Råd som Anna Wahlgren ger och har gett till föräldrar genom åren..

Ellie & MalinEddie: Tack för svaret ang Pangramsa, då var det ungefär som jag trodde.

TS är dåligt skriven och skrevs i ren frustration efter en diskussion med någon som menade att det finns inget som helst att ifrågasätta här, allt AW ger i sina råd är kärlek osv och jag ångar idag att jag inte samlade mig innan jag skapade denna tråd. Gjort är gjort och även om jag normalt sett kan uttrycka mig bättre än i TS är det inga osanningar det rör sig om. Jag kommer däremot på saker jag önskat skulle stå som exempel. Som AW syn på funktionsnedsättningar. Vaccinationer. Hur hon beskriver verktygen för att lugna barnet fysiskt. Det sista kan jag visa på exempel både från hennes bok och forum här:
Ur SHN- boken:
"Första gången är det inte roligt att "solfjädra" en mer eller mindre chockad, motspänstig unge som ser en enda stor varg i dig-du såg Felix pappas rapport här ovan;han ägnade exakt 45 minuter åt att solfjädra sin son innan budskapett hade landat på ett för båda pater betryggande sätt."
"Solfjädern som krisverktyg får ta den tid det tar. Den måste då vara så pass kraftfull att lilla barnet inte kommer åt att vända och vrida på vare sig huvudet eller kroppen. Och det är, som du förstår inte populärt första gången-ingen människa varken stor eller liten, tycker om att hållas fast."
"Känner du dig våldsam och otrevlig som håller barnet på plats och bjuder ett så orubbligt motstånd mot barnets frenetiska utbrytningsförsök betänk två saker:
*Så lång tid som första gången för solfjädern som krisvertyg att förmedla sitt betryggande budskap tar det aldrig mer.(Förutsatt att du inte avbryter den innan du nått ditt sömntunga mål!)
*Kraften du använder, "våldet" du brukar är inte värre en det våld du skulle vara tvungen att ta till om och när ditt lilla barn vägrade låta sig spännas fast i bilbarnstolen, exempelvis. Visa saker kan helt enkelt inte diskuteras. De måste genomföras, punkt slut"

Från Forumet, AW beskriver den brutala varianten av solfjädern:
"Brutala solfjädern: Lägg tillrätta. Armarna upp, benen ut, huvudet bort från dig + omedelbar solfjäder, statisk och bestämd: DU ÄR TYST. DU LIGGER NER. Inte huvudet och inte lilla kroppen ska ha en chans att slingra fram några frågetecken på det beskedet. Håll kvar så, enligt skruvstädsmodellen, tills hans utbrytningsförsök ebbar ut och han börjar slappna av, tyst. Stå kvar. Du kan släppa av lite på det mycket pressande greppet när du känner att han har mjuknat i kroppen och är stilla, men minsta förnyad anspänning i sänghalmen föranleder ett nytt obevekligt skruvstäd. Stå kvar. Pröva på att släppa efter en anings aning enligt ovan - men återgå till skruvstädet så fort han börjar krångla det minsta igen. Osv. Ge dig inte, tänk på annat under tiden, ha mörkt i rummet och låtsas att du mediterar Rolling Eyes Lyssna till andhämtningen: när den är alldeles lugn kanske han hinner somna eller rentav redan har somnat. Det gör ingenting, i denna kris-minikur Exclamation Stå hellre en liten aning för länge än för kort. Smit ut snabbt med ramsan modell bekräftelse, lugn och rätt låg, x 4."
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18...

Läs gärna i den sista tråden där allt detta med öronproppar och att lämna barnet ensamt med sin gråt tas upp. Jag har läst boken och inget här strider mot de råd som ges där men kanske vill man vara lite mer brutal som AW uttrycker det när det inte går som tänkt.

