Aspergersföräldrar som vill utbyta tankar och erfarenheter

Ja det är det jag tycker också, men har inte direkt några tonåringar att jämföra med =(

Min sons specialintressen ligger ju i allting "Överlevnad", med hemmagjorda stormkök (även bomber och hemmagjord pepparspray har han gett sig på), allt som har med 'eld' att göra (för i vildmarken måste man ju kunna göra eld för att värma mat...) osv.

Högst opålitlig.
Jag insåg faran i att lämna honom ensam efter att ha kommit hem och hittat honom ståendes i köket med en konservburk han tömt ut innehållet på och gjort någon form av anordning för att "testa" med ljus och eld.
Han tänder levande ljus så fort han får tillfälle etc.

Ett utmärkt exempel var här i förrgår, då vi hälsade på min mor som fyllde år.
Det visade sig att hon inte väntat besök (trots sin födelsedag) så hon hade inte hunnit köpa hem tårta osv.
Då hon är sjuk i Kol och behöver hjälp att handla så ställdes vi inför att lämna sonen ensam och fara iväg och inhandla fikat (då han vägrade följa med).

"Ok", tänkte jag "vi provar väl att leva lite farligt idag då...."(det var ju mammas hem som stod på spel..hehe), så min mor och jag for iväg och var borta ca 30-45 minuter medans sonen var ensam hemma hos henne.

När vi kommer tillbaka så står det 3 värmeljus i hållare samt 2 ljusstakar (varav en står med halva foten på en tidning och halva ljusstaken på bordet, färdig att tippa över) på köksbordet.
I vardagsrummet har han tänt varenda ljus han hittat (för det är ju "mysigt och fint")
Han har tagit fram porslin och dukat och gjort jättefint.
Till detta har han ritat ett kort där han skrivit "Grattis på födelsedagen världens bästa mormor".

Min mor blev ju så rörd att hon nästan grät och det här visar ju så otroligt mycket hos min son.
Han ÄR otroligt omtänksam och tänker på andra och vill göra andra glada, göra fint etc.
Samtidigt är brandrisken väldigt hög när han är i farten.
Han har ingen insikt i att man kan inte tända ex levande ljus som står som prydnad på en hylla som hänger på väggen eller står i bokhyllan osv.
Han tänker heller inte så långt att man måste släcka alla 50 ljus som han tänt som.

Här hemma har jag fått packa ihop både hunden & sonen och åkt hem till min mor sent på kvällen då han suttit på sitt rum och eldat plast (eller vad han får för sig att elda på) och man själv märkt av det när stanken fyllt hemmet och det svider i både ögon & hals.
Då det inte hinns vädras ut så man kunde sova i hemmet så får man packa in sonen samt hund i bilen och övernatta hos mamma....

Samtidigt känns det så absurt & ironiskt att en unge som är så intresserad av just överlevnad inte kan få in i sitt huvud att han en vacker dag kommer elda ner vårat hem =/

Scouterna kanske? ;)

Nej, allvarligt, det måste ju vara jättejobbigt. Får ni hjälp med det beteendet från BUP eller hab?

Haha ja scouterna var han med i när han var runt 9 år, men han tappar ju intresset när det är gruppaktiviteter osv.
Har provat säkert varenda form av fritidsaktivitet med honom, men det slutar alltid med att intresset svalnar för att ta sig iväg etc.
Sist höll han på med luftgevärsskytte och det höll i 1 termin typ =)

Vi väntar på tid hos Bup där han ska få gå och prata med någon. Han har även flaggat hos skolkuratorn att han känner sig suicid & har sen 2 år tillbaka haft ett självskadebeteende så vi har haft några vändor hos Bup Akuten.
Tyvärr så går ju saker väldigt långsamt framåt, men nu i samband med Vårdbidraget så har vi iaf fått tid med Hab och sen blir det gruppmöte med Bup.
Fram tills dess går han hos kuratorn på skolan och ventilerar.

Förhoppningsvis blir det hjälp med hans problematiska beteenden. Det finns många fler beteenden som är direkt osunda (i en helt ny kaliber) som han också behöver hjälp med (rörande hormoner/sexualitet om man säger så...) =/

Det där med att intresset avtar snabbt känner man ju igen. :( Vi har också prövat bl a luftgevär och schack. har känts som klockrena aktiviteter, men det blir sällan ens en hel termin. :(

Jättejobbigt med självskade- och suicidtankar/beteende. jag känner att din pojke skulle kunna vara min om 6 år...

