• Maramina

    Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?

    Efter sammanlagt 16 försök, och två missfall under den här tiden (en konstaterad av sjukvården, en utan läkarkontakt) till att få till ett syskon till vår dotter på snart 3 år så ska vi i december påbörja en utredning. Dottern blev till på 7:e försöket men nu tycks det inte vilja ta sig.

    Det vore trevligt att komma i kontakt med andra som också har försökt ett tag att få till ett syskon till det/de barn man redan har. Någon som vill hänga här med mig?

  • Svar på tråden Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?
  • smellycat1

    Okej, skönt att inte vara ensam.
    Såg tidigare i tråden att du lyckats iaf, Maxe83, grattis! 
    Tog det lång tid? 

  • Maxe83
    smellycat1 skrev 2013-01-15 14:54:06 följande:
    Okej, skönt att inte vara ensam.
    Såg tidigare i tråden att du lyckats iaf, Maxe83, grattis! 
    Tog det lång tid? 
    Var tolfte försöket. Fungerade mirakulöst samtidigt som jag gick med i denna tråd.
  • Maxe83
    smellycat1 skrev 2013-01-15 15:20:38 följande:
    Så lägligt för mig om det har något med tråden att göra ;)
    Håller tummarna för det :)
  • Maramina
    smellycat1 skrev 2013-01-15 13:55:49 följande:
    Fick en dotter nov -09 och har nu försökt få ett syskon i 18 månader. Så det blir försök nr 19 om ca två veckor alltså.

    Känner mig enormt stressad över den stigande åldersskillnaden. Kan inte slappna av och känna att livet rullar på och allt är bra ändå, utan känner mig till och från jättedeppig och är allmänt oerhört känslig för allting. Nästan direkt efter ÄL får jag som en arg klump av känslan att det inte tog och att jag ska gå och vänta på ännu en besvikelse. 

    Jag vet att många försöker i jättemånga år, får upprepade missfall och kanske inte får några barn alls, medan jag har en underbar dotter och ändå mår så dåligt.

    Det har tagit över mitt liv; jag är tveksam till att planera nånting alls, och det känns som att jag har fastnat i en sits här. Det har blivit en ond cirkel och jag undrar är det nån annan som känner så?

    Börjar känna att jag vill ge upp, men samtidigt kan jag inte göra det för jag vill att min dotter ska få syskon och jag vet att jag skulle ångra mig för alltid. 

    Skulle verkligen behöva nån slags uppmuntran och helst inte höra att jag är fånig eller otacksam, för tro mig, det vet jag och behöver ingen förmaning.

     



    Ni har inte funderat på utredning? Jag kände som du tills vi fick våra resultat från utredningen. Nu är vi inne på vårt 18:e försök och med resultaten från utredningen i hand så blir det hela med en gång mycket lättare att hantera. Visst, resultaten var inte roliga att få, men nu vet vi i alla fall...
  • smellycat1

    Ärligt talat så tror jag aldrig att min man skulle gå med på det. Han är otroligt sjukhus-nojjig och skulle nog inte klara av att höra att det var nåt fel på honom. Jag tror det får vänta ett tag till så länge iaf. Hur går en utredning till? Och vad fick ni för svar, Maramina? Om du vill dela med dig alltså.

  • Maramina
    smellycat1 skrev 2013-01-16 09:46:55 följande:
    Ärligt talat så tror jag aldrig att min man skulle gå med på det. Han är otroligt sjukhus-nojjig och skulle nog inte klara av att höra att det var nåt fel på honom. Jag tror det får vänta ett tag till så länge iaf. Hur går en utredning till? Och vad fick ni för svar, Maramina? Om du vill dela med dig alltså.



    Ja, resultaten har jag redan nämnt i ett tidigare inlägg. Det skiljer lite från olika kliniker hur en utredning går tillväga. För oss innebar det första försöket att läkaren gick igenom de olika delarna i undersökningen och gjorde ett VUL för att se så att allt såg bra ut. Sedan fick vi både lämna lite blod. Mannen fick boka tid för att lämna spermieprov också. Nästa gång vi sågs gjordes en spolning av mina äggledare innan vi fick våra resultat.