Jag tycker som sagt att denna diskussion försvåras av att begreppet ‘spädbarn’ syftar på barn mellan 0 och 12 månader och att man alltså likställer till exempel en tiomånaders med en tvåmånaders fastän det ju inte är riktigt samma sak. Jag håller helt med dig om att en nyfödd samt små bebisar i 99% (för att inte säga 100%) med sin gråt/skrik säger ‘mamma, ta upp mig’. Men denna period då fysisk närhet verkligen är vad barnet behöver och ber om är ofta kortare än man tror. Även mycket små barn behöver få vara ifred, vissa har ljud för sig när de somnar utan att de för den sakens skull ropar på hjälp. Det ÄR en balansgång att gradvis minska sitt ingripande (en balansgång som man antagligen kommer att vingla på under hela ens mammaliv ;) ) och visa barnet förtroende att klara saker och ting själv. Som Maria Montessori säger: ‘All onödig hjälp hindrar barn i deras utveckling.’ Med detta menar jag inte att det är skadligt för barn att få ‘för mycket’ hjälp det första året, men att ‘för mycket hjälp’ för vissa barn kan vara roten till sömnproblem. Man lär, genom att varje gång ingripa, helt enkelt barnen att de inte ‘kan själv’.

SHN-boken är en bok med väldigt konkreta råd, som vänder sig till familjer med sömnproblem där föräldrar, som AW uttrycket det: ‘i missriktad välvilja har dragit på barnet sömnproblem’.

AW har utarbetat sin kur under flera decennier, hon har perfektionerat den allteftersom och när hon själv blev för gammal för att kunna kura själv så skrev hon sin bok. Den första boken kom ut 2005. Den beskriver kuren väldigt konkret med en rad exempel. När det blev aktuellt med översättningar av SHN valde AW att först skriva om boken. Förutom de väldigt konkreta råden formulerade hon den filosofi som kuren bygger på. I korthet, VARFÖR fungerar kuren? 

I den nya boken, som kom ut 2008 under titeln Internationella Sova Hela Natten, finns ett fyrtiotal sidor som enbart handlar om denna filosofi: Lugn, Säkerhet och Njutning.

För oss som tolkar 99% av barnskrik som ‘mamma, ta upp mig’ kan dessa teori-kapitel vara en aha-upplevelse.

När man som kurande förälder verkligen fattat vikten av grundstenarna (Lugn, Säkerhet och Njutning) och att detta förmedlas till barnet genom det AW kallar ‘Attityden av Självklarhet’ är det lätt att göra ‘sin egen variant’ av kuren. Och ja, ska man vara petnoga så kan man säga att de som kör ‘en egen variant’ inte SHN-kurar. 

Jag ser inget problem med det, det viktiga är ju att familjen får ordning på sömnen. Att göra det på sitt eget vis är ju självklart det bästa, som med så mycket annat. Detta är jag inte ensam om att tycka, dåvarande ordföranden för AW-forum formulerade det så här i en text angående just den berömda attityden:

www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php&t=5252

‘Mitt sätt att se på sömn som en grund för känsla av hanterbarhet och glädje i vardagen bidrar till att förhållningssättet jag har är likställt AW:s. Det innebär dock inte att jag ”gör som AW gör”. Jag är övertygad om att om Anna och jag skulle kura samma barn samtidigt så skulle vertygtsanvändandet vara olika. Både gällande tidpunkt för ingripande och sättet i själva verktygandet. Helt säkert! Men förhållningssättet skulle vara det samma och därför skulle vi lyckas lika väl båda två. Helt säkert det också!

Av den anledningen så är det ju alldeles självklart att man ska "modifiera" eller "köra en egen variant". En del vill slå på stora trumman och säga att ”jo, jag körde en egen variant” eller ”ja, jag kan ju inte hålla med om ALLT…” Då vill jag fråga mig hur det annars skulle gå till?! Något annat än att ”köra egna varianter” är otänkbart i min värld! Det kan enligt mitt sätt att se det inte bli på annat sätt - vi är inte alla AW (...)’

Igen, det som gör att jag engagerar mig i den här tråden är att TS förstorar upp bajsblöjor till absurdum och hävdar att det är vad som utmärker AW och SHN. Det är (som sagt) en mycket vinklad och orättvis beskrivning. Det är upp till varje förälder som väljer att läsa AW (hon är ju inte ensam om att skriva böcker om barn och sömn) att avgöra vilka råd som passar och vilka råd man inte vill ha. 

MalinEddie skrev 2013-04-03 22:27:56 följande:

Det skulle vara intressant att höra hur du tolkar detta svar. Varför dra in föräldrarnas fria val att följa hennes råd (blir hennes råd här bättre för det?) eller usla förskolor som motsats till ensamlek under protest (finns det inga mellanting?) i det hela? Varför inte bara säga "jag ångrar mig" utan att dra in en mängd försvarsmekanismer i ett litet citat och låta vad i alla fall jag uppfattar som sarkastisk snarare än ångerfull?

