Ensamstående föräldrar: hur orkar ni?

Håller med här!
Vet inte heller vad det är man inte skulle orka? Vet heller inte hur mitt liv skulle ha sett ut om jag hade varit sambo; kanske hade han jobbat borta/jobbat skift (precis som mig) o vi skulle inte ha setts så mkt ändå. Eller så skulle han ha kunnat vara en latmask som inte hade brytt sig så mkt om barn o hem, o då hade jag ändå stått där med hela ansvaret (hade iofs inte stått ut i en sådan relation).
Så ärligt tala så vet jag inte om jag hade varit något piggare om jag hade levt med en pappa till mina barn!?

Jag är ju van att vara ensam, o jag ser till att allt funkar; jag arbetar efter förmåga (har en heltidstjänst men har valt att gå ner i tid medan den yngste fortf är liten), jag låter min äldsta gå på endast en fritidsaktivitet (vilket jag iofs tycker räcker gott o väl hur som helst!) eftersom jag skulle stressa ihjäl mig om jag skulle skjutsa honom till två olika, jag väljer att lägga mina barn i tid på kvällen så att dels de är utvilade (de är tack o lov kvällströtta båda två!) o så att jag får en stunds ensamtid på kvällen vilket är guld värt!

F.ö så lever vi väl precis som vilken barnfamilj som helst; skjutsar till dagis o skola, skjutsar till fotbollsträningar, åker o badar, fikar på sta'n, reser på utlandssemestrar, åker skidor, gör utflykter, gråter, skrattar.....ja, vi lever ganska så normalt skulle jag vilja påstå, förutom att jag är ensam vuxen i hushållet (om nu det anses onormalt?)!
Ibland är man trött o ibland är man pigg.
Bästa sättet att motverka trötthet är dock att lägga sig tidigt på kvällen - sen är man oftast piggare dagen därpå o orkar desto mer igen  

Alldeles riktigt!

Jag i min tur har svårt för folk som säger "jag skulle aldrig orka!".
Vad är alternativet när du står där o separationen är ett faktum? Ska du lämna bort barnen till någon annan som orkar, eller skulle du rent av klara av att ta hand om dina barn på egen hand? 

Varför uttrycker du dig så? Att hon skulle vara "dum" som uttrycker sig som hon gör?
Är det någon slags tävlan från din sida om vem som har det "värst"?
Är det mest synd om den som har minst avlastning?

Att vara ensamstående förälder kan ju innebära en mängd olika situationer; att vara ensamstående men barnet har umgänge med den andre föräldern, att vara ensamstående utan att barnet har umgänge med den andre föräldern men man har däremot avlastning av någon släkting eller vän, att vara ensamstående utan någon som helst avlastning osv.

Själv är jag ensamstående förälder på heltid o jag utnyttjar de flesta barnvaktsresurser när jag jobbar helg så därav ber jag väldigt sällan (typ aldrig) om barnvakt för att gå ut o roa mig eller liknande.
Däremot så har jag ju möjlighet till barnvakt om jag skulle vilja! 

Har inte jag rätt att få kalla mig ensamstående förälder på heltid då, eftersom jag har möjlighet till barnvakt? 
Har barnvaktsmöjligheter eller umgänge med den andre föräldern med att göra ifall jag är ensamstående eller ej???

Rätta mig om jag har fel, men det lät som att du hoppade på ovan skribent, precis som om hon inte skulle få ha rätt att kalla sig ensamstående eller tycka att det är jobbigt bara för att hennes barn har umgänge med den andre föräldern!?