jagvetefan skrev 2014-09-01 11:15:07 följande:
Hej alla!
Undrar om jag får hänga på i den här tråden. Vår son utreds just nu för (utåtagerande) ADHD eller Aspergers.
Han är 7år och började 1:a klass för 2 veckor sedan. Vi började utreda honom i januari då han haft ett jobbigt halvår i fsk-klass med många utbrott. Sen tyckte BUP att vi skulle ta en paus över sommaren och se hur det gick ca en månad in i 1:a klass... Redan 2:a dagen ballade han ur...
Han är jätteduktig! Räknar mattetal på 2 röda sekunder och han imponerar på lärarna med att kunna så många fina ord och dess betydelse men det är när han inte klarar något som han exploderar. Bla... det finns tillfällen då det bara behöver gå lite fel så resulterar det i utbrott.
Mellan utbrotten är han världens goaste kille! ![Hjärta Hjärta](https://www.familjeliv.se/bundles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-heart.gif)
Hans utbrott började redan när han var yngre men man har hela tiden trott att det är trots, hör till åldern osv men nu har det eskalerat. Mycket pga att det är större press på honom nu. Han vill gärna göra saker på sitt sätt och när han vill!
Inte så lätt i skolan alla gånger...
I torsdags var vi på BUP för att göra lite tester. Det funkade inte alls. Efter 10 min kom han ut, arg som ett bi, och vägrade fortsätta! Sen fick vi lirkat in honom igen men även den gången slutade det i ilska och frustration. Bra att psykologen fick se ett utbrott live men synd att inte testet blev helt utfört... Det hade behövts för att ställa diagnos så nu vet jag inte riktigt vad som händer...
Själv har jag fått stressymptom och högt blodtryck efter att under allt för lång tid oroat mig för hur han ska klara dagen.
Nu har det gått så långt att han inte vill gå till skolan så varje morgon är en strid. Jobbigt när det bara gått två veckor in i terminen...
Nu ska jag läsa igenom tråden ordentligt och se om det finns några likasinnade.
Ha en bra dag!
Hej där - ja, vi som har barn med specialla behov vet hur det kan vara! Andra har tyvärr ingen chans att förstå - så våga stå på dig och lite på din inre känsla. Tyvärr tog det alltför lång tid för oss att få hjälp och ända fram till den dag vi fick diagnosen fastställd - så kände jag mig ganska missförstådd och ganska så ensam. Vi är ganska lugna och tålmodiga, stabila föräldrar, som "stod ut" alldeles för länge.
Jag har nu en son med Gad och Ast, snart 15 år - och oj vilka många år av kamp - kampen att ta sig till skolan, kampen med humör/beteende, kampen med att inte vilja vara med om förändringar i stort och smått.........
Lycka till och återkom gärna med frågor eller funderingar!
Kram