Nu önskar jag verkligen att jag hade Barnaboken här och kunde citera ur det kapitel hon skriver om "livskriser" vid ensamlek. Du vet precis som jag att det att AW också ger rådet i boken att inte gå in trots protester. Nu har vi bara diskuterat två exempel i tråden där barn skadar sig själva där ingen ber föräldrarna avbryta utan snarare hejar på en fortsättning med "läs boken en omgång till" " hitta den rätta attityden" osv men det finns fler. Här t.ex:
"Jag vet inte hur jag ska beskriva det jag känner just nu men jag känner mig riktigt traumatiserad. Denna sista lur slutade i det mest obehagliga jag vart med om hittills med mitt barn. När det var 50 minuter kvar av luren så vaknade hon och var ledsen. Så det blev in och ut flera gånger och buffa då knappt det funkade heller. Hon spjärnade emot så jag hade knappt möjlighet att kunna buffa. Till slut efter mycket hjärtskärande skrik så tystnade hon och gnällde till ett antal gånger varpå jag gav mjuka bekräftelser varje gång. Hon sov då kanske ytterligare fem minuter innan helvetet brakade lös. Hon skrek så hon kräktes upp slem och det var dags att gå in och väcka men hon var otrösterlig. Jag får ju inte plocka upp henne när hon är ledsen men jag kunde inte lugna henne. Hon betedde sig mycket märkligt. Hon skrek så rösten brast, slem kom upp, hon vände sig om och dunkade sitt lilla huvud i spjälorna, medvetet. For runt i spjälsängen som en besatt. När jag försökte lyta i henne för att sätta henne eller ställa henne upp i spjälsängen så vred hon sig ur mitt grepp. Hon såg sig omkring i spjälsängen och blev bara mer hysterisk när hon såg vart hon var, det känns inte osm att hon ser sin spjälsäng som en trygg plats efter detta. Det låter kanske inte så farligt när jag beskriver men jag blev nästan paralyserad av det för det var så hemskt och jag var tvungen att hämta min man för jag visste inte hur jag skulle bära mig åt. Nu är jag på riktigt rädd att detta skadar mitt barn, vad ska jag göra??!!

Jag blir också så förvirrad märker jag av de råd jag får kontra det som står i boken, så jag vet knappt in eller ut . I boken står det att man ska avvakta avvakta avvakta...och när man känner att man vill in och buffa DÅ först ska man RAMSA...detta innebär ju att man ska vara ganska mycket tyst. Samtidigt får jag uppfattningen av råden jag fått här att man inte får lämna de med sin gråt, vilket såklart är sant, men jag blir så himla förvirrad att jag inte längre vet hur jag ska bete mig Jag ska avvakta avvakta avvakta samtidigt som hon hela tiden ska ha svar, jag får inte ihop det! Förlåt att jag är så jobbig men detta håller på att ta knäcken på mig alltså
Kram "
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?f=7&...

" VAD gör jag för fel???

Har precis fått hjärtat att somna efter 2 timmar och 10 minuter.

Vet inte vad jag ska ta mig till -hon gör verkligen sig själv illa! Hon dunkar sitt lilla huvud i spjälsängen gång på gång helt ohejdat. Kastar hela sig själv baklänges så att hon slår i huvudet. Skriker aj aj.

Så här kan man ju inte hålla på....jag är rädd att hon skadar sig allvarligt.

Nu är det så pass att hon rycker till så fort jag tar bort solfjädern, sen är hon beredd på att jag går. Hon tar inte till sig ramsan (brukar väl inte göra första natten). Blir bara jätte ledsen och hysterisk.

Fick nu igen sitta hos henne tills hon somnade. "

www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18...

Du har nu citerat dessa inlägg ett flertal gånger, olika varianter på samma tema, inlägg skrivna av mammor som försöker kura. Du har även citerat ett antal (lösryckta citat ur) svar av AW (de flesta flera år gamla) som bevis på hur hemskt forumet är. Det är samma visa om och om igen och jag tror att alla nu förstått precis hur hemskt du och andra tycker att detta är.

Du har däremot inte citerat något av alla de fantastiskt inkännande och flexibla råd från forumisterna, som alla svarar helt ideellt. Som motvikt:

www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php&t=26562&p=314925#p314925

‘Vill bara säga att SHN inte är ett "måste", man gör ju som man vill . Sen är det givetvis så, att om man har kurat sina andra barn och vet hur skönt livet kan bli så är man förstås peppad på att få till det igen . 