    Min man tyckte också att det var otäckt med att bli utredd (så även jag) men nu säger han att det var skönt ändå, trots allt, att få veta varför vi inte lyckats. Nu är det lättare att hantera det hela och man slipper hoppas i onödan månad efter månad.

    Och dessutom, tänk om det är något enkelt att medicinera som är felet hos er, tex att din ämnesomsättning inte fungerar som den borde? Och att det enda som behövs är lite levaxin. Fast jag ska inte tjata, vill bara ge en annan vinkling på det hela
  • Maramina

    Åh! Idag fick vi tid till vårt första läkarbesök inför vår IVF/ICSI. Den 8:e februari ska vi få träffa vår behandlande läkare för första gången!

  • Fröken Frågvis

    Hej,


    jag känner igen mig väldigt mycket i vad ni skriver här i tråden och hoppar gärna in.
    Jag har pcos och har en dotter på dryga 3 år som kom till med hjälp av Pergotime. Vi lyckades då på första försöket med enkeldos (dock andra kuren, fick äl redan på första men missade chansen då jag låg däckad i influensa hela äl-perioden). På grund av flera olika faktorer valde vi att vänta tills dottern var två år innan vi satte igång med syskonförsök. Vi insåg redan från början att det var dömt att misslyckas på egen hand så jag kontaktade läkaren nästan direkt. Efter två enkelkurer (1x5) och en 1x7-kur Pergotime hade jag fortfarande inte lyckats få till någon äl, däremot upptäcktes en stor cysta på ena äggstocken och jag lades in för operation. Under operationen upptäcktes det även att båda mina äggledare var blockerade. De lyckades få upp passage i den ena, men efter operationen tyckte läkaren ändå att mina chanser var så små att jag hellre skulle "acceptera att det inte skulle bli några fler barn" och att jag skulle "vara glad för det barn jag har". Var helt förkrossad men lyckades ändå tjata mig till att få testa en sista kur pergo. Ville testa dubbelkur men fick bara 1x7 igen. Vid vul på CD14 hade jag till min stora förvåning en äggblåsa på 20 mm, på rätt sida, och fick en ovitrelle-spruta. Hoppades så otroligt mycket och testade också svagt positivt på BIM -3. Men på dotterns födelsedag kom mensen med besked. Försökte tänka att om nu bara pergo börjat fungera så ska det nog gå vägen ändå...


    Efter att fjärde kuren gav äl var läkaren plötsligt lite mer positiv till fortsatt behandling.Jag är nu inne på min femte kur (1x7 fortf) men igår på CD13 hade jag bara en äggblåsa på 13mm och allt ser plötsligt väldigt dystert ut igen. I ett sista desperat försök att få till ägglossning den här månaden började jag igår äta rosenrot. Hoppas, hoppas att det kan trigga den sista biten. Någon annan som har något bra tips?

    Vet inte hur jag ska orka. Det känns som att precis alla runtomkring mig bara blir gravida till höger och vänster och jag är så enormt stressad över kampen mot klockan. Dottern är nu tre år och jag och min man är en bit över 30. Har funderat på IVF men läkaren är väldigt negativt inställd till det också. Menar att chanserna att lyckas är små, riskerna stora och att det är svårt att gå tillbaka ett steg om det inte funkar. Dessutom bor vi långt från närmsta klinik vilket gör det ännu lite jobbigare än vad det redan är i sig själv.


    Den här kampen för ett andra barn bryter ner mig totalt men sorgen över att inte kunnat ge min dotter ett syskon skulle vara väldigt tung att bära hela livet så jag vet att jag ändå måste ge allt jag har de här åren då vi fortfarande har en teoretisk chans. Jag förstår bara inte varför det ska vara så svårt! Det är väl det här vi är gjorda för, att reproducera oss för artens fortlevnad?

    Ursäkta mitt långa inlägg, ville bara berätta min bakgrund när jag är ny i tråden :$ 


     

Svar på tråden Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?