Ensamstående föräldrar: hur orkar ni?

Så du har barnen 100% utan möjlighet till avlastning eller barnvakt? Imponerande att du klarar dig så bra :) Själv är jag helt ensamstående, har barnet hela tiden. Hon har dessutom autism och en hel del andra diagnoser, vilket har gjort barnvaktsmöjligheterna icke-existerande, dessutom har jag varit tvungen att byta jobb + gå ner i tid för att kunna ta hand om henne på bästa sätt. Hon är sex år gammal nu och jag har aldrig varit en natt utan henne. Jag har inget socialt liv överhuvudtaget. Och ja...jag tycker det är besvärligt och framförallt ensamt ibland. Men wow...är imponerad av att du klarar det hela så bra, för jag antar att du också är ensamstående på heltid (för annars hade du inte varit så dum att skriva som du gjorde) och aldrig lämnar ditt barn eller går ut och träffar vänner.

Jag har två barn, det äldsta har jag 100% och har haft sen han föddes för 12 år sen, hans pappa är inte närvarande. 
Det yngsta barnet är hos sin pappa varannan vecka.  
Nej, jag lämnar inte mina barn.  Träffar jag vänner så är det nästan alltid med barnen.   

Varför uttrycker du dig så? Att hon skulle vara "dum" som uttrycker sig som hon gör?
Är det någon slags tävlan från din sida om vem som har det "värst"?
Är det mest synd om den som har minst avlastning?

Att vara ensamstående förälder kan ju innebära en mängd olika situationer; att vara ensamstående men barnet har umgänge med den andre föräldern, att vara ensamstående utan att barnet har umgänge med den andre föräldern men man har däremot avlastning av någon släkting eller vän, att vara ensamstående utan någon som helst avlastning osv.

Själv är jag ensamstående förälder på heltid o jag utnyttjar de flesta barnvaktsresurser när jag jobbar helg så därav ber jag väldigt sällan (typ aldrig) om barnvakt för att gå ut o roa mig eller liknande.
Däremot så har jag ju möjlighet till barnvakt om jag skulle vilja! 

Har inte jag rätt att få kalla mig ensamstående förälder på heltid då, eftersom jag har möjlighet till barnvakt? 
Har barnvaktsmöjligheter eller umgänge med den andre föräldern med att göra ifall jag är ensamstående eller ej???

Rätta mig om jag har fel, men det lät som att du hoppade på ovan skribent, precis som om hon inte skulle få ha rätt att kalla sig ensamstående eller tycka att det är jobbigt bara för att hennes barn har umgänge med den andre föräldern!? 

Det jag tänker vore jättejobbig om jag vore ensamstående är att behöva släpa med barnen på precis allting, oavsett dag, kort eller lång grej, oavsett sjukdomar osv. Mathandling, åka till återvinningsstationen, handla kläder till mig eller dem osv. Sånt är ju barnen bara med på om det är för att de eller jag vill, inte för att de måste. Och framför allt som jag har en tvååring, honom undviker jag ju verkligen att ta med i affärer och grejor om jag inte måste. Jag åker ofta iväg korta snabba grejor på helgen eller en kväll när maken är hemma och fixar olika saker. Vore jag ensamstående skulle jag ju bli tvungen att fixa ännu mer på lunchen på vardagarna eller mellan jobbet och hämtning på förskolan.

Bra skrivet!   Jag tänkte också så när jag läste det där svaret på mitt inlägg, men hade varken lust eller tid att skriva mer.  

TS menar ju ensamstående överlag, och inte enbart de som har barnen på heltid och aldrig någonsin har avlastning.    Ensamstående föräldrar har ju olika liv, precis som de som inte är ensamstående.

Jag tror det handlar om inställning. Jag ser det som att jag lever tillsammans med mitt barn... Jag drar med honom på saker som ska göras. Jag hittar kvalitet i vardagssysslorna, vi gör tillsammans. Min fyraåring och jag skalar morötter tillsammans. Jag känner att vi delar sån kvalitet tillsammans. Jag längtar inte efter egentid. Min tid är här och nu och tillsammans med mitt barn. Har man "rätt" inställning så är det nog lättare att ta dusterna mm. Men visst känner jag mig som en superkvinna. Att vabba och ta vakna nätter, utan återhämtning gå och jobba direkt när barnet är friskt. Ligga däckad i kräksjuka och fortfarande ta hand om mitt barn och hushållet. Att kunna vända och vrida på varje slant, och få pengarna att räcka till. Att sköta hushåll, ha kvalitetstid med barnet, jobba, handla och ordna utflykter mm. Jag tror man klarar det som livet har att erbjuda....

Klart det handlar om inställning. Hade jag tyckt att jag måste dra med mitt barn till affären istället för att jag vill hade det varit pissjobbigt men då hade jag nog inte skaffat barn överhuvudtaget om dem är sån pest att ha med sig överallt.

Vet folk som går hem o städar och handlar efter jobbet och sen hämtar barn på förskola för dem tycker det är lättare.

Jag tror också att det självklart till viss del handlar om inställning, men inte bara. Det handlar ju också om hur situationen ser ut runtomkring. Har man ex barnvakt (och då talar jag om att ha barnvakt även för att kunna jobba eller för nödsituationer, inte för nöjen), bra tillgång till barnomsorg, en trygg arbetssituation, den andra föräldern (eller sina egna) i närheten, ekonomiska förutsättningar etc. Sedan spelar det ju roll om man har ett barn eller flera och framförallt hur barnen är (får man sova alls på nätterna till exempel).

Att tro att andra ska känna precis som man själv trots att man är i helt olika situationer (med enda gemensamma nämnaren att man har barn) är ganska naivt enligt mig.

Jag är ensam med 4 st. Och pappan finns inte el har inga släktingar. Så jag är själv på allt med mina. Har aldrig egen tid. Det är vad man gör det till. Man orkar om man vill. :)