Ensamstående föräldrar: hur orkar ni?

Jag tror det handlar om inställning. Jag ser det som att jag lever tillsammans med mitt barn... Jag drar med honom på saker som ska göras. Jag hittar kvalitet i vardagssysslorna, vi gör tillsammans. Min fyraåring och jag skalar morötter tillsammans. Jag känner att vi delar sån kvalitet tillsammans. Jag längtar inte efter egentid. Min tid är här och nu och tillsammans med mitt barn. Har man "rätt" inställning så är det nog lättare att ta dusterna mm. Men visst känner jag mig som en superkvinna. Att vabba och ta vakna nätter, utan återhämtning gå och jobba direkt när barnet är friskt. Ligga däckad i kräksjuka och fortfarande ta hand om mitt barn och hushållet. Att kunna vända och vrida på varje slant, och få pengarna att räcka till. Att sköta hushåll, ha kvalitetstid med barnet, jobba, handla och ordna utflykter mm. Jag tror man klarar det som livet har att erbjuda....