Försöka igen efter MA :/

Hej på er allihop :) känns så ohyggligt skönt att det är fler än jag som vrider och vänder på frågorna och de händelser som vi alla råkat ut för. Jag känner också för att dela med mig av min historia. Min man och jag (båda 85:or) beslutade oss för att försöka få barn och jag slutade med mina p-piller i april, fick en mens och sen fanns det två streck på stickan! Nästan för bra och otroligt för att vara sant! Lyckan var total och vi berättade ganska så snabbt för nära och kära då det började synas på mig med en gång nästan. Vi var ju så lyckliga och ville dela med oss! Till och med ordnade med vikarie på jobbet.. Införskaffade en till större bil, vagga, bilstol, några klädesplagg och lite annat smått och gott. Nu skulle vi äntligen bli föräldrar!! Så långt allt bra.. Fick i v.13 lite brunfärgade flytningar på lördagen och ringde till gyn på Näl KK bara för att få komma dit och se så allt stod rätt till. Fick en tid på tisdagen den 18 september för VUL och där rasade vår värld samman.. Vårt lilla underverk hade avstannat sin utveckling redan i v.8! Bara en liten skugga syntes på skärmen och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.. Jag fick frågan om hur jag ville göra - skrapas eller medicineras? Jag sa att jag gör det som "rekommenderas", mitt enda krav var att det skulle hända NU med en gång! Jag ville bara hem och kasta av mig mina mamma-kläder och vara arg på min mage. Arg på min kropp för att den lurat mig så. Det beslutades iaf att jag skulle medicineras och fick en påbörjande tablett Mifegyn(?) där och då innan vi åkte hem. Sen väntade ett helvetiskt dygn innan vi skulle tillbaka till Näl KK torsdag den 20e och få Cytotec. Jag googlade och kollade runt på massa forum om MA, men ångrar lite att jag gjorde det för det gjorde mig bara mer nervös och rädd och jag sa till min man att "vi skiter i det här, jag vill inte"! För hur skulle det vara och bli? Smärtor utan dess like och hur lång tid innan jag kan bli gravid igen? För det var nästan det första jag tänkte, att jag vill komma ur det här hel och ren för att kunna bli gravid på nytt! Men väl på sjukhuset fick jag 4 vaginala tabletter Cytotec vid kl 8 och ytterligare 2 st efter 3 timmar. Inget hände. Vi fick stanna på sjukhuset till kl 14.30, men eftersom inget hände och jag bara ville hem så fick jag åka hem. Väl hemma kände jag mig trött och tog lite smärtstillande jag fått med mig och somnade på soffan några timmar. Vaknade till och från och kände "vanlig" mensvärk. En sån där uthärdlig som man lärt sig leva med efter 14 år med mens och p-piller. Sen vid kl 18 nånting gick jag på toaletten och kände då att NU, nu kommer nåt. Ungefär som vanlig riklig mens fast mer.. liksom.. Hade förväntat mig mycket värre och ännu mer smärtor än detta. Blödde ganska mycket kommande dagarna men kändes helt okej.. Dessvärre slutade det aldrig riktigt blöda utan "skvätte lite" då och då i över några veckor! På återbesöket med ytterligare ett VUL testade jag ff positivt, det fanns lite rester kvar och slemhinnan var tjock som om jag var gravid. Frågade då om det fanns någon möjlighet att det skulle kunna vara en ny graviditet och chansen var liten, men den fanns där! (Till saken hör att jag och mannen inte kan hålla oss ifrån varandra :)) Så jag beslutade mig för att vänta 2 veckor för att se om så var fallet, annars väntade ytterligare en Cytotec-behandling.. Tog ett blodprov för att mäta hormonnivån. Ni kan ju gissa om jag önskade att den skulle stiga! Men nä.. Ingen förändring utan det blev 3 st Cytotec till som jag denna gången skulle svälja. Nu har det hunnit bli 31 oktober och det är som förra gången. Inget händer. Inget händer alls på 2 dagar. Får komma in den 2 november och skrapas, för slemhinnan är så tjock att allt inte riktigt kommer igenom och ut.. Efter en halvtimmes vistelse på Näl KK är det dags för skrapning som inte tar längre tid än så heller. Vaknar upp och känner mig... tom... Men är det min tur att läka på riktigt nu? Jag har haft tur och inte haft några fysiska smärtor mer än molande mensvärk. Det är mest den psykiska smärtan och hålet i hjärtat som är svårt att hantera. Blödde ungefär 5 dagar efter skrapningen var blödningsfri i ca 35 dagar. Först nu i fredags den 7e december kom mensvärken from hell och vanlig tråkig mens (startade två dagar innan med bruna flytningar). Så jag är både glad och ledsen. Glad över att kanske börja känna igen min kropp och alla dess tecken, ledsen över att inte vara gravid och inte veta om/när/hur det blir nästa gång jag förhoppningsvis blir gravid?.. Förlåt för världens längsta historia men det känns så skönt att få skriva av sig och framförallt berätta sin historia för någon som verkligen förstår och har varit med om samma.. Jag önskar er en god natt nu och hoppas på massa plus och streck snart! :) många kramar från mig

