Ensamstående föräldrar: hur orkar ni?

När det kör ihop sig för sambon och jag, så tänker vi på en ensamstående mamma vi känner.
Som fick tvillingar.

Jag är helt själv med sonen, men förstår inte riktigt vad det är jag inte skulle orka?

Håller med här!
Vet inte heller vad det är man inte skulle orka? Vet heller inte hur mitt liv skulle ha sett ut om jag hade varit sambo; kanske hade han jobbat borta/jobbat skift (precis som mig) o vi skulle inte ha setts så mkt ändå. Eller så skulle han ha kunnat vara en latmask som inte hade brytt sig så mkt om barn o hem, o då hade jag ändå stått där med hela ansvaret (hade iofs inte stått ut i en sådan relation).
Så ärligt tala så vet jag inte om jag hade varit något piggare om jag hade levt med en pappa till mina barn!?

Jag är ju van att vara ensam, o jag ser till att allt funkar; jag arbetar efter förmåga (har en heltidstjänst men har valt att gå ner i tid medan den yngste fortf är liten), jag låter min äldsta gå på endast en fritidsaktivitet (vilket jag iofs tycker räcker gott o väl hur som helst!) eftersom jag skulle stressa ihjäl mig om jag skulle skjutsa honom till två olika, jag väljer att lägga mina barn i tid på kvällen så att dels de är utvilade (de är tack o lov kvällströtta båda två!) o så att jag får en stunds ensamtid på kvällen vilket är guld värt!

F.ö så lever vi väl precis som vilken barnfamilj som helst; skjutsar till dagis o skola, skjutsar till fotbollsträningar, åker o badar, fikar på sta'n, reser på utlandssemestrar, åker skidor, gör utflykter, gråter, skrattar.....ja, vi lever ganska så normalt skulle jag vilja påstå, förutom att jag är ensam vuxen i hushållet (om nu det anses onormalt?)!
Ibland är man trött o ibland är man pigg.
Bästa sättet att motverka trötthet är dock att lägga sig tidigt på kvällen - sen är man oftast piggare dagen därpå o orkar desto mer igen  

Jag har varit ensam med tre småbarn (lämnad under graviditeten med yngsta) och jag säger att man orkar för att man måste. Jag hade flyttat för studier så hade inte mina föräldrar eller så i närheten så det var tufft - speciellt i perioder när jag inte fick sova riktigt på flera veckor.

När man skaffar fler än ett barn så blir det ju liksom inte dubbelt så jobbigt utan det blir mer än dubbelt så jobbigt för de bråkar med varandra, väcker varandra på nätterna, springer åt olika håll osv.

Efter några år träffade jag min man som är som en pappa till mina barn och det är jag honom evigt tacksam för. Går inte att jämföra situationen då och nu. Nu har jag helt plötsligt ork till att göra saker även för mig själv och är mycket mindre stressad.

Att  leva med  en partner,  eventuellt barnets pappa,  är knappast enda sättet att ha någon att dela vabbandet med eller att  ha barnvakt när man ska gå på föräldramöten.

Alldeles riktigt!

Jag i min tur har svårt för folk som säger "jag skulle aldrig orka!".
Vad är alternativet när du står där o separationen är ett faktum? Ska du lämna bort barnen till någon annan som orkar, eller skulle du rent av klara av att ta hand om dina barn på egen hand? 

Efter att ha hört den kommentaren 78 gånger och alltid svarat; jo då det skulle du, det måste man, man har inget val. Och ändå fått svaret; Nej, jag skulle verkligen aldrig orka, hur orkar du?

Då svarade jag: Nä jag orkar inte så att det är lika bra att jag tar ungen och dränker oss i sjön eller hoppar framför tåget.

Då blev det tyst.

Ibland tänker folk högt och det blir ett evigt tjatande istället för att uppmuntra folk.  

Sen är det svårt för personer som inte varit i ens situation att förstå att allting annat inte spelar något roll längre, den stora kärleken, sambolivet, pengar, hus, bilar. Ingenting spelar någon roll så länge man har sitt älskade barn. Sen vill man självklart ha allting det andra också men det betyder inte ett skit mot ens barn. Innan lever man i bubblan och tror att livet skulle rasa om allt kraschade men när det gjort det så inser man att det är skitsamma för att det går att bygga upp igen med rätt person. Man inser va som är viktigt här i livet. Ens barn och en själv samt de som finns där i svåra tider och lätta.

Vad är det jag inte skulle orka?

Är ensamstående med två barn, och ser inga problem med det. 

Visst ibland kan det vara svårt att få vardagen att gå ihop, men det var det definitivt när jag bodde med med ex också..
Livet är betydligt mer okomplicerat och lättare att leva som ensamstående  

Samma här. Tycker det är väldigt okomplicerat. Förut hade jag sambon, hunden och bonussonen med då kan man snacka om att ha svårt att få tid till alla.

Jo,  hade två bonusbarn,  varav ett bodde hos oss -  för att inte tala om allt dividerande med deras mamma....