Aspergersföräldrar som vill utbyta tankar och erfarenheter

Jo, så är det ju. Man anpassar sig efter det barn man har och märker inte alltid att det är annorlunda mot hur andra familjer har det. Jag har två barn och hade länge gått och förundrats över att folk kunde ha TRE barn och verkade klara det bra. Diagnosen blev för mig en förklaring på den känslan. Det var inte min föräldraförmåga det var fel på, det var mitt barn som hade större/annorlunda behov än andras barn.

Jag blir också galen när bl a mina föräldrar bagatelliserar sonens svårigheter. Samtidigt kan jag ju se folk omkring mig som har olika slags problem med sina barn och känna att på vissa sätt är vi lyckligt lottade. Min son har t ex väldigt låg impulsivitet. Jag har aldrig behövt "jaga" honom för att förhindra att han gör något farligt som jag ser andra barn göra. Han stoppade aldrig saker i munnen, har aldrig klättrat upp på saker och trillat ner o s v.

Sedan att vissa människor omkring mig inte kan förstå att jag inte kan göra vissa saker som de kan med jämnåriga barn, t ex prata länge i telefon med en kompis eller åka iväg på en oplanerad utflykt, det har jag slutat att bry mig så mycket om. Jag och min familj har vår upplevelse och den är nog väldigt svår för andra att sätta sig in i.

Åh det där känner jag igen mig i. Har aldrig ens behövt barnsäkra för min son, han har sällan velat vara mer än 3 meter ifrån mig. Har jag sagt nej en gång om en grej har han alltid förstått direkt att det var off limits. 

En kompis med 18-årig AS-dotter berättade nyligen att dottern ringt henne och frågat om det var OK att hon drack en "alkoholhaltig cider". :D

Haha! Låter som något min son kommer göra!

Man märker juverkligen skillnad, för vår dotter har ju varit på allt och tar ett nej som en rolig utmaning. Med henne fick vi barnsäkra överallt och hålla ständig koll.

Jag har också en "normalstörd" dotter och håller med! Sommaren när hon fyllde ett var en riktig pina; stoppade allt i munnen. Vi kunde nästan inte vara på stranden för hon åt allt - sand, snäckor, fimpar...
Sommaren när sonen fyllde ett var helt annorlunda. Man kunde sätta honom på en handduk på stranden så satt han där och tittade på vågor i timtal. :)

Hej! Har skrivit i början av denna tråd. Var ett tag sen nu. Tänkte bara upptadera. Sonen har gjort en utredning hos bvc-psykologen som såg en stor utvecklingsförsening o ev Aspergers men hon kände sig för osäker på området så hon satte inte den diagnosen utan skickade oss vidare till hab dit vi ska få komma såfort vi gjort läkarbesöket hos bvc läkarn.. Åh håll alla era tummar å tår att vi får komma innan han börjar förskoleklass i höst.. Är så orolig nu när ja inte vet vart eller om han/vi kommer få stöd innan fsk Starten... Vem ska då hjälpa honom o oss att förmedla o intyga hans stora behov av hjälp o stöd i flera olika moment. Tex motorik, både grov o finmotoriken, inlärningsmässigt då han låg väldigt lågt på Wppsi testet, sociala biten med kamrater, hans kortvuxenhet 5,5år & är 102cm) & framförallt hans passivitet och undergivenhet... Han syns inte å hörs inte i en grupp med 18 barn nu på fsk så toll den milda grad att pedagogerna kan glömma bort att han är där. Hur ska de då gå i en klass med 20-25 elever som minst? Åh känner mig så pessimistisk o skriver bara om hans negativa sidor men är mkt som oroar mig just nu :( ville mest skriva av mig, ha ni nå tips å idéer är ja öppen för dem <3

Åh det där känner jag igen också!  Jag tror min son var runt 3 år när han första gången fick ett litet sår på handen. Aldrig behövt barnsäkra nånting jag heller när han var liten, åtminstone inte för att förhindra att han skadade sig.  
Numera, när han är 14 så river jag däremot mitt hår då hela hemmet skulle behöva säkras för honom då han är extremt mycket för experiment av olika slag. Allt ifrån att bygga bomber med hjälp av bakpulver (brustablett-vitaminer smäller också bra har jag märkt...) till att bygga hemmagjorda eldkök.

Ibland känns det som jag får "jaga" och "passa" honom mera nu än vad som behövdes när han var liten.
Blir en sån kluven känsla, då man å ena sidan dukar under av all energi som går åt till att se till att han inte eldar ner hemmet - samtidigt som man å andra sidan är stolt över det stora kunnande han har i olika ämnen (även om jag gärna skulle se att dom ämnena inte sätter hemmet i riskzonen:)  

haha, min åttaåring (som ej krävde barnsäkring) pratar JÄTTEMYCKET om att bygga bomber etc. Ska kanske måla hemmet i nåt antiflammedel!

Miffon, nördar och Aspergers syndrom (Luke Jackson, 2002).
Åh vad den gör mig glad.

Tack för tips! Ska köpa!