Hej på er allihop :) känns så ohyggligt skönt att det är fler än jag som vrider och vänder på frågorna och de händelser som vi alla råkat ut för. Jag känner också för att dela med mig av min historia. Min man och jag (båda 85:or) beslutade oss för att försöka få barn och jag slutade med mina p-piller i april, fick en mens och sen fanns det två streck på stickan! Nästan för bra och otroligt för att vara sant! Lyckan var total och vi berättade ganska så snabbt för nära och kära då det började synas på mig med en gång nästan. Vi var ju så lyckliga och ville dela med oss! Till och med ordnade med vikarie på jobbet.. Införskaffade en till större bil, vagga, bilstol, några klädesplagg och lite annat smått och gott. Nu skulle vi äntligen bli föräldrar!! Så långt allt bra.. Fick i v.13 lite brunfärgade flytningar på lördagen och ringde till gyn på Näl KK bara för att få komma dit och se så allt stod rätt till. Fick en tid på tisdagen den 18 september för VUL och där rasade vår värld samman.. Vårt lilla underverk hade avstannat sin utveckling redan i v.8! Bara en liten skugga syntes på skärmen och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.. Jag fick frågan om hur jag ville göra - skrapas eller medicineras? Jag sa att jag gör det som "rekommenderas", mitt enda krav var att det skulle hända NU med en gång! Jag ville bara hem och kasta av mig mina mamma-kläder och vara arg på min mage. Arg på min kropp för att den lurat mig så. Det beslutades iaf att jag skulle medicineras och fick en påbörjande tablett Mifegyn(?) där och då innan vi åkte hem. Sen väntade ett helvetiskt dygn innan vi skulle tillbaka till Näl KK torsdag den 20e och få Cytotec. Jag googlade och kollade runt på massa forum om MA, men ångrar lite att jag gjorde det för det gjorde mig bara mer nervös och rädd och jag sa till min man att "vi skiter i det här, jag vill inte"! För hur skulle det vara och bli? Smärtor utan dess like och hur lång tid innan jag kan bli gravid igen? För det var nästan det första jag tänkte, att jag vill komma ur det här hel och ren för att kunna bli gravid på nytt! Men väl på sjukhuset fick jag 4 vaginala tabletter Cytotec vid kl 8 och ytterligare 2 st efter 3 timmar. Inget hände. Vi fick stanna på sjukhuset till kl 14.30, men eftersom inget hände och jag bara ville hem så fick jag åka hem. Väl hemma kände jag mig trött och tog lite smärtstillande jag fått med mig och somnade på soffan några timmar. Vaknade till och från och kände "vanlig" mensvärk. En sån där uthärdlig som man lärt sig leva med efter 14 år med mens och p-piller. Sen vid kl 18 nånting gick jag på toaletten och kände då att NU, nu kommer nåt. Ungefär som vanlig riklig mens fast mer.. liksom.. Hade förväntat mig mycket värre och ännu mer smärtor än detta. Blödde ganska mycket kommande dagarna men kändes helt okej.. Dessvärre slutade det aldrig riktigt blöda utan "skvätte lite" då och då i över några veckor! På återbesöket med ytterligare ett VUL testade jag ff positivt, det fanns lite rester kvar och slemhinnan var tjock som om jag var gravid. Frågade då om det fanns någon möjlighet att det skulle kunna vara en ny graviditet och chansen var liten, men den fanns där! (Till saken hör att jag och mannen inte kan hålla oss ifrån varandra :)) Så jag beslutade mig för att vänta 2 veckor för att se om så var fallet, annars väntade ytterligare en Cytotec-behandling.. Tog ett blodprov för att mäta hormonnivån. Ni kan ju gissa om jag önskade att den skulle stiga! Men nä.. Ingen förändring utan det blev 3 st Cytotec till som jag denna gången skulle svälja. Nu har det hunnit bli 31 oktober och det är som förra gången. Inget händer. Inget händer alls på 2 dagar. Får komma in den 2 november och skrapas, för slemhinnan är så tjock att allt inte riktigt kommer igenom och ut.. Efter en halvtimmes vistelse på Näl KK är det dags för skrapning som inte tar längre tid än så heller. Vaknar upp och känner mig... tom... Men är det min tur att läka på riktigt nu? Jag har haft tur och inte haft några fysiska smärtor mer än molande mensvärk. Det är mest den psykiska smärtan och hålet i hjärtat som är svårt att hantera. Blödde ungefär 5 dagar efter skrapningen var blödningsfri i ca 35 dagar. Först nu i fredags den 7e december kom mensvärken from hell och vanlig tråkig mens (startade två dagar innan med bruna flytningar). Så jag är både glad och ledsen. Glad över att kanske börja känna igen min kropp och alla dess tecken, ledsen över att inte vara gravid och inte veta om/när/hur det blir nästa gång jag förhoppningsvis blir gravid?.. Förlåt för världens längsta historia men det känns så skönt att få skriva av sig och framförallt berätta sin historia för någon som verkligen förstår och har varit med om samma.. Jag önskar er en god natt nu och hoppas på massa plus och streck snart! :) många kramar från mig

