Min ängel är borta

Jag vet ett fint uttryck som etsats sig fast:
Så länge vi minns så lever du i våra hjärtan.

Ta hand om dig TS. Kram.

hon finns alltid i mitt hjärta och i mitt minne
hon har ägt mitt hjärta sen den dag vi träffades och hon lämnade aldrig tillbaka det 

Försök att bojkotta de tankarna. Det är normalt att man känner & tänker så. Nu har jag inte förlorat en så nära släkting eller anhörig som du har gjort. Mina mor och farföräldrar är borta, men det är ju "inget konstigt" eftersom de ju hade levt sina liv färdigt och var gamla. Annars har jag bara massa husdjur och patienter på jobbet som man inte kunnat göra något för, utan man har bara kunnat vara där för dom, på vägen dit och när det var dags att somna in.

Försök som sagt att släppa de tankarna, det är fullt normalt att tänka så men det kommer bara ha sönder dig inombords ännu mer. Du kunde inte veta och inget göra. Precis som jag och många andra heller inte hade kunnat göra något för de som inte finns hos oss längre.

Alla sörjer vi på olika sätt, inget sätt är rätt eller fel. Du måste på något sätt komma underfund med vad som känns bäst för dig just nu. Om en vecka kanske du har ändrat sätt att sörja på helt och hållet. Orkar du inte prata med någon så ska du inte heller göra det. Vill du prata med någon så ska du absolut göra det! Vill du gråta, så gråt! Även om det, som du säger, "är för ingenting".

Jag har själv inga barn så jag kan inte sätta mig in i situationen när det finns barn i närheten. Och därmed vet jag inte heller hur det känns att ha någon man måste ta hand om. När jag själv har varit riktigt nere i skiten har jag varit glad att jag inte haft några barn, för jag har knappt kunnat ta hand om mig själv och mina djur har jag under de perioderna lämnat bort helt, till mina föräldrar. Men du måste vara pappa till dina barn! Vill de inte prata om det så vill de inte. Det kommer sen. Vill de prata om det, så låt dom få prata. De undrar ju lika mycket som du, de sörjer och saknar och mår jättedåligt också.

När vår mormor dog frågade en av mina kusindöttrar mig (jag var då 19 år) var mormor tagit vägen.
Jag försökte inte trycka på henne något om himmel, helvete, själavandring and so on. Utan jag frågade henne helt enkelt vad som själv trodde. Hon sa att hon trodde att mormor fanns i himlen. Och jag svarade att jag också tror det (oavsett vad jag själv tror eller tycker så valde jag att hålla med henne). Så blev hon tyst en stund, sen frågade hon om mormor gick dit eller om hon flög dit. Jag svarade med samma motfråga, vad hon själv trodde. Hon trodde att mormor flög dit, för rullatorn hade hon ju glömt här hemma, så gått dit kunde hon ju inte ha gjort. Den här lilla tösen var då 5 år gammal. Tänk vad mycket funderingar som rör sig i deras små huvuden.

min äldsta dotter lade sig på mig när jag låg i soffan och grät och sa " pappa du får inte skaffa någon ny mamma", kunde inte annat än att le och torka tårarna, så underbara mina barn

Usch vad hemskt. Jag kan bara säga att jag beklagar. Har du familj och vänner som stöttar? Det kan hjälpa att prata, men det har du väl redan hört. Annars kan det hjälpa att skriva också, som du gör här. Skriv, skriv, skriv så länge du behöver.

Kan inte föreställa mig hur fruktansvärt detta är för dig och barnen.

min flickvän hade sedan 1,5 års ålder svår epilepsi med dagliga anfall och kramper, nu dom senaste 4 åren har hon bara haft enstaka natt anfall, jag tror med betoning på tror att hon natten mellan den 15 och 16 aug fick ett anfall som kroppen inte orkade med, den stora sorgen är att hon fått sån enorm aptit på livet dom senaste åren, och hade börjat studera på komvux för att bli bättre på sina svaga områden, hon var mer vaken och utåtriktad och började påverka folk omkring sig. den glada kvinna som hon utvecklade sig till var så underbar att dom som kom i kontakt med henne blev glada och automatiskt började älska henne. barnen hade fått en mamma som började göra saker med dom, och inte bara satt och sov för att hon var så trött.

men det hjälper inte att gräva ner sig i sorg och saknad. barnen behöver mig här och nu och inte när jag lyckats ta mig upp ur den avgrund jag kastades ner i.

Jag beklagar verkligen sorgen. Förlorade min bästa vän, man och pappan till mina små barn i en drunkningsolycka för ett drygt år sen. Jag har haft mycket skuldkänslor (har ännu i stunder) och har funderat mycket på dem. Efter olyckan ordnade kommunen en debriefing med oss som hade närvarat i olyckan och psykologen som drog sessionen sa följande om skuldkänslorna, en insikt som har hjälpt mig att bearbeta skuldkänslorna:

Mänskan har ett naturligt behov att kunna kontrollera och förutse vad som händer i livet. När man är med om något hemskt försöker hjärnan förstå det och varför det har hänt och då blir det naturliga att tänka att på något sätt har det varit Mitt del, för om det är Mitt fel så då har jag återtagit kontrollen över det hemska och okontrollerade som har hänt. Skulden äter dock upp dig och leder till depression etc. Att ge upp skuldkänslorna handlar också om att acceptera att man inte kan kontrollera allt som händer i livet.

Det andra appråpå skuld som har hjälpt mig: skuld är något man kan känna om det är något man gjort med avsikt att skada någon, nar man inte haft avsikt att skada så behöver man inte känna skuld. Däremot kan det vara bra att sätta ord på vad man önskar hade varit/gjort annorlunda.

Vet inte om dessa ord hjälper, var snäll med dig själv, kräv inte för mycket av dig själv, ta emot hjälp. För mig har barnen hjälpt mig att inte sjunka ner, de behöver ju dig så mycket nu.

styrkekramar.

Åh, lider så med dig. Det är bra att du skriver av dig här. Viktigt att älta och prata mycket. Det går inte gå förbi och blunda för sorgen. Det är en viktig process att man går igenom den. Min syster förlorade sin sambo för ett antal år sen. Vi pratade och pratade, hon grät och ältade jättemycket och efteråt har hon sagt att det var värdefullt att få ur sig sorg och förtvivlan. Att gråta fritt kan vara befriande. Det är nog alltid lätt klandra sig själv. Men som andra här redan sagt. Det är inte ditt fel. Försök om det går att tänka på era fina stunder tillsammans. En del tror på ett liv efter detta, jag själv gör det och tycker ibland att min pappa är med mig.Det skänker mig tröst.  Skönt mitt i allt att du har dina barn. Ni är värdefulla för varandra så var rädd om dig! Stor Kram

jag saknar henne så fruktansvärt mycket, jag vet att det hade inte spelat någon roll vad jag hade gjort. jag hade inte kunnat förhindra att hon dog. men känslan av att inte gjort allt jag kunnat för henne äter upp mig

har försökt att hitta någon som jag kan prata med, men har dom senaste åren genomlidit depression och social fobi, har fått hjälp för det.............och så kommer det här skiten och alla är "upptagna" ingen vill bara prata med mig, dom saknar henne  dom också och det förstår jag, men mina tankar kan jag inte prata med någon om. efter en och en halv månad så sitter jag kvar med samma tankar och funderingar och kan inte släppa dom, så fort jag försöker prata om det så dör samtalet ut