Aspergersföräldrar som vill utbyta tankar och erfarenheter

vi träffade psykolog idag på bup. Hon frågade lite frågor bara, och hon hade fått information innan från psykologen på BVC, hon sa att allt tyder på en autismspektrumstörning och vi har fått en tid till överläkare, vet ej vad som sker där, hon sa att efter det ska vi börja gå på habiliteringen

Vad jobbigt det är när man inte riktigt vet. Vår kontakt blev som sagt sjukskriven efter att vi var där och hon lovade att dra igång en utredning. Så vi har väntat och väntat och ringt och tjatat. Tillslut ringde chefen för BUP och sa att hon var sjukskriven och att de inte glömt oss. Sen la hon till "men det finns barn som mår så mycket sämre".

Jo jag vet, tack! Samtidigt vill vi ju det bästa för vårt barn så vi har verkligen propsat på denna utredning.

Jag kan bocka av det mesta av Asperbergsers-dragen vad gäller min son och märker hur utbrotten minskar när vi, i alla fall jag och bonuspappan, tänker Aspbergers. 

Jag vill så gärna sparka igång en utredning på riktigt nu så att vi VET om det är det. Och kan få hjälp om vi har rätt till den. Hoppas verkligen att mötet med psykologen blir bra imorgon.

men vad dåligt, hur lång tid har det tagit för er? För oss tog det bara två veckor efter att remissen kom in. De sa att de prioriterar barn under 4-5 år. Är erat barn äldre?

Vad jobbigt att ni måste vara så på, man tycker ju att de ska kunna ta en på allvar ändå. Det var det vi var rädda för, att vi skulle behöva kämpa för att få en utredning. 

Så känner vi med. om man får en diagnos så vet man liksom hur man ska hantera allt. Eller ja, man kan iaf lära sig hur man ska göra. Plus att man då har rätt till hjälp. 

Vi var nog där första gången för snart ett år sedan. Sedan tjatade vi oss till ett möte i höstas igen.

Min son är 8, snart 9, så det kanske inte är lika prioriterat. Samtidigt kan jag känna att det är en jättevinst att få en eventuell aspergerdiagnos redan vid 8-9. Många går ju många många år längre utan att förstå vad som är "annorlunda". Så det känns som att vi har allt att vinna genom att få det uträtt.

Igår var vi hos psykologen på BUP. Det var lite som att börja om från början. Hon hade fått journaler från vår socionom som är sjukskriven.

Vi fick ge bakgrund igen och hon ställde lite frågor till sonen. Sen fick han gå ut och vi vuxna prata. Vi var väldigt tydliga med att vi ville ha en utredning. Och med den infon vi gav henne tror jag hon instämde. Hon skulle ta upp ärendet med sin arbetsgrupp för beslut om utredning eller ej i veckan.

Vi fick en tid om tre veckor igen för att skriva på papper för att samla in journaler etc. 

Vi berättade lite om de förändringar vi gjort för att minska på utbrotten och öka den inrutade tryggheten. Psykologen verkade imponerad och det gör mig nästan lite rädd. Är rädd att vi inte ska få en utredning för att vi jobbar så hårt med detta själva hemma. Men det är säkert bara dumma tankar.

Vi behöver ändå fler verktyg samt för att kunna involvera skolan på rätt sätt.

Nu har vi fått ännu fler blanketter att fylla i, så det ska göras i helgen och skicka in. 

Hej jag igen, spammar på!

Ni som har fått asperger-diagnosen - hur upp lever ni ert barn socialt?

För ibland när jag läser på verkar det som om de ska ha en EXTREMT avvikande social förmåga. Så känner inte jag om min son (åtta år).

Men han har svårt med ögonkontakt och lagspel/sport. Han har ingen kompiskrets utan leker mest själv, som han alltid gjort. Han hänger inte helt naturligt med i konversationer eller liknande.

Men jag blir så osäker när jag läser runt på internet, och samtidigt sitter vi med enorma högar med frågeformulär vi ska få in snarast till BUP.

Jag känner igen de saker du beskriver; ögonkontakt, lagsport, ensamlek, ensidighet i samtal. Upplever inte min 8-åring som EXTREMT avvikande. Morföräldrarna säger t ex ofta att det "inte är något fel" på honom, att han är som vilken unge som helst. ;)
Men bry dig inte så mycket, svara bara på BUP:s frågor så gott du kan. Det är ju de som gör utredningen! :) Lycka till!

Nu fick vi ju en högfungerande autism-diagnos förvisso, men vi upplever vår son väldigt social. Han ogillar lagsport, kan glömma titta på människor i vissa situationer, t ex när han ber någon skicka något vid bordet och när han känner sig lite trängd, men har inte någon annorlunda ögonkontakt annars. Han pratar gärna om sina intressen och sin dag, men är samtidigt det av våra barn som är bäst på att också fråga oss hur vår dag varit osv - och faktiskt vara intresserad av svaret.

Han vill alltid leka med kompisar, för honom är det bara frågan om vem han ska leka med - inte om. Han är omtyckt bland vänner och hamnar sällan eller aldrig i bråk eller liknande.

Hans kompisars föräldrar säga till oss att det är så trevligt att prata med honom, han har så kloka reflektioner och är helt enkelt intressant att prata med om allt möjligt. Samma reflektion kommer från många andra vuxna. Så jag känner sällan igen honom i det beteendemönster som förväntas socialt av någon med autism eller Asperger.

Tack för att ni delar med er! Allt är ju så nytt och förvirrande ibland. Och jag blir osäker på hur jag ska tolka saker etc. men vi får fortsätta fylla i allt och låta saker och ting ha sin gång hos BUP. 

Överallt tipsar de om Gunilla Gerlofs bok, som jag inte minns vad den heter nu. är det någon som läst den och haft behållning av den? 

Gerland heter hon. Jag har inte läst boken, men såg en föreläsning med henne på hab och tyckte det var givande. :)