Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?

Jag tycker synd om alla er som känner att det är så jobbigt med bebisverkstaden! Visst tyckte jag också att det var det, vi försökte ju ändå i 26 månader innan vi fick vår andra IVF att lyckas och då hann jag få två tidiga missfall under den tiden, men det blev aldrig så jobbigt som jag märker många andra har. Ändå tror jag inte på något vis att min längtan var mindre än den längtan som någon av er som har det riktigt tungt känner. Och jag vet inte hur det kommer sig att jag känner/kände så? Kanske att jag är, som en bekant sa, "optimistisk realist". Nu i slutet hade jag eg gett upp hoppet om ett syskon till dottern, men då vi hade två försök kvar på det trepack vi hade köpt så var det ju bara att köra på.

Sedan så tror jag även att en bidragande orsak är att jag aldrig har känt mig ensam i att inte lyckas. Jag har väldigt många i min omgivning som har haft svårt för att få barn. Det finns de som lyckats efter många års försök att i alla fall få ett barn, det finns de som efter många IVF-försök lyckats få ett barn (en fd kollega och hans fru gjorde tex 13 IVF:er innan de lyckades få en flicka!) de som har adopterat och de som gått vidare med sina liv, och accepterat sin barnlöshet. Så jag har aldrig behövt känna mig ensam i detta och jag har även känt att flera av dem har det värre än jag då jag iaf har ett barn

Jag har haft det lite som du Maramina och känner mig mycket lugnare nu än för några månader sedan, har kommit ganska långt i mitt accepterande att det kanske aldrig blir något syskon men är inte redo att ge upp riktigt än!

Jag har känt mig besatt av skaffa syskon till min sexåring som kom på naturlig väg och på tredje försök. Min sexåring föddes 2007 och sedan lyckades jag först i mars 2011 att bli gravid igen, missfall i v. 9 och nästa gång lyckades det först i september 2013 med missfall i v.12. Nu känner jag mig faktiskt mätt. Det var underbart att vara gravid och jag är glad att jag var det även om det slutade hemskt.

Nu känner jag mig inte längre besatt. Antingen blir det ett syskon eller inte. Jag hoppas att någon gång i framtiden lyckas jag att få en dotter (eller en son) men jag orkar inte med det just nu:(

Hur gamla är ni? Jag är 36.

Härligt att inte gå ner sig såhär som jag gör.
Jag frågar mig ofta varför jag blir så väldans ledsen över detta men kanske är det för att jag är i raka motsatsen till eran situation?
Här får folk barn till höger och vänster i min umgängeskrets och folk ringer och talar om att dom väntar smått (igen...).
Blir galen på just det där att "alla" lyckas utom vi...

Inte heller min sambo blir lika ledsen som jag. Han är otroligt realistisk och positiv hela tiden vilket också gör att jag ibland känner mig ensam om min sorg även här hemma... Knäppt jag vet!!

Jag fyllde 37 nu i höstas

Jag är 33, min man 43.

Både jag och min man är 31. Har känt mig lite lugnare denna månaden, vet inte varför men kanske för att vi bestämt att vi snart går vidare med ivf-kontakt

Hej tjejer vill gärna vara med i tråden.

Känner som du. Är otroligt sorgsen över detta. Och detta över mitt liv. Går inte en halvtimme under min vakna tid som jag inte tänker på det. Hur orättvist det är. Alla i min bekantskapskrets har varit eller är gravid under denna period vi försökt. En kompis kommer till och med hinna få två barn :-\ Men nu får det vara nog. Jag betalar hellre 60000 kr än att må såhär. Det tär mig sönder inifrån. Så blir en inget denna månad, vilket det inte känns som, så kommer vi kontakta kliniken för att boka en konsultation. Nu får det vara nog.