Oj vad tufft för er att få diagnosen så sent och speciellt då det är en väldigt känslig ålder =(

För våran del så har vi väldigt litet socialt umgänge, men i min släkt (väldigt stor på min sida), så har i princip varenda kusin ett barn med någon form av diagnos så det är inget vi sticker under stol med.
Å andra sidan träffas vi inte så ofta och det sociala umgänget i övrigt har krympt till ett minimum i och med min sjukskrivning och sonens svårigheter.

Sonen själv verkade ha lättare med sin diagnos då han fick komma till resurs-klass och träffa barn med samma/liknande behov.
Det blev lite som att "Åh, jag är inte ensam om att vara speciell!" =)

Sen har jag köpt jättemånga böcker om just "Asperger i tonåren" och "Asperger & kärlek" som riktar sig till just barnet. Jag har köpt dom, gett dom till honom och hoppas att han läser dom.
Just i tonåren är det ju så otroligt mycket annat som händer också (hormoner, hitta sin plats & identitet, frigöra sig osv osv) att det såklart är extra tufft att få en diagnos uppe på allt. =/

Jag försöker lära min son att vara stolt över sin diagnos och inte skämmas för den.
Om din son nyligen fått diagnos så kanske ni kan låta honom bestämma i sin egen takt när & om han vill berätta för släkt & vänner.
Han kanske behöver lite tid att smälta det själv också?

Svårt att ge råd när det är så individuellt för alla barn också. =)

Ah, då är det inte bara min son som tröttnar på aktiviteterna! =)

Jag hade just ett missat samtal av sköterskan på Bup, som skulle ordna gemensamt möte - och så hade hon pratat in på telesvararen att hon även gjort en orosanmälan till socialen så dom ska sitta med på mötet..=((

Nu VET jag att det inte är något tal om att sonen ska tas ifrån mig eller så, men jag blir så satans panikslagen bara jag hör ordet 'orosanmälan' och 'socialen'.... Ligger liksom inbyggt i ryggraden att "Det där är inte bra! Nu stämplas jag som dålig förälder som inte klarar av sitt barn - nu kommer dom ta honom ifrån mig!" =(

Jag vet ju av erfarenhet att det faktiskt inte går till så - men ändå..  Får försöka se det positivt istället; att det kanske kan gå lite fortare än 'normalt' att få en kontaktperson åt sonen iaf.

I övrigt finns det ju inte så mycket att klaga på när det gäller mig som förälder (tycker jag iaf) =)
Utom att jag är mer el mindre kroniskt utbränd med en havererad ekonomi.  Men ska man se positivt på det hela så kan jag väl passa på att upplysa socialen om att jag snart är utförsäkrad från sjukpenningen också, när man ändå har dom där liksom =)

Jag fick en dotter i lördags som min son fick vara med och hämta hem från sjukhuset. Egentligen var det pappavecka. Allt gick superbra då och han tyckte sin andra lillasyster var jättefin. Ikväll kommer han och hans pappa hit med mat och för att titta på bebisen, och imorgon är det mammaveckor för min son igen. Jag hoppas att det ska gå bra även om rutiner och allt kommer bli kaos nu.

Tack för dina ord.

Ja, det är förstås väldigt tufft få diagnosen mitt i fullt blommande tonår.
Han får ta det i sin takt - absolut - när det ska berättas för andra, vissa utvalda. Skolan vet det, de som verkligen behöver veta.

Men rent egoistiskt skulle det vara skönt att få prata med någon vän ibland Ja, ja, det kommer väl...

Jag är så tacksam för den här tråden. Allt ni skrivit på senaste - eller ja så gott som allt i hela tråden - stämmer ju in på min åttaåring.

Jag vill absolut inte gotta mig åt någon annans problem eller elände - men det är så skönt att veta att vi inte är ensamma!

Vi börjar utredningen i mitten av juni och jag ser fram emot att få sätta bollen i rullning.

Jag fick en dotter i lördags som min son fick vara med och hämta hem från sjukhuset. Egentligen var det pappavecka. Allt gick superbra då och han tyckte sin andra lillasyster var jättefin. Ikväll kommer han och hans pappa hit med mat och för att titta på bebisen, och imorgon är det mammaveckor för min son igen. Jag hoppas att det ska gå bra även om rutiner och allt kommer bli kaos nu.