Ensamstående föräldrar: hur orkar ni?
Ensamstående föräldrar: hur orkar ni egentligen?
Förklara för en som inte begriper hur det går ihop?
Ensamstående föräldrar: hur orkar ni egentligen?
Förklara för en som inte begriper hur det går ihop?
Man orkar bara.
Vad är alternativet?
Men vad vill du veta?
Jag går inte under, har inte tagit livet av mig och har ingen mormor lämna barn till så jag kan resa till världens ände.
Jag bara orkar.
Jag har inget val och vill finnas i mina barns liv.
Inte lämna dem och göra dem mer ensamma är de/vi är.
De stunder jag har heeelt för mig själv är på kvällen mellan (21.00-22.30) då barnen somnat och fram till att jag lägger mig.
Jag erkänner att den dryga timmen är jääääkligt skön och lugnande.
Efter 2 timmars nattning så hade jag stor lust att sälja mitt barn till och med skänka bort. Så fort hen hade somnat så fick jag genast lite dåligt samvete för man älskar ju ungen och skulle dö för sitt barn. MEN ibland blir man så fruktansvärt trött! Och det hjälper att man bara tänker att man ska rymma själv eller med barnet, sälja det , lämna bort det OSV. Det måste man få känna när det är jobbigt för att bearbeta det jobbiga måste man få utlopp för sina känslor men man ska inte låta det gå ut över barnet för det är inte hens fel.
Bit ihop och håll masken och gör det du ska och gråt, svär och tänk så att barnet inte hör. Sen tycker jag att det är 10 % jobbigt och 90 % underbart även fast man är själv. Så även om de där 10% känns som 100% så vet man att det är bara att stå ut dessa 10 så får man 90 % av ren och skär glädje och den renaste kärleken som finns.
Hur så? Min mamma och min bästa väninna peppade mig till skilsmässa. Då har man ju bara barnet att passa på. Och slipper reta sig på att en annan vuxen människa i hemmet inte gör sin del; mycket enklare att veta att man har allt ansvar.
Man orkar för att man inte har något annat val.
Man biter ihop helt enkelt, under det halvår jag blev ensam med sonen så blev det mycket som var nytt för första gången och det var riktigt tufft. Min pappa dog, strax efteråt lämnar min sambo mig och min mamma och min lillasyster hade åkt iväg till min storasyster i USA och skulle vara där ett par veckor runt jul och nyår.
Där står jag med 40 mil till närmste släkting och känner inte en käft där jag bodde samtidigt som jag försökte bearbeta sorgen över pappa. Men.. Man reser sig, gör det som krävs och sväljer allt annat. Ett par gånger ringde jag mamma och sa att jag inte orkade mer helt enkelt och hon fick snällt komma över en helg och hjälpa till.
Nu när vi återigen är samlad igen hela familjen så har jag kommit till insikt att det finns för och nackdelar som med allt annat och ibland kan jag tycka att det var lättare att ha honom på egen hand.
Eh varför skulle man inte orka? Finns inget bättre än att vara förälder.