Ensamstående föräldrar: hur orkar ni?

Jag har varit ensam med tre småbarn (lämnad under graviditeten med yngsta) och jag säger att man orkar för att man måste. Jag hade flyttat för studier så hade inte mina föräldrar eller så i närheten så det var tufft - speciellt i perioder när jag inte fick sova riktigt på flera veckor.

När man skaffar fler än ett barn så blir det ju liksom inte dubbelt så jobbigt utan det blir mer än dubbelt så jobbigt för de bråkar med varandra, väcker varandra på nätterna, springer åt olika håll osv.

Efter några år träffade jag min man som är som en pappa till mina barn och det är jag honom evigt tacksam för. Går inte att jämföra situationen då och nu. Nu har jag helt plötsligt ork till att göra saker även för mig själv och är mycket mindre stressad.

Jag tror också att det självklart till viss del handlar om inställning, men inte bara. Det handlar ju också om hur situationen ser ut runtomkring. Har man ex barnvakt (och då talar jag om att ha barnvakt även för att kunna jobba eller för nödsituationer, inte för nöjen), bra tillgång till barnomsorg, en trygg arbetssituation, den andra föräldern (eller sina egna) i närheten, ekonomiska förutsättningar etc. Sedan spelar det ju roll om man har ett barn eller flera och framförallt hur barnen är (får man sova alls på nätterna till exempel).

Att tro att andra ska känna precis som man själv trots att man är i helt olika situationer (med enda gemensamma nämnaren att man har barn) är ganska naivt enligt mig.