Livet är galet orättvist tjejer!
Jag vill egentligen bara skicka lite pepp och styrka till er alla. Kämpa på där ute. Gråt, bryt ihop och kör på lite till. Ni ska se att det är värt det i efterhand.
Och skit i alla andra! Folk e ju fullständigt väck i huvudet emellanåt.... Dom kan dra dit pepparn växer! Åtmn. tills man har sin lilla bebis i famnen och kan känna lycka och glädje igen.
Åh vad tråkigt M och M & chasingdreams!
Trodde verkligen det skulle vara eran tur nu...
Hur kan det inte funka när (som sagts tidigare) kroppen får allt serverat??? Fattar inte det... Så fruktansvärt frustrerande!
Får hoppas på bättre lycka hos dej Fru Karlsson! Testa ett digitalt så slipper man tolka så mkt :D
Liten till: duktiga dig som grattade kollegan :)
Känner mig så stolt över er här inne på nåt konstigt vis... Hade också velat träffa er kramas, gråta och skratta tillsammans :)
M och M: www.adoptionscentrum.se/sv/Adoption/Adoptionsprocessen/
Där kan du läsa lite. Kostnaden ser du om du klickar på länderna, väljer land och trycker läs mer.
Det kostar ifrån 200 000 och uppåt beroende på vilket land.
Hunden är också ett dåligt skött kapitel!
Veterinärerna vet fortf inte vad det är och vi har snart "slösat bort" försäkringsersättningen på att ta om samma prover och göra samma tester flera ggr. UTAN RESULTAT!
Dessutom ringer dom inte tillbaka som utlovat och skjuter på tider. Sist pratade dom operation och då sa jag att jag ville ha ett kostnadsförslag på det då jag troligen kommer få bekosta det själv.
Då tyckte dom att "eftersom han är så pigg, kan vi vänta med op till nästa försäkringsperiod. Dvs NÄSTA SOMMAR"??!?! Jomensåatte... Jag låter nog min sjuka hund gå med det till nästa sommar! Rikspucko!!
Gweny: vi har redan bytt djursjukhus en gång. Vi blev remitterade till BlåStjärnan (där vi är nu) och har en av landets få specialister på området. Vi skulle kunna byta igen men inget annat djursjukhus har de resurser som finns där om jag inte är villig att åka till typ Sthlm eller Skåne då... Och det känns ju lite svårt och onödigt långt med tanke på mängden besök det skulle bli. Dessutom skulle jag lik förbannat bli tvungen att betala ur egen ficka (förmodligen mer än jag behöver göra nu) eftersom man troligen kommer göra om alla prover ytterligare en gång om man byter klinik.
Så vi sitter där vi sitter tyvärr =\
M och M: tror inte det är så svårt, komplicerat och långdraget som man kan tro. En bekant till mig ställde sig i adoptionskö förra hösten och fick hem en gosse i våras...
Så om ni kan tänka er adoption tycker jag absolut att ni skall sätta er ner och prata igenom det ordentligt och låt er inte bli avskräckta av "allt jobb på vägen". Det är det ju värt i efterhand!
Jag är inte ensambarn men min sambo är.
Och konstigt nog var det han som tyckte det räckte bra med ett barn ifrån början... Jag tyckte inte han var riktigt klok så jag gjorde klart för honom tidigt att jag minst ville ha två!
Och nu efter nr.1 så verkar han lika angelägen som jag att vi ska ha åtmn. en till.
Tror dock inte att han har lidit av att vara ensambarn, inte som det verkar iaf.
Jag själv skulle aldrig kunna tänka mig att vara ensambarn. Jag älskar sociala tillställningar och är väldigt familjekär och noga med traditioner. Så jag skulle bli extremt ledsen om vi "bara" får ett barn... Vill inte att vårt barn skall växa upp "ensamt".
Jag tågar på och låtsas som ingenting har jag märkt... Konstig strategi ifrån min sida. Inget jag brukar göra i andra situationer. Men jag antar att det är för att jag inte kan göra något åt det och för att jag känner mig konstig och misslyckad. Dessutom är det väl för att orka (precis som någon redan varit inne på), ett sätt att stänga av.
Vårt barn är 3
Varmt välkommen till oss Millan! Hoppas dock du slipper härifrån snart... Det vill vi alla ;) du är inte ensam. Vi finns här och det är bara att klaga på så mkt du orkar. Vi tröttnar aldrig på att höra det :)
Chasingdreams: förstår EXAKT vad du går igenom. Vi har ett fantastiskt begåvat, smart, pratsam och underbar unge på 3 år här hemma. Men just nu flippar jag ur dagligen på denna fina varelse och jag har ständigt dåligt samvete! Jag blir GALEN av all trots och allt tjafs... Och inget prat och inga förklaringar i världen gör det bättre!
Måtte denna 3årstrots gå över snaaaart!!!
Liten till: min må bara vara 3 år men här smälls det i dörrar, skriks, vrålas och grinas typ hela tiden. Så "minitonåringen" är redan här...
Fru Karlsson: vet inte om man verkligen ska läsa av testet så sent? Det står att efter 10(?) min är testet inte längre tillförlitligt... Men har mensen inte dykt upp så finns ju klart chansen. Det finns dom som inte plussar förrän i vecka 8-9...
Har också funderat på det här med P-piller.
När vi blev gravida första gången så tog det ca 3 månader efter jag slutade med p-pillren och nu när vi ville bli gravida igen så tog det ca 4 månader (samma p-piller som jag alltid ätit). Tyvärr slutade det ju i X men efter det har jag ju inte lyckats bli gravid. Varför lyckas vi så snabbt efter vi slutat med p-piller? Har seriöst funderat på att börja igen bara för att kunna sluta igen... Och se vad som händer?!
Liten till: min mens är väldigt regelbunden om än en dag kortare än det vad jag haft under dom åren jag gått p-piller. Det gör ju att lutealfasen är lite kort... Kan det vara detta som strular undrar jag?
Fru Karlsson: ta ett test till imon! Sjukt nyfiken nu :)