! Mitt tips inför VB ansökan är att ta hjälp från alla håll (Hab, Bup, lärare / skolpersonal, vänner etc) som kan bidra med observationer osv.

Jag satt helt själv med mitt vb då jag sökte för ca 5 år sen (inklusive tid för överklagan) och det slutade med utbrändhet - så var inte rädd att be om hjälp.

Det är otroligt krävande att sätta allt på pränt men jag fick t.ex. igår veta att Habiliteringen faktiskt har en lista på hur "reguljära" tonåringar (el 14-åringar) fungerar.
Bara en sån sak visste jag inte ens om att det fanns hjälp med. Det underlättar för mig iaf, då det är jättelätt att man blir "hemmablind" över allt mer-jobb man gör och i mitt fall har jag inte några "vanliga" tonåringar i min närhet att jämföra med och då blir det ju jättesvårt.

Håller tummarna för att det går bra för er! =)

Så typiskt, jag skrev ett långt svar här och när jag trycker "posta inlägg" så hamnar jag på första sidan för jag var inte inloggad =/

Nåja, försöker igen! =)

Men visst är det så att det är skönt att skriva av sig! Jag själv har sällan någon direkt fråga när jag är aktiv här, men det är skönt bara att skriva lite, få höra att man inte är ensam och ibland bolla lite tankar, få lite tips och ideér osv.
Det tror jag jättemånga som är här tycker. =)

Min son går i 7:an nu (född -00) och han blev sk. hemmasittare hela höstterminen i 5:an pga kommunen inte kunde skaka fram en plats till honom i en särskola.
Han hade fram tills dess gått i vanlig skola, men då skolan inte tog sitt ansvar och skötte sina skyldigheter slutade det med att han blev sjukskriven i slutet av 4:an fram till skolavslutningen.
Jag anmälde till skolinspektionen (det fanns händelser som skett också) och fick rätt, men hela den processen tog ju nära på 2 år innan jag slutligen fick rätt mot skolan (lite bitterljuvt, kan man säga...).

Först i mitten av januari i 5:an fick min son komma till en särskild undervisningsgrupp (tror jag det hette), med bara 8 elever och 3 lärare och sen den dagen var det som "dag & natt" med skolan.

Från att haft ständiga härdsmältor varje dag innan och efter skoldagen (sonen höll sig samman i skolan och bröt ihop hemma) - så har han aldrig försökt slippa gå till skolan, han är omtyckt och älskar att lära sig. På loven kan han till och med säga att "Det ska bli kul att träffa klasskompisarna igen på måndag" osv.
Kan säga att det enda ämne han blev godkänd i när han blev sjukskriven i 4:an var engelska.

Efter att ha varit borta 1/2 termin och fått läsa ikapp allt han tappat så var han godkänd (med bra betyg) i alla ämnen - och hans nya lärare sa att han under sina 25 år som lärare aldrig haft en elev som varit så duktig i engelska som sonen". 
Det värmde, kan jag säga!  Från att ha haft ständig ångest över all kontakt med skolan, så är det numera i princip bara lov-ord när man har möten numera.

Skolan är ju jätteviktig del i barnens liv och när den inte funkar så havererar ju allt! 
Håller tummarna för att det löser sig för din son och att ni kan hitta en skola som passar honom och att han slipper bli hemmasittare.
Men jag förstår din frustration och brist på energi - det är ju alla dessa bråk med myndigheter & skola som tar knäcken på en, kan jag känna =(

Kram