Råd som Anna Wahlgren ger och har gett till föräldrar genom åren..

orolig2121: Få av de som kritiserar AW baserar för övrigt detta på FF:s bok. Den kom bara som ytterligare ett tecken på att kritiken var riktig. De flesta som ifrågasätter AW gör det baserat på Barnaboken, SHN, hennes svar på AW-forum och hennes uttalanden i diverse sammanhang.

Jag läste den första upplagan av Barnaboken. Sedan dess har den kommit ut i nya - redigerade - upplagor. När jag läste Felicias bok, så upptäckte jag att hon skrev om en massa saker som AW berättat om i Barnaboken, och som i mina ögon alltså redan bekräftats som sanning av AW. Skillnaden var ur vilken vinkel saker och ting beskrevs.
AW skrev t ex om hur hon måste försörja barnaskaran genom att skriva artiklar, och att hon måste ha lugn och ro för att skriva. Därför införde hon ett dagsschema där barnen fick in lite juice och kex i sina rum och att de fick stanna där till kl 10(?) varje förmiddag medan AW satt vid sin skrivmaskin i köket. Sedan släpptes de ut för frukost. AW beskrev alltså kampen för att få i hop en lön som gick att leva på. Felicia beskriver de hungriga morgnarna då hon och syskonen var instängda i sina rum och inte fick komma ut. Båda beskrivningarna är ju sanna på sitt sätt ...

Så mycket har jag läst om dessa två böcker att jag vet att din slutsats att wahlgrens bok bekräftar felicias bok är väldigt vinklad och långsökt. Kan du ge något exempel på hur felicias hat bekräftas som välgrundat i wahlgrens bok?

Att det finns likheter är ju självklart, de var ju båda där, men är felicias verklighetsuppfattning och tolkning av situationerna rimliga? Jag tycker inte att Felicia framstår som en frisk person, så mycket känner jag mig ganska säker på. Jag förstår inte hur du skulle kunna avgöra detta baserat på dessa två personer böcker.

Det som skulle vara intressant vore ju att höra övriga syskons uppfattning av vad som hände, speciellt eftersom Felicia inte framstår som en balanserad person. Ett syskons svar klistrade jag in här ovan, och hon verkar ju inte alls dela Felicias bild av verkligheten. För egen del känner jag bara att jag inte har någon möjlighet att veta vad som egentligen hände.

Det är klart de delvis beskriver samma händelser, de var ju på samma plats! Hur kan du ta det som att den ena historien verifierar den andra? Med den logiken kan du ju lika gärna dra slutsatsen att Felicias bok verifierar Wahlgrens uppfattning! 

Klistrar in kommentaren från anna wahlgrens dotter:

Hej!

Många har mamma att tacka för att de själva har en skön och glädjefylld tillvaro med sina barn, vilka är friska, nöjda, glada, utsövda och tillfreds med livet. Det är verkligen inte alla som behöver mammas hjälp för att komma dit, men hennes "anhängare", som du väljer att kalla dem (antar att du också ser på folk som uppskattar hennes hjälp som sektmedlemmar eftersom du dessutom bestämt dig för att hon är aktiv scientolog - vad har du för källa för det påståendet?) har behövt hennes hjälp på olika sätt och är många eftersom hennes så kallade "metoder" uppenbarligen fungerar och är mycket omtyckta.

Jag tar inte avstånd från några av hennes "metoder". Jag, liksom de flesta, anser inte att min mamma är perfekt och tror inte att varenda liten sak hon gjort i sitt liv varit genomtänkt eller politiskt korrekt. Hon har sina fel och brister, som alla andra. Men jag har haft stor glädje av Barnaboken och det hon skriver däri, och även om jag inte har behövt använda Sova hela natten (eftersom jag använt Standardmodellen och min dotter sovit 12 timmar sedan 4 månaders ålder utan att någonsin protestera) har jag varit med på en kurs och sett tre små barn få hela nätter på bara tre dygn. Och jag har läst otaliga brev och historier från massor som blivit hjälpta. Så inget avstånd alls, faktiskt. Tvärtom! Tyvärr vågar knappt ens jag öppet uttala min beundran för min mor. Gud vet vad som dyker upp på posten då.

Jag kommer inte att svara på några frågor gällande mina syskon, och jag kommer som sagt inte föra min mammas talan (hon hade förmodligen återigen påpekat att hon tar emot tidningen Mänskliga rättigheter men inte alls anser sig vara scientolog eller på något sätt springa deras ärenden). Och om jag bedyrar att jag inte är scientolog - tror du mig då?

Jag kan berätta att alla i min familj har barn och är framgångsrika inom de områden de valt att syssla med, men jag vill inte gå in mer på mina syskon. Själv är jag lyckligt gift och har som sagt en dotter som är 6 månader. Jag arbetar som frilansare med inriktning på mat och resor. 