En sak har jag dock lärt mig, och det är att man är olika människa/mamma/förälder med vart ett av barnen och jag tror det påverkar JÄTTEMKT hur man tar sig an kuren (plus att BARNEN är olika individer de med).Jag har oxå 3 barn, varav 2 st är kurade (nr 2 och nr 3), och de 2 kurningarna såg helt olika ut och jag fick förhålla mig helt olika till barnen. Även efterspelet har sett så olika ut, eftersom både jag och barnen varit på olika sätt. 

SHN-/BB-tänket är superbra, men det kräver att man är 110% med i matchen som vuxen , PRECIS som med allt annat som man förmedlar till sitt barn, vad det nu må vara Inte för inte som man brukar köra med klyschan "det som funkar för er är det bästa" . Mår man inte bra/känner sig stressad etc måste man lägga ner tror jag. 

Jag kan tyvärr inte säga vad du ska göra för att komma igen, det vet bara du AW-forum finns kvar om du vill bolla här, inne i ngn av de andra forumen - Barnafostran eller Kackel, där kan man få mkt pepp kring tankar om det här med föräldraskap etc.

Kram  

PS. Du är INTE misslyckad! Du har gjort det du har tyckt varit bäst för ditt barn och nu inser du att du behöver tänka om! ’

Du vill ha det till att AW ska vara ansvarig för allt som skrivs på forumet, av föräldrar som kurar. Alltså att AW skulle vara ansvarig för HUR föräldrar använder hennes kur och att hon därför bör stoppas. Som med allting annat i föräldraskapet ligger ansvaret på en själv (vi pratar ju inte om medicinering eller medicinsk behandling där läget självklart är annorlunda). AW är en privatperson som lyckats hjälpa många och på ett väldigt generöst vis delar med sig av sina erfarenheter - tilll de som vill ha dem.

Ditt mål är att hindra AW att fortsätta ge råd till de som ber om dem med motiveringen att vissa råd är skadliga. Om man läser de trådar du länkat till och läser inte bara de inlägg du citerar utan även fortsättningen så står det ofta fram ganska tydligt att de som verkligen borde kritisera AW eftersom de enligt dig skadar sitt barn i själva verket tycker tvärtom. De ser sitt barn bli piggare och gladare och hela familjen mår bättre. Om denna förbättring var värd att ett eller annat blöjbyte fick vänta någon timme borde inte vara din sak, men den enskilda familjens sak. Precis som det är min sak att inte tycka kritisera eller döma de föräldrar jag ibland kan tycka sviker sina barn (tidig dagisstart till exempel). Jag tror nämligen att alla föräldrarna gör precis så gott de kan och att de gör sina val av skäl som är privata och personliga. OM jag nu skulle tycka att det är upp till mig att lösa världsproblem som dessa vore det nog mer konstruktivt att jobba för att det finns alternativ till de familjer som behöver barnpassning (i mitt exempel) eller sömnhjälp (ditt fall). Men att lägga så mycket energi på AW som du gör tror jag mest får effekt att hålla hennes namn aktuellt i barn och sömn-debatten. Det finns föräldrar som gått in på AW-forum för att ‘med egna ögon’ se hur illa det var ställt, efter att ha läst trådar som de du startar. För att sedan inse att de nog dömt både AW och forumet lite för hårt och lite för snabbt.

När jag skrev mitt inlägg till Ellie nyss tog jag fram den gamla SHN-boken (2005) och bläddrade lite. Hittade där en passage som jag inte tror finns med i den nya och som kanske kan bidra till att förklara varför den här diskussionen blir så otroligt infekterad och känslosam (min fetning):

s 23 

‘De (barnen) tar till sig SHN-kuren med en lättnad som är så tydlig att den nästan går att ta på. Hur kan det komma sig? Det visar, menar jag, att trygghet om natten, trygghet i sig själv att våga somna, kunna sova, somna om och fortsätta sova lugnt - har väldigt lite eller ingenting alls med känslor, kärlek och relationer att göra. Därför ska man som förälder akta sig mycket noga för att överskatta sin personliga betydelse i sammanhanget. Man måste inse att ens känslomässiga närvaro kan bli direkt störande här. (...) Sig själv och sitt känsloliv får man lämna därhän i sammanhanget.’

