Felizia skrev 2012-08-11 23:21:19 följande:
Äh, be honom hålla käften helt enkelt! Sådant ointresse för ens respektive hade jag aldrig accepterat, diagnoser är bara bullshit. Nonchalant o trist är vad han är! Sorry, ts...
Han knäpper igen som en mussla om jag säger åt honom att hålla käften, och agerar sårad och börjar därför kalla mig idiot och div andra saker..
Barbamamah skrev 2012-08-11 23:27:20 följande:
Övningen för att förbättra kommunikationen är just en övning. Det är inte meningen att man ska vara proffs på det på en gång utan tanken är att man ska öva upp sin förmåga att både tala och lyssna. Om din man inte skulle vara intresserad av att öva på att förbättra er kommunikation trots att du är missnöjd med den skulle jag tolka som att han är egoist och inte bryr sig om dina känslor. Han kan ju inte på allvar tro att en monolog från hans sida är någon form av kommunikation som får en relation att frodas och blomstra.
Ja jag ska föreslå detta om "planen" visar sig inte fungera.
Egoist tror jag nog att han är, tyvärr.
Barbamamah skrev 2012-08-11 23:28:00 följande:
Vad får du ut av er relation förresten?
Jadu... har själv börjat ställa mig den frågan faktiskt. Hoppas på att han ska lära sig, fatta och ändra sig kanske. Jag vet att man inte ska ändra på någon, jag hoppas kanske på att han ska vilja ändra sig själv för att han älskar mig.
Anonym (pratkvarn?) skrev 2012-08-12 00:31:09 följande:
Varför bara skylla på honom?
DU kanske är en riktig pladdermaja, TS?
Det är faktiskt jättejobbigt att lyssna på folk som pratar alldeles för mycket och för snabbt.
Fundera på om du berättar saker som är intressanta för honom att lyssna på, och hur snabbt du kommer till poängen med det du ska säga.
Han kanske känner att du "föreläser" för honom om du pladdrar på långrandigt och aldrig kommer till saken, och det tar faktiskt mycket energi att lyssna på sådana personer....
Man får avbryta ibland för att det ska bli en dialog och inte en monolog.
Jag pratar inte särskilt länge och har oftast bara något kort att berätta, det kan vara något roligt som hände på jobbet eller vadsomhelst. Och nej, det är inte alltid sånt som är intressant för honom, men han pratar väldigt mycket om sånt som är ointressant för mig också men jag lyssnar ändå tålmodigt (för han däremot pratar i evigheter och tar lååång tid på sig för att komma till sin poäng), kommenterar sedan och frågar om det han pratat om (för att visa intresse) osv, och tycker inte det är mycket begärt att få samma sak tillbaka.
Insatt skrev 2012-08-12 01:12:59 följande:
Jag brukar fortsätta prata om det jag pratade om men med väldigt hög röst så jag överröstar honom. Idag gjorde han samma mot sin mamma och då sa hon åt honom att "Ja men nu pratade jag så då får du lyssna på mig" och det funkade. Ska kanske testa det jag med. I vårt fall är vi definitivt lika snacksaliga båda två.
Det gör jag ibland för att jag inte orkar diskutera hans avbrytande, då fortsätter han bara prata som om jag inte höjt rösten (rejält) och så pladdrar vi båda i munnen på varandra. Och när båda är tysta så säger jag "Typ så tycker jag om den saken." och då kan han säga "Vad tycker du? Jag hörde inte riktigt." Och jag säger "Nej du kanske inte ska börja prata mitt i min mening så hör du bättre." Och han säger "Jag var bara tvungen att komma med det inlägget för annars hade jag glömt bort det sen." Och jag säger "Men nu hörde jag ju inte inlägget ändå eftersom jag pratade?" Och så är diskussionen igång och han anser sig inte ha fel.
v i r r a skrev 2012-08-12 01:47:00 följande:
En liten reflektion... Jag tycker nog hela hans beteende kring det du har att säga verkar... skitjobbigt och osympatiskt! Alltså, inte bara det att han avbryter utan också det att han inte heller lyssnar och försöker förstå när du säger ifrån. Tar han dig på allvar någonsin liksom? Jag hade blivit MINST lika irriterad/sårad över att bli bemött med triumf över att du tappade tråden och verkar gilla att "vinna" mer än att lösa problemet. Kan han alls hantera konflikter någorlunda moget? Huvva säger jag bara!
Ja det är skitjobbigt! Jag tänker ibland på andra killar jag har varit tillsammans med, dem har fått mig att känna mig som jordens medelpunkt när jag pratar, som om jag är den mest intressanta människan i världen typ. Med denna karl känner jag precis tvärtom, jag är världens tråkigaste som inte har nånting intressant alls att säga. Jag har faktiskt slutat berätta vissa saker för det känns så meningslöst, han lyssnar ju inte ändå.
Pratar med mina killkompisar tex (varav en är kär i mig) och då känner jag mig jätteintressant, de lyssnar på vad jag säger och kommenterar osv.
Tar mig på allvar.. tja. Kom och tänka på häromdagen när jag var ledsen över att min syster aldrig har tid med mig längre, och han drog ett dåligt skämt om nånting som jag irriterade mig på. Jag sa "Men lägg av, jag är inte på humör." Han sa "Men det var ju ett skämt!" Och jag sa "Och jag tyckte inte det var roligt." och då blev han skitsur och sa "Nähä? Är dina skämt roliga jämt tror du?" Jag sa "nej det vet jag att de inte är, men jag säger ju att jag inte är på humör så kan du låta mig vara just nu tack."
Han: "När du drar ett av dina sk. skämt och jag säger att det inte var roligt så säger du bara att du tycker det var roligt!
Jag: "Ja du får gärna säga att du tycker det var roligt även om inte jag tycker det, låt mig bara vara just nu, jag är inte på humör sa jag!"
Han: Du är tråkig! Dina skämt är jättetråkiga!
Jag: ( Höjer rösten ) Men lägg av sa jag, vill du bråka eller