Min ängel är borta

Försök att bojkotta de tankarna. Det är normalt att man känner & tänker så. Nu har jag inte förlorat en så nära släkting eller anhörig som du har gjort. Mina mor och farföräldrar är borta, men det är ju "inget konstigt" eftersom de ju hade levt sina liv färdigt och var gamla. Annars har jag bara massa husdjur och patienter på jobbet som man inte kunnat göra något för, utan man har bara kunnat vara där för dom, på vägen dit och när det var dags att somna in.

Försök som sagt att släppa de tankarna, det är fullt normalt att tänka så men det kommer bara ha sönder dig inombords ännu mer. Du kunde inte veta och inget göra. Precis som jag och många andra heller inte hade kunnat göra något för de som inte finns hos oss längre.

Alla sörjer vi på olika sätt, inget sätt är rätt eller fel. Du måste på något sätt komma underfund med vad som känns bäst för dig just nu. Om en vecka kanske du har ändrat sätt att sörja på helt och hållet. Orkar du inte prata med någon så ska du inte heller göra det. Vill du prata med någon så ska du absolut göra det! Vill du gråta, så gråt! Även om det, som du säger, "är för ingenting".

Jag har själv inga barn så jag kan inte sätta mig in i situationen när det finns barn i närheten. Och därmed vet jag inte heller hur det känns att ha någon man måste ta hand om. När jag själv har varit riktigt nere i skiten har jag varit glad att jag inte haft några barn, för jag har knappt kunnat ta hand om mig själv och mina djur har jag under de perioderna lämnat bort helt, till mina föräldrar. Men du måste vara pappa till dina barn! Vill de inte prata om det så vill de inte. Det kommer sen. Vill de prata om det, så låt dom få prata. De undrar ju lika mycket som du, de sörjer och saknar och mår jättedåligt också.

När vår mormor dog frågade en av mina kusindöttrar mig (jag var då 19 år) var mormor tagit vägen.
Jag försökte inte trycka på henne något om himmel, helvete, själavandring and so on. Utan jag frågade henne helt enkelt vad som själv trodde. Hon sa att hon trodde att mormor fanns i himlen. Och jag svarade att jag också tror det (oavsett vad jag själv tror eller tycker så valde jag att hålla med henne). Så blev hon tyst en stund, sen frågade hon om mormor gick dit eller om hon flög dit. Jag svarade med samma motfråga, vad hon själv trodde. Hon trodde att mormor flög dit, för rullatorn hade hon ju glömt här hemma, så gått dit kunde hon ju inte ha gjort. Den här lilla tösen var då 5 år gammal. Tänk vad mycket funderingar som rör sig i deras små huvuden.