Hej på er allihop :) känns så ohyggligt skönt att det är fler än jag som vrider och vänder på frågorna och de händelser som vi alla råkat ut för. Jag känner också för att dela med mig av min historia. Min man och jag (båda 85:or) beslutade oss för att försöka få barn och jag slutade med mina p-piller i april, fick en mens och sen fanns det två streck på stickan! Nästan för bra och otroligt för att vara sant! Lyckan var total och vi berättade ganska så snabbt för nära och kära då det började synas på mig med en gång nästan. Vi var ju så lyckliga och ville dela med oss! Till och med ordnade med vikarie på jobbet.. Införskaffade en till större bil, vagga, bilstol, några klädesplagg och lite annat smått och gott. Nu skulle vi äntligen bli föräldrar!! Så långt allt bra.. Fick i v.13 lite brunfärgade flytningar på lördagen och ringde till gyn på Näl KK bara för att få komma dit och se så allt stod rätt till. Fick en tid på tisdagen den 18 september för VUL och där rasade vår värld samman.. Vårt lilla underverk hade avstannat sin utveckling redan i v.8! Bara en liten skugga syntes på skärmen och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.. Jag fick frågan om hur jag ville göra - skrapas eller medicineras? Jag sa att jag gör det som "rekommenderas", mitt enda krav var att det skulle hända NU med en gång! Jag ville bara hem och kasta av mig mina mamma-kläder och vara arg på min mage. Arg på min kropp för att den lurat mig så. Det beslutades iaf att jag skulle medicineras och fick en påbörjande tablett Mifegyn(?) där och då innan vi åkte hem. Sen väntade ett helvetiskt dygn innan vi skulle tillbaka till Näl KK torsdag den 20e och få Cytotec. Jag googlade och kollade runt på massa forum om MA, men ångrar lite att jag gjorde det för det gjorde mig bara mer nervös och rädd och jag sa till min man att "vi skiter i det här, jag vill inte"! För hur skulle det vara och bli? Smärtor utan dess like och hur lång tid innan jag kan bli gravid igen? För det var nästan det första jag tänkte, att jag vill komma ur det här hel och ren för att kunna bli gravid på nytt! Men väl på sjukhuset fick jag 4 vaginala tabletter Cytotec vid kl 8 och ytterligare 2 st efter 3 timmar. Inget hände. Vi fick stanna på sjukhuset till kl 14.30, men eftersom inget hände och jag bara ville hem så fick jag åka hem. Väl hemma kände jag mig trött och tog lite smärtstillande jag fått med mig och somnade på soffan några timmar. Vaknade till och från och kände "vanlig" mensvärk. En sån där uthärdlig som man lärt sig leva med efter 14 år med mens och p-piller. Sen vid kl 18 nånting gick jag på toaletten och kände då att NU, nu kommer nåt. Ungefär som vanlig riklig mens fast mer.. liksom.. Hade förväntat mig mycket värre och ännu mer smärtor än detta. Blödde ganska mycket kommande dagarna men kändes helt okej.. Dessvärre slutade det aldrig riktigt blöda utan "skvätte lite" då och då i över några veckor! På återbesöket med ytterligare ett VUL testade jag ff positivt, det fanns lite rester kvar och slemhinnan var tjock som om jag var gravid. Frågade då om det fanns någon möjlighet att det skulle kunna vara en ny graviditet och chansen var liten, men den fanns där! (Till saken hör att jag och mannen inte kan hålla oss ifrån varandra :)) Så jag beslutade mig för att vänta 2 veckor för att se om så var fallet, annars väntade ytterligare en Cytotec-behandling.. Tog ett blodprov för att mäta hormonnivån. Ni kan ju gissa om jag önskade att den skulle stiga! Men nä.. Ingen förändring utan det blev 3 st Cytotec till som jag denna gången skulle svälja. Nu har det hunnit bli 31 oktober och det är som förra gången. Inget händer. Inget händer alls på 2 dagar. Får komma in den 2 november och skrapas, för slemhinnan är så tjock att allt inte riktigt kommer igenom och ut.. Efter en halvtimmes vistelse på Näl KK är det dags för skrapning som inte tar längre tid än så heller. Vaknar upp och känner mig... tom... Men är det min tur att läka på riktigt nu? Jag har haft tur och inte haft några fysiska smärtor mer än molande mensvärk. Det är mest den psykiska smärtan och hålet i hjärtat som är svårt att hantera. Blödde ungefär 5 dagar efter skrapningen var blödningsfri i ca 35 dagar. Först nu i fredags den 7e december kom mensvärken from hell och vanlig tråkig mens (startade två dagar innan med bruna flytningar). Så jag är både glad och ledsen. Glad över att kanske börja känna igen min kropp och alla dess tecken, ledsen över att inte vara gravid och inte veta om/när/hur det blir nästa gång jag förhoppningsvis blir gravid?.. Förlåt för världens längsta historia men det känns så skönt att få skriva av sig och framförallt berätta sin historia för någon som verkligen förstår och har varit med om samma.. Jag önskar er en god natt nu och hoppas på massa plus och streck snart! :) många kramar från mig