Sömnproblem är i många fall inte mer än en ‘dålig vana’ om man ska se krasst på saker och ting och uttrycka sig lite svalt. Man har lärt sitt barn att det behöver mammas eller pappas famn för att kunna somna. Att lära sitt barn att det faktiskt mycket väl kan somna själv - lugn och trygg - är egentligen inte svårt. Det underlättas om man själv tar ett känslomässigt steg tillbaka (vilket inte är det lättaste) och inser att det man gör, det gör man för barnets skull.

Igen, alla gör precis som de vill. Funkar samsovning, madrass på golvet-sovning, egen säng halva natten och gemensam säng andra halvan, egen säng ibland och samsovning ibland eller något annat sätt så är ju allt som det ska. Men funkar det inte så är det upp till var och en att själva välja hur man vill förbättra situationen.

Jag lämnar den här tråden nu eftersom jag, precis som du, upprepar samma saker i det oändliga med väldigt liten variation. Tack för mig.

Amazonas: Varför tror du att ett lite äldre spädbarn skulle ha ett mindre närhetsbehov än ett mindre? Ett exempel är ju tex separationsfasen runt 8 månader då många barn vill ha mer närhet än innan och visar det tydligt. Där avråder man tex att köra 5 mm just pga separationsfasen medan AW bortser från separationsfasen.

MalinEddie skrev 2013-04-03 22:27:56 följande:

Det skulle vara intressant att höra hur du tolkar detta svar. Varför dra in föräldrarnas fria val att följa hennes råd (blir hennes råd här bättre för det?) eller usla förskolor som motsats till ensamlek under protest (finns det inga mellanting?) i det hela? Varför inte bara säga "jag ångrar mig" utan att dra in en mängd försvarsmekanismer i ett litet citat och låta vad i alla fall jag uppfattar som sarkastisk snarare än ångerfull?

Nu önskar jag verkligen att jag hade Barnaboken här och kunde citera ur det kapitel hon skriver om "livskriser" vid ensamlek. Du vet precis som jag att det att AW också ger rådet i boken att inte gå in trots protester. Nu har vi bara diskuterat två exempel i tråden där barn skadar sig själva där ingen ber föräldrarna avbryta utan snarare hejar på en fortsättning med "läs boken en omgång till" " hitta den rätta attityden" osv men det finns fler. Här t.ex:
"Jag vet inte hur jag ska beskriva det jag känner just nu men jag känner mig riktigt traumatiserad. Denna sista lur slutade i det mest obehagliga jag vart med om hittills med mitt barn. När det var 50 minuter kvar av luren så vaknade hon och var ledsen. Så det blev in och ut flera gånger och buffa då knappt det funkade heller. Hon spjärnade emot så jag hade knappt möjlighet att kunna buffa. Till slut efter mycket hjärtskärande skrik så tystnade hon och gnällde till ett antal gånger varpå jag gav mjuka bekräftelser varje gång. Hon sov då kanske ytterligare fem minuter innan helvetet brakade lös. Hon skrek så hon kräktes upp slem och det var dags att gå in och väcka men hon var otrösterlig. Jag får ju inte plocka upp henne när hon är ledsen men jag kunde inte lugna henne. Hon betedde sig mycket märkligt. Hon skrek så rösten brast, slem kom upp, hon vände sig om och dunkade sitt lilla huvud i spjälorna, medvetet. For runt i spjälsängen som en besatt. När jag försökte lyta i henne för att sätta henne eller ställa henne upp i spjälsängen så vred hon sig ur mitt grepp. Hon såg sig omkring i spjälsängen och blev bara mer hysterisk när hon såg vart hon var, det känns inte osm att hon ser sin spjälsäng som en trygg plats efter detta. Det låter kanske inte så farligt när jag beskriver men jag blev nästan paralyserad av det för det var så hemskt och jag var tvungen att hämta min man för jag visste inte hur jag skulle bära mig åt. Nu är jag på riktigt rädd att detta skadar mitt barn, vad ska jag göra??!!

