Någon mer som precis fått mf och vill försöka igen?

Vi vill gärna också bli gravida igen men kommer högst troligt inte lyckas..
Fick MA för 2,5v sen gjorde abort hemma för 2v sen.. Ska in till min läkare nu i mitten av augusti och kolla så allt är borta..

Men psykiskt är de jobbigt.. Upp å ner höra dagen..

Jag fick missfall igår. Det tog också hårt på oss. Dock var jag bara i vecka 7 men vi har försökt ett tag nu och hoppades verkligen att det var våran tur nu.

 vad jobbigt för dig, jag hoppas att allt går bättre nästa gång.  
Styrkekramar till er!  

Jag och min sambo var nästan i samma sitts som er, fick en blödning i v.14 och då såg dem på vul att fostret var dött sedan vecka 6. Fast att alla symtom var kvar tills v.14. Detta skedde i mitten på april och nu har vi plussat igen och är nu i vecka 11. Håller tummarna för er !

Vi har ett barn sen innan men hon är ivf barn å denna graviditet var också med hjälp ned sprutor å så, på sista försöket. Har bara egen äl några gånger per år.. Nu väntar vi till nästa år sen gör vi en ny ivf om inget hänt tills dess..

Visst är de orättvist med allas magar... Håller helt med.. Jag försöker å inte tänka på graviditet alls eftersom vi troligen inte kommer bli gravida själva men de känns svårt.. Varje dag är ju upp å ner...

vi fick missfall under semestern, den 8e juli fick skrapas då jag akut blöde. Det visade sig att graviditeten stannade redan i vecka 6-8 vi trodde dock att vi var i vecka 12+3. Slutade blöda 4 dagar senare och började prova igen nästan direkt och hoppas på ett + men tror inte det blir något denna månad.

Jag är fortfarande ledsen, hade redan börjat se  "Bean" som vårat barn. Trodde inte att jag skulle få missfall och nu är jag livrädd att om vi får ett plus att det kommer gå fel igen.

Hur tänker ni, jag vill ju inte stressa upp mig och kan inte tänka att det är bra om man vill eller är gravid. Om man går och nojar sig. Och vågar man glädjas och ta till sig gravidieten. Vill ju inte bli så ledsen och fäst som jag var vid "Bean" så tidigt.

Några tips?

Har inte direkt någon att prata med detta om, ingen av mina vänner har haft missfall så  känns som om dom inte kommer förstå hur rädd och nojig jag kommer bli om jag plussar igen.

Hej!

Jag har också nyligen haft missfall. Jag var i vecka 9 när blödningarna startade. MA konstaterades för ca två veckor sedan. Det har varit väldigt kämpigt med allt blödande men hoppas att det snart slutar. Fick nu i veckan cytotec för att få ut det sista.
Jag och min sambo vill så klart få ett nytt plus. Vi längtar så otroligt mycket efter barn och nu ser jag också magar och barnvagnar överallt! Det här var min första graviditet och jag vet att missfall är vanligt (var femte graviditet enl min barnmorska) men det är oerhört jobbigt. Att graviditeten inte blev lyckad har jag accepterat men så länge blödningen pågår så känns allt fortfarande väldigt nära. Jag vill bli av med detta och få krafter att fortsätta vidare. Vi har inte berättat för någon att vi väntade barn och därför vet heller ingen om att vi fått missfall.

Om jag får säga det själv så är jag och alla ni andra riktiga kämpar! Min sambo förstår nog inte hur psykiskt påfrestande det har varit.

Pepp pepp till oss alla! Det här ska gå!!

Jag har också precis fått mf. Började blöda i torsdags på (6+0), har blivit värre under helgen och idag skedde själva mf, eller vad man kan kalla det på 6+3. Stod i kassan på Konsum när jag kände hur det släppte. Ville inte hem och kolla alls :-/ hade nog fortfarande hoppet uppe. Har läst mkt om mf sista dygnet och på 1177 stod det att från v7 så kan det komma ut en embryo, jag hade verkligen ingen aning om detta. Trodde att det fortfarande var för tidigt för att se något, att det bara skulle komma som en kraftig mens . Men i bindan så låg där ett ca 5 cm och kanske 2 cm brett liten blodig klump. Det var faktiskt chockerande och jag visste inte vad jag skulle göra. Ropade på mannen som kom och gjorde en liten liten kartong och så rullade vi in det i papper och begravde det i trädgården. Ska köpa ett litet ljus tänkte jag. Fan att man kan bli så ledsen fast man vet att det är stor risk. På 1177 stod det att när du känner att embryot kommer så kan du gå på toa. Men det hade jag aldrig hunnit kan jag säga, inte ens om jag varit hemma. Kände ju samtidigt som det kom. Tårarna kom också kan jag ju säga när vi såg allt hemma. Nu kanske det blev många detaljer för vissa, ursäkta det blev bara en sån otäck upplevelse. Jag har två barn sen innan, 6 och 3 år. Vill försöka igen, så fort som möjligt men kanske inte orkar psykiskt. Kram till er alla här inne som också gått igenom detta otroligt jobbiga och känslomässigt påfrestande.