Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?

Jag är 32 och min man 35

M och M: det här e verkligen psyket. Vi har också börjat gå vidare så sakteliga mot en eventuell IVF (beroende på vad som händer på vägen). Det enda jag är riktigt glad för är att jag bara är 27 i år... Jag har tiden på min sida åtmn. (Kul att något är det!).
Men även om jag har gott om tid på mig så känns det så trist om det skulle skilja för många år på barnen....

Hej återkommer med en berättelse om mig i kväll :)

Två dagar innan BIM. Jävla hopp! :-\

Åh håller tummarna för dig M och M!!! Detta jävla hopp!

Hej
Jag är 37 och min sambo är 35, vi har en dotter genom ivf.
Vi började planera barn -08 ett år gick inget hände. Vi fick tider för utredning de kunde inte hitta något fel på oss, jag har vart gravid när jag var 21 år. Men det var fel tid i livet och gjorde en abort.
I våras blev vi gravida spontant men slutade i missfall v 7.
Då fick vi ett hopp om att vi skulle fixa det skälva, inget hände så i oktober återförde vi ett embryo vi hade i frysen på ivf. Tyvärr ville det inte stanna.
Nu försöker vi på egen han vi åkrar inte gå igenom någon ivf behandling igen.
Inte som det känns i dag.
Blir det ett syskon av sig skälv så var det meningen och en otrolig lycka.

Rosalila: tråkigt att det inte blivit fler barn. Men någonstans tyckte jag det var lite skönt att läsa att någon känner "blir det så blir det". Jag försöker och hoppas att jag skall komma fram till samma slutsats som er... Vet inte om jag orkar ta mig igenom IVF. Man kanske ska vara glad för det man har istället...

Kingston tack!
Jag tycker absolut ni ska ta hjälp från ivf.
Har ni försökt att få barn i ett år ska ni absolut få hjälp

Hej! Jag hoppar gärna in här. Vår historia är så här: Vi träffades redan för 20 år sedan och då var jag 20 och mannen 23. Vi blev oplanerat gravida och gjorde abort. Eftersom jag tyckte vi hade bra koll på hur man skyddar sig har jag därefter trott att det skulle vara enkelt för oss att bli gravida igen. Under många år var vi säkra på att vi inte ville ha barn (än). Men så när jag var 34 eller så hade vi i flera månader långa diskussioner som slutade i att vi bestämde oss för att vi ville ha barn. Och så trodde vi det skulle gå någorlunda enkelt. Men se... efter 1 år blev vi gravida som slutade i missed abortion. Sedan hände ingenting och vi gjorde en utredning som visade att... det inte fanns något egentligt fel. Alltså oförklarligt barnlösa. Vi bestämde oss för att försöka med IVF och så blev vi gravida naturligt månaden innan. I augusti 2010 föddes sonen. Pga komplikationer vid förlossningen fick jag inte bli gravid på 2 år därefter. Vi vill gärna ha ett syskon till sonen. Hösten 2012 blev jag naturligt gravid med tvillingar. En växte inte som den skulle och bedömdes vara en missed abortion rätt så tidigt, nu minns jag inte riktigt längre i vilken vecka. Jag såg i alla fall aldrig några hjärtljud. Det andra fostret upptäcktes vara livlöst vid trippeltestet i v 13. Skit vilken sorg! Dessutom fyllde jag 39 på våren efter och kände riktig ålderspanik för första gången i mitt liv. Försökte rycka upp mig och så gick vi tillbaka till kliniken där vi skulle gjort IVF 2010 och satte igång tre år senare. Försöket misslyckades och sedan gjorde vi en FET i höstas som också misslyckades. Ikväll har jag tagit 5:e gonal-f-sprutan för vårt 2:a IVF-försök. Jag känner mig mycket lugnare än vid första försöket. Kanske för att jag bestämt att göra 3 IVF-försök och blir det inget på det så blir det inget. Vi är så klart så tacksamma för det barn vi har men eftersom vi båda kommer från familjer med syskon så känns det lite främmande med "bara" ett barn. Det är en sorg att vilja ha barn som inte kommer och jag försöker bearbeta det samtidigt som jag så klart hoppas på att det ska gå vägen den här gången. För de som tvekar inför IVF så kan jag säga att det var rätt jobbigt första gången. Man blir så himla självcentrerad och introvert. Men nu när jag har "rutinen" inne så känns det enklare denna runda. Det är lite läskigt att ge sig själv sprutor men även det blir rutin. När det gäller ålderspaniken vände det när jag bestämde mig för att ha en stor 40-årsfest. Nu ser jag mer fram emot den stora dagen som närmar sig med stormsteg. Det som känns bra är att vi gjort allt vad vi kunnat och jag ångrar inte att vi inte försökte tidigare. För oss var det inte aktuellt före 2008. Att det sedan skulle bli den här uppförsbacken tror jag inte någon hade kunnat ana. Nu blev det ett väldigt långt inlägg ...