Han verkar må bra om man går på allmäntillståndet. Men nåt e galet... Han har massor av blod i urinen men ingen vet varför. Alla tester vi gjort (och dom börjar bli många!) visar absolut ingenting. Inga spår alls att gå på... Mystiskt tycker både jag och veterinärerna.
Gweny: hoppas det blir bra med denna kuren och att spolningen kan ge dig några bra svar!
Vad det gäller hunden så är det svårt att ta in specialist när man inte har något alls att gå på. Vi inväntar ytterligare provsvar nu och har tjatat mig till antibiotika och antiinflammatoriskt så att han åtmn. ska gå och bli sämre medans vi väntar.
Sedan får vi se vad dom hittar på...
Ju mer jag läser här inne desto sugnare på IVF blir jag... Hur KONSTIGT som helst då det har varit min största skräck!
Men nu är jag helt inställd på att göra det, kosta vad det kosta vill.
Då slipper man åtmn. den här skiten man lever i nu!
Vet inte hur jag skulle tackla tanken med att bara ha ett barn men jag är inte villig att utsätts oss för fler än 3 IVF-försök.
Kanske kan jag acceptera det då och njuta av den finaste och gulligaste ungen i hela världen... Den jag redan har!
Fy va alla är goa här inne!
En vacker dag kanske man skulle sammanstråla bara för att se menisken bakom allt det här :)
En ny dag, nya möjligheter! Kämpa på ni alla
Människan*
Fru Karlsson: har du provat eller hört om Bisolvon? Har hört att det kan sänka immunförsvaret lite?
Det finns ju att köpa överallt :) kanske värt att prova?
Jag är inte ensambarn. Jag uppskattade nog inte mina syskon så mkt när vi växte upp. Men nu är det underbart att dom finns där. Och jag kan inte tänka mig ett liv utan dom. Så självklart vill jag att mitt barn skall ha syskon.
Min sambo är däremot ensambarn och känner precis som jag att han helst av allt vill ha åtmn. ett syskon/barn.
Med tanke på hur många ensambarn här finns... Är det ärftligt på något vis kanske?
Gweny: det är ju jättebra att saker och ring faller på plats! Sedan förstår jag att du gärna hade slängt ut "kärringen" genom fönstret! Blä för kärringar!
M och M: jag är inte jättehaj på det här med adoption, men känner till ett par st som gjort det. En bra början kan ju vara att besöka en adoptionsbyrå så att de får avgöra om ni är "lämpliga". Det har ju med ålder och så att göra...
Vet ett par som satte upp sig i "adoptionskö" (heter det så?) förra hösten och fick sin pojk i maj i år. Så det gick ju fortare än en vanlig graviditet :)
Sedan beror det kanske på vilka krav man själv har. Vilket land och ålder på barn osv.
Glömde att du (efter du anmält dig till ett adoptionscentrum) måste kontakta socialnämnden i din kommun. De måste ge er ett medgivande för adoption (ni måste bl.a. genomgå någon Utb. har jag för mig) annars får ni helt enkelt inte adoptera.
Kikar bara in och hejar på er alla som kämpande tjejor :) heja heja hej er!