7 månaden med försök.. Fler?

Tack Ebba! Försöker bara sätta ord på mina känslor... Ibland blir det bättre, ibland sämre:D

Jag fick världens bästa födelsedagspresent av min sambo idag: vi föräldrars stora bok om barn (från Bonnier). Nu önskar jag bara att vi kommer att få användning för den snart.

Vet inte om det har med åldern eller personligheten att göra men min man (och även jag) blir mindre och mindre sugen på allt annat än det vanliga, enkla och beprövat sköna. Det där med snabbisar på obekanta platser och med risk för påkomst lockar mindre och mindre om man jämför med "förr". Vi har dock aldrig varit för sånt så det kanske bidrar.
Hoppas för enkelhetens skull att cykeln förlängs och du kan känna dig bekväm med situationen och slippa ett stressmoment till, för jag gissar att du på något sätt längtar efter ett nytt försök då ni missade förra. Och blir det inte så hoppas jag ni får någon stunds ensamhet för lite mys som inte bara känns tvunget. Kanske kan den påtvingade avhållsamheten göra under i så fall *hoppas*. Min väninna som försökt ganska länge plussade just vid ett tillfälle då det bjöds enbart ett försök som ej var så vältajmat. Håller alla tummar!

Och är fortfarande sååå nyfiken på munkpepparn!

Vi får kämpa vidare. Nu är vi dock inte lika vältajmade längre i och med våra olika cykellängder. Fast det håller ju liv i tråden

Vilken tur att detta underbara år har 12 månader, nu kan vi inte missa´t. Och det finns fortfarande ett par chanser på 2013-bebis.

Börjar dock fundera på om min mans undermedvetna "undvika 2013" har gått lite över styr :-/  Men men. Vi tar nya tag. Läste någon rapport att i åldern 35-39 plussar ca 60 % inom 1 år och 85% inom 2. Verkar inte helt olikt det för "alla" så jag försöker hålla mig luuugn.

Håller tummarna för er Thotis. Och du har en stor fördel i detta sammanhang, även om det är jobbigt att höra det när man vill nuuuu; du är ung! Håller tummarna för att det finns något lättåtgärdat om det ens finns något "fel".  Skickar också en extra klapp på axeln för att du tog mod till dig och ringde. Sån´t är inte alltid så lätt!

Själv har jag börjat vela runt i vad göra om det inte funkar på naturlig väg. Jag tror och hoppas ju fortfarande på detta men för mig/oss känns det som att det i så fall kanske stannar vid det. Många tankar utan egentligt svar men det är säkert nyttigt på sitt sätt men sätter igång "känsloapparaten" och det är inte alltid man vill och orkar.

Vet att du också funderar Dracarys. Någon annan som funderar eller är ni bättre på att "ta ett steg i sänder"? Inte min starka sida alltid men jag känner att åldern spelar in.

Kram! Tiden kommer gå fort till dess. Och ni hinner ju försöka under tiden som tur är. Vore väl fint om det tog sig under tiden! Värt att tänka på är dock att utredningen också tar sin tid men då känns det ju ändå att det är på gång. Lycka till!!

Hur går det Joa?!

Jag återkommer med rapport om munkpepparn. :) Tänkte äta den i några månader, de säger ju att det tar några månader för att få full effekt. Jag har ju en regelbunden cykel, har läst att hos några har den förstört den totalt.. Är på dag 6 i min cykel nu tror jag. Så återstår en vecka till ägglossning. Ska bli intressant att se vad som sker då. 

Jag hoppas verkligen att min ägglossning förskjuts lite. Skulle varit perfekt om den kommer samma dag som mannen kommer hem. Då har han inte haft sex på 2 månader så det blir nog många spermier då. :) 

VIlken positiv rapport. Det borde ju betyda att jag ska plussa inom några månader om jag följer normen. :) Gillar jag. Jag ska ju plussa i Maj.

Ikväll är jag nere, supernere. Vet inte hur ni andra har det ,men stundtals "glömmer" jag det där vi siktar på. Det där vi vill "mest av allt på jorden" och lever ett "vanligt" liv utan tankar på dagar hit och dit, kissar utan att tänka på att hålla mig en viss tid och sedan samla upp i en mugg och sedan kvickt som attan få ner remsan i muggen, ner med remsan i förpackningen, ut och jobba och sedan komma ihåg att kolla igen några minuter senare. Pust! Har sex när jag/vi vill och på "fel dagar" och så där.  Jag träffar folk (ej gravida) och tänker inte på graviditeter och bebisar. Men sedan, som i ett trollslag, kommer det över mig och jag känner mig så otroligt nere och deppig. Kan knappt få hejd på det. Jag gräver ner mig i att den och den och den är gravida och för att vrida om kniven i hjärtat lite extra så jämför jag ålder. Cahrlotte Pirelli, min kusin, grannen runt hörnet. Alla är de ju i min ålder eller äldre - och gravida. Usch vad jobbigt det är. Vet att det försvinner igen lika snabbt som det kom men hu vad jobbigt det är. Är jag ensam eller är ni andra lika svängande i humöret över denna lilla "enkla sak". Kram i mörkret och kylan. Tror, trots allt, på oss!!