Jag blir också så förvirrad märker jag av de råd jag får kontra det som står i boken, så jag vet knappt in eller ut . I boken står det att man ska avvakta avvakta avvakta...och när man känner att man vill in och buffa DÅ först ska man RAMSA...detta innebär ju att man ska vara ganska mycket tyst. Samtidigt får jag uppfattningen av råden jag fått här att man inte får lämna de med sin gråt, vilket såklart är sant, men jag blir så himla förvirrad att jag inte längre vet hur jag ska bete mig Jag ska avvakta avvakta avvakta samtidigt som hon hela tiden ska ha svar, jag får inte ihop det! Förlåt att jag är så jobbig men detta håller på att ta knäcken på mig alltså
Kram "
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?f=7&...

" VAD gör jag för fel???

Har precis fått hjärtat att somna efter 2 timmar och 10 minuter.

Vet inte vad jag ska ta mig till -hon gör verkligen sig själv illa! Hon dunkar sitt lilla huvud i spjälsängen gång på gång helt ohejdat. Kastar hela sig själv baklänges så att hon slår i huvudet. Skriker aj aj.

Så här kan man ju inte hålla på....jag är rädd att hon skadar sig allvarligt.

Nu är det så pass att hon rycker till så fort jag tar bort solfjädern, sen är hon beredd på att jag går. Hon tar inte till sig ramsan (brukar väl inte göra första natten). Blir bara jätte ledsen och hysterisk.

Fick nu igen sitta hos henne tills hon somnade. "

www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18...

Jag förstår att de råd du citerar om och om igen lätt kan tyckas vara ‘dåliga råd’. Jag tycker att AWs egen förklaring till sitt ‘brutala’ svar i tråden med barnet som fastnat i spjälsängen är tydlig:

‘Jag får nu försöka försvara och förklara de hårda bandage till råd jag definitivt inte skulle utdela i dag, eftersom de lösryckta ur sitt sammanhang framstår som tämligen gräsliga. Det förstod jag inte på den tiden mitt föräldraforum var en ganska intim inrättning, där jag besvarade så gott som alla frågor själv och där mina (enstaka) brutala svar kom sig av en gnällande offermentalitet över ofta flera sidor, där det klagades och klagades över lilla barnet, som styvnackat "vägrade" det ena och det andra. Till slut skrev jag rent ut i introduktionen till föräldraforumet: "Är man ute efter att beklaga sig över det helvete man har som förälder till barn som faktiskt inte bett om att få vara till besvär, är man fortfarande välkommen men kan kanske inte räkna med mycket annat än en spark i häcken... Någon offermentalitet odlas inte här. Det är alltigenom den goda viljan som är bestämmande. Utgångspunkten måste vara att man vill lära, förändra och förbättra, inte klaga."

I dag, när forumet vuxit så enormt och många är mig behjälpliga, rekommenderar jag alla quick-fix-sökande föräldrar att ge högaktningsfullt f-n i Sova hela natten-kuren, om de inte vill lära sig den. Folk behöver ju inte ta körkort heller, om de inte vill. I dag har jag också vett att visa ifrån mig dem som bara är ute efter att misskreditera mig och mitt forum och alla de kära som ideellt och outtröttligt arbetar där.’

Vad jag försöker säga (ledsen att jag är så långrandig!) är att AW (som skrivit sina böcker och startat sitt forum eftersom det funnits en efterfrågan på att just hon skriver böcker och svarar på frågor) antagligen blir lika  frustrerad som beklämd av alla de som söker en ‘quick-fix’ (SHN, ensamlek, ...) och som ser hennes böcker som enkla bruksanvisningar och som förvånas över varför barnet inte sover trots att schemat sade god natt för en kvart sen. 

AW har som sagt varit offentlig i ett antal decennier, lika älskad som hatad. Med tanke på hennes ‘image’ och hennes språkbruk (hon var och är ju författare långt innan hon blev kallad ‘barnuppfostransexpert’ och jag har förstått att många har svårt för hennes rika och ‘blommiga’ språk) är det kanske inte så konstigt att hennes råd blir tacksamma oneliners som tagna ur sitt sammanhang lätt kan förstoras upp och spikas fast som bevis på hennes ‘skadlighet’. 

PS. Jag läste igenom Barnabokens kapitelt om ensamlek (s 280-285) men hittade ingenting om ‘livskris’. Kanske menade du detta: ‘Ett allmänt missnöje, som inte kommer av trötthet, bör man dröja en smula med att åtgärda: det kan hända att barnet själv gör något åt det. Ensamlekens idé är självtillit. Det fordrar naturligtvis också då den vuxnas tillit - till barnet.’