Whockie:

I mångt och mycket kommer jag att uppfostra min dotter såsom jag själv blivit uppfostrad, men jag önskar att fler kunde förstå att omständigheterna var något annorlunda för min mamma än för oss. Hon fick barn på 60- och 70-talet, då rönen, möjligheterna och förutsättningarna skilde sig avsevärt från idag. Självklart anpassar alla föräldrar sig till tiden de lever i. Mamma har till exempel - ve och fasa - varit öppen med att hon drack vin och rökte under graviditeterna. Jaha? Ska vi ta och fråga vad de andra 40-talisterna gjorde, kanske...?

Vissa saker KAN jag göra annorlunda eftersom jag har ETT barn, inte nio. Det är en jätteskillnad, som du säkert kan föreställa dig. Jag planerar inte heller att få nio barn utan kanske två, eller på sin höjd tre. Du kan säkert se vilka möjligheter som öppnar sig därav (därmed inte sagt att jag inte är oerhört tacksam för mina syskon, som de flesta som känner mig avundas mig). Jag vet inte om du har barn eller hur många i så fall, men föreställ dig nio! Jag undrar varför inte fler undrar hur hon alls klarade det. Jag hade aldrig gjort det. Jag har aldrig någonsin betvivlat att min mamma älskat mig, eller alltid gjort vad hon kunnat för mig. Förhoppningsvis kommer min dotter att säga detsamma om mig om 32 år. 

Jag vill understryka att jag inte anser mig på något sätt ha tagit skada av min mammas skilsmässor eller äktenskap. Jag har en stark tro på kärlek och livslånga relationer, men inte mellan människor som är olyckliga tillsammans. Mina syskon och jag har väldigt starka band till varandra, något jag personligen tackar mamma för. 

Det här blev ett långt svar. Jag skyr normalt alla forum som pesten, men det är svårt att låta bli när det plötsligt ska handla om mig och mina syskon. Det finns människor bakom dem ni skriver om här, ni glömmer väl inte det? Människor som ni namnger, drar slutsatser om, spekulerar kring. Människor ni faktiskt inte vet något alls om (återigen - tack mamma). Men nu vet ni lite om mig i alla fall. Hoppas att det var värt det. 

Tack och hej,

Eleonora 

Tja, AW beskriver exakt samma situation som Felicia gör. Skillnaden är att AW ser det som något smart och Felicia som något jobbigt och hemskt.

En annan sak som AW skrev om i Barnaboken, var att hon i Egypten lade märke till att inga barn var kinkiga med maten på det sätt som svenska barn var. Hennes teori var att de egyptiska barnen hann bli ordentligt hungriga mellan målen (det serverades bara ett mål om dagen) och att de därför slukade allt som sattes fram åt dem. AW beslutade att införa samma sed i sin egen familj, och barnen fick alltså bara ett mål mat om dagen. Hennes experiment var lyckat (ansåg AW), eftersom barnen mycket riktigt slutade klaga på maten och åt allt hon gav dem. När familjen kom hem till Sverige igen, så fortsatte hon med de nya matvanorna, men beklagligt nog fick hon snart ge upp experimentet eftersom det inte fungerade rent praktiskt i det svenska samhället och t o m socialen började lägga sig i. Det här var alltså AW:s version av vad som hände.
Felicias version tar upp den gnagande hungern och att alla barnen blev inlagda på sjukhus för gulsot och undernäring.

Tycker inte du också att de båda historierna bekräftar varandra?

Nej, jag tycker verkligen inte den ena historien bekräftar den andra. Mina barn går också hungriga ibland för att jag inte tycker att jag hinner laga mat och de har båda två varit inlagda på sjukhus. Om mina barn skrev en bok med enbart mina sämsta ögonblick som förälder och dessutom kryddade med egen ilska och hämndbegär så skulle det nog inte se bra ut.

Anna wahlgren har definitivt inte uppfostrat sina barn på samma sätt som jag, men det är skillnad på att ha en annan åsikt om hur man bäst är förälder åt sina barn, att försöka men ibland misslyckas som förälder, och på att vara ett svin till mamma som felicia tycker att anna var.

Felicia ger mig många varningssignaler på att hon kan ha borderline personlighetsstörning. Det är också en sjukdom hon anklagar Anna för att ha och det är en till stora delar ärftlig sjukdom. Personer med borderline anklagar väldigt ofta sina familjer för grova övergrepp och de har en störd verklighetsuppfattning.

Du och jag blir säkert inte överens, men min uppfattning är:
I) Jag håller för det mesta inte med anna wahlgren i hennes åsikter om barnuppfostran.
II) Varken du eller jag kan i dagsläget veta i vilken grad Felicias bok ger en rimlig bild av vad som hände.
III) Åtminstone ett syskon motsäger Felicias bild.

Det enda jag efterlyser är en mer sansad diskussion och mindre näthat. Anna Wahlgren är ju i praktiken offentligt mobbad numera och det gillar jag inte. Det är inte granskning längre, det är mobbing. Vad är vitsen med att sparka på den som ligger? Hon älskar nog också sina barn, helt oavsett hur lyckad hon är som förälder.