Min ängel är borta

för första gången på 10 år har jag blivit firad på fars dag utan min älskade
det var så tungt och deprimerande. satt bara och tänkte på henne.. vilket förbannat tråkigt slut på det här året.......
inget att se fram emot
bara att bita ihop och fortsätta ta ett steg i taget. hoppas det funkar den här gången. har blivit stillastående ett tag nu. inte bra 

Hej,

Du verkar en otroligt känslosam man och kärleksfull till din ängel och dina barn. Önskar att alla män var som du som beskriver sin kvinna på så vackert sätt. Jag tappade tår och jag vill önska dig alla lycka med dina barn. Hon finns säkert på ett ställe där hon ser er och räddar er. Jag tror på att våra döda finns där för oss när livet är tungt. Så länge du tänker på henne betyder att hon finns hos dig men kan inte se varandra längre.
Var rädd om dig och styrkekramar. 

tack alla ni som varit inne och läst och skrivit i tråden
NI har varit ett underbart stöd och en hjälp för mig under dom här månaderna
ska hålla tråden uppdaterad. tack för att ni finns och läser det här 

när man kommer underfund med att man sopat sina känslor under mattan och står och hoppar på knölen som blir, blir man bara ledsen och förtvivlad över sitt eget beteende.
nu har min ängel varit borta i tre månader och saknaden är enorm.
kommit på mig själv med att fokusera på andra för att slippa tänka på mig själv, överlevnads instinkt eller? 
vet vare sig in eller ut just nu
går varje dag (nästan) till graven och kollar att det brinner ett ljus. det har det gjort sen urnsättningen. har ljuset slocknat tänder jag ett nytt, har alltid ett med mig när jag går
har kommit på att jag stått stilla i mitt arbete med den sociala fobin och depressionen. det är ju inte det första man tänker på att ta tag i direkt, måste jobba på det för att om någonsin bli frisk igen.

Hur gar det? Hoppas du borjat ma lite battre.

Det kan ta ett tag för dig att smälta det hela som hänt, det kan kännas som minnet av din ängel bleknar för fort, Det kan uppstå en slags skuld i dig själv bara för det med,  Men jag lovar dig när du och ditt inre fått lite tid kommer minnena att återkomma och det blir kanske inte så lätt att hantera. Men dom kommer tillbaka. Ibland stänger kroppen/psyket av för överlevnad, när saker är för tunt att bära.. som vid sorgen efter en älskad.

Säg ifrån till dom människor som berättar om det dom mist, du behöver inte ens förklara för dom.
"Det är inte samma sak"  - är kanske något du tänker när dom berättar om sånt. Och nej det är inte samma sak. Inte riktigt.  

Jag vill inte göra dig ledsen TS, men om du inte vet vad du ska säga till dom där personerna, förklara lite översiktligt att "nej det är inte samma sak för mig, att du inte orkar lyssna på det dom säger, för det är inte alls samma sorg du känner..." eller något liknande.