Oj, såg nu att det postades 3 st av mitt världens längsta inlägg.. Sorry.. Kan man ta bort 2? ;)

Hej Rebecka, välkommen hit! Här stöttar vi varandra och "kramas" när det behövs!
NÄr jag läser ditt inlägg kan jag bara konstatera att mitt
MA gick oerhört "lätt". 
Jag fick konstaterat MA på torsdagen, hade då blött lite i två dagar. Torsdagkväll
kom allt ut inom loppet av en timme och sen blödde jag i ungefär 2v efter det.

Rebecka85: Välkommen! Usch vilka flashbacks jag får av att läsa, jag beklagar! Jag åkte in akut på natten då jag började störtblöda i v.14. Gyn följt av skrapning. Hemma igen och allt klart 12 timmar senare. Blödde och sjuka smärtor ca 2 v senare. Diche79: Alltså, jag blöder helt stört mycket denna gången! Sist inte mycket alls? Tror inte jag gör det utan bara kör på. Har ju en ägglossningsapp så jag ser på ett ungefär när äl är, om det nu kommit igång och stämmer efter mf. Hoppas din kommer igång snart och att det inte är lika niagarafall som här!

Så hade jag oxå, blödde en vecka när jag fick första riktiga mensen efter MA:t, i vanliga fall
hade jag 4-5dgr...!

Min mens har inte kommit än, inte ens lite rosa på pappret..
Börjar bli rätt säker på nu att jag hade ÄL den 29-30, dvs vid ÄL-symptom nr 2..
Isf är det BIM lör/sön nästa helg.

ÅH - ständigt denna väntan!!        

Jo, men jag menade min andra mens. Den första som kom en månad efter MA hade jag ingen ÄL och därför
ingen helt riktigt mens.
Men sen när mens nr två kom så hade jag fått ÄL igen, och då blödde jag en vecka..

Ingen mens här idag heller.
Så det blir nog som jag var rädd för, nya BIM är alltså i helgen...  
Jag började få ÄL-flytningar den 29/11. Men vi sexade bara den 30 och sen den 2, så vi missade
nog ÄL då tror jag.
Undrar vad det är som gör att ÄL helt plötsligt blir försenat med 5-6dgr?