Natulcien skrev 2013-04-03 08:28:08 följande:
Du idkar alltså principen "Sköt dig själv och skit i andra"?
Men jag gillar inte den principen. Jag anser att man ska reagera när barn far illa. Det är ju därför den här tråden finns. Men återigen - där är vi olika.
Ja, tar man TS för "sann" så förstår jag mycket väl att man reagerar. Jag tycker som sagt inte att TS ger en rättvis bild, varken av SHN eller AW. Kommentarer till TS nedan:
Lämna barnet i sin egen avföring om att det finns bajs i blöjan eller utanför på barnets lakan.
AW-forums ordförande: "Som ordförande vill jag bara klargöra. Vi rekommenderar INTE att någon ligger med bajsblöja (...). Utan man byter snabbt under tystnad i mörkret med ledljus utifrån så gott man kan."
Vänta med att torka upp kräks som är ett resultat av kuren tills det att barnet har somnat.
AW rekommenderar att bädda med "draglakan" så att man enkelt kan vika fram en ren sida. Det hela handlar om att inte göra en stor sak av det hela utan att, som ordföranden uttryckte det angående bajsblöjan: "man byter snabbt under tystnad i mörkret".
Se på när på barnet skadar sig själv utan att ingripa när det har fastnat i spjälorna med ett ben eller dunkar sitt huvud hårt i väggen.
AW har redan svarat på detta i sin Newsmill-artikel (för fyra år sen!) och i mina tidigare inlägg har jag kommenterat detta till absurdum.
Fastna i spjälorna (AWs svar i Newsmill: www.newsmill.se/artikel/2009/06/02/barnl-karna-saknar-sunt-f-rnuft)
Angående den lilla 17-månaders pojken som fastnade med benet mellan spjälorna och mitt brutala svar: "Kan han få in lilla låret så det fastnar, kan han också få ut det." Gräsligt!! Och varför ska han alls syssla med ensamlek, övergiven åt sitt öde där i sängen till tonerna av musik "för att barnet ska tro att de inte hör hans skrik på HJÄLP" som DN uttrycker saken? Jo, för att "barnet ska lära sig om livet på egen hand". Jaså? Det gör han väl bättre på dagis, där han verkligen blir övergiven åt sitt öde? Jag gör alla pudlar i världen här. I dag skulle jag direkt sagt åt föräldrarna att lägga ner. Ensamleken ska nämligen vara en tillgång för barnet, och är dessutom ingenting jag beordrar någon (hur skulle jag kunna det? Jag envisas med att tro på människans fria val).
Dunka huvudet
Se inlägg #1402 samt #1447.
Låt barnet skrika länge om det krävs (det är av ilska!), ibland krävs timmar, med en ramsa eller musik som överröstar barnets skrik i bakgrunden.
Ni tror som sagt inte på att man kan kommunicera med små barn med rösten (ramsan). Jag respekterar det, men ber er också respektera att jag (och andra) är av motsatt åsikt. Skulle ett barn skrika i timmar har något gått fel. Bland kurverktygen finns som sagt även buff/solfjäder osv vilket gör att föräldern alltid kan gå in och lugna barnet på plats. Hela kurfilosofin handlar om att lyssna på barnet (HUR skriker det?) och svara i enlighet. Det handlar om kommunikation och dialog.
Sätt i öronproppar och låtsas inte se och höra barnet när det vaknar eller vill ha uppmärksamhet utanför schemat. Du har ju viktigare saker för dig än att bry dig om en sur unge. Livskriser får man ta hand om själv, också spädbarn.
Jag är ledsen, men jag förstår inte riktigt vad som anspelas på här. SHN?
Jag ska ändå försöka kommentera utifrån vad jag tror att TS menar, alltså att man, enligt AW, inte ska göra barnet till universums centrum. AWs råd bygger på att man i varje stund kommunicerar med barnet, det handlar aldrig om att man ignorerar. Tystnad kan vara en del av den kommunikation (som i all annan diskussion, inte minst för att faktiskt lyssna på den andre).
Jag tycker som sagt om AWs råd och införlivar många i min vardag med mina barn. När det strular (missnöjda barn, irriterad mamma) och jag försöker bena ut vad som felas inser jag ofta att det har brustit i framför allt tre saker (utan inbördes rangordning):
sömn överstimulans det AW kallar social delaktighet: att barnet får vara med, på riktigt i familjens vardag
Dessa grundprinciper har jag kunnat bekräfta långt efter bebistiden (undantaget den allra första tiden som nyfödd), men självklart är inte "symptomen" eller "åtgärderna" de samma oavsett ålder. För mig är AWs råd ofta det som ger mig en puff i rätt riktning. Eftersom det är jag som uppfostrar mina barn så gör jag det på mitt sätt, precis som jag läser det AW skrivit på mitt sätt.
Barnabokens förord: "Du behåller det du kan använda. Du förkastar det du inte vill ha."
Amma efter schema. Runt en månad ska det första nattmålet bort, vid 2 månader det andra. Förvåningen är större än hungern när barnet skriker..
Nu är vi tydligen inne på standardmodellen, som är mycket mer än ett schema. Den som vill veta mer rekommenderas att läsa Barnaboken. Standardmodellen är alltså inte en del av SHN. Jag påminner igen om Barnabokens förord: "Du behåller det du kan använda. Du förkastar det du inte vill ha."
Om standardmodellen kan man bland annat läsa följande (s 88):
"Använd den som guide och rättesnöre! Med tiden kommer du säkerligen att finna ut din egen modell att sköta din lilla unge efter."
Håll fast barnet i ett "ömt" grepp om det inte vill äta lika mycket som du tycker att det bör äta. Att truga är bra.
Ja, AWs teori (som vi är många att uppskatta) är att ett mätt barn sover längre och alltså mår bättre. Små bebisar (de första månaderna) har inte koll på detta samband och kan behöva hjälp. För att kunna äta måste bebisen vara lugn, vilket gör att det kan vara en fördel att hålla det tätt intill sig och lägga till bröstet. Att truga är bra, ja. Men som AW brukar uttrycka det: "på artigt kafferepsvis". Det handlar inte om tvångsmatning.
Gå emot alla rekommendationer gällande mat, det är inget fel att börja med mat vid 3 månader.
Livsmedelsverket konstaterar liksom jag och många andra föräldrar att vissa bebisar blir tidigt intresserade av mat. Smakisar kan nu ges från 4 månader enligt deras rekommendationer (vilket inte innebär att man bör sluta amma/ge ersättning). I Barnaboken skriver AW att smakisar kan ges "under den fjärde levnadsmånaden" och rekommenderar att man inför smakisar vid ETT mål och att detta mål även innehåller amning/ersättning. Det handlar alltså inte om att sluta amma/ge ersättning, utan att gradvis införa fast föda.