Ensamstående föräldrar: hur orkar ni?

Efter 2 timmars nattning så hade jag stor lust att sälja mitt barn till och med skänka bort. Så fort hen hade somnat så fick jag genast lite dåligt samvete för man älskar ju ungen och skulle dö för sitt barn. MEN ibland blir man så fruktansvärt trött! Och det hjälper att man bara tänker att man ska rymma själv eller med barnet, sälja det , lämna bort det OSV. Det måste man få känna när det är jobbigt för att bearbeta det jobbiga måste man få utlopp för sina känslor men man ska inte låta det gå ut över barnet för det är inte hens fel. 

Bit ihop och håll masken och gör det du ska och gråt, svär och tänk så att barnet inte hör. Sen tycker jag att det är 10 % jobbigt och 90 % underbart även fast man är själv. Så även om de där 10% känns som 100% så vet man att det är bara att stå ut dessa 10 så får man 90 % av ren och skär glädje och den renaste kärleken som finns.

Jag förstår hur du tänker och hade antagligen tänkt likadant om jag inte hade varit helt ensamstående. Men det är som med allt annat i livet man anpassar sig och när det blir jobbigt så tar man ett djupt andetag och tänker att det är jobbigt just nu men det går över, precis som för vilken förälder som helst. Sedan älskar man sitt barn så mycket att det inte är så jobbigt mest sorgligt för barnet att inte få ha sin andra förälder och ensamt vid vissa tillfällen där man gärna hade velat dela glädjen till exempel när barnet lär sig gå mm. Men som många andra också skriver nu slipper man ha ett barn och ett vuxetbarn, det finns en anledning till att man blivit lämnad eller lämnade.

Efter att ha hört den kommentaren 78 gånger och alltid svarat; jo då det skulle du, det måste man, man har inget val. Och ändå fått svaret; Nej, jag skulle verkligen aldrig orka, hur orkar du?

Då svarade jag: Nä jag orkar inte så att det är lika bra att jag tar ungen och dränker oss i sjön eller hoppar framför tåget.

Då blev det tyst.

Ibland tänker folk högt och det blir ett evigt tjatande istället för att uppmuntra folk.  

Sen är det svårt för personer som inte varit i ens situation att förstå att allting annat inte spelar något roll längre, den stora kärleken, sambolivet, pengar, hus, bilar. Ingenting spelar någon roll så länge man har sitt älskade barn. Sen vill man självklart ha allting det andra också men det betyder inte ett skit mot ens barn. Innan lever man i bubblan och tror att livet skulle rasa om allt kraschade men när det gjort det så inser man att det är skitsamma för att det går att bygga upp igen med rätt person. Man inser va som är viktigt här i livet. Ens barn och en själv samt de som finns där i svåra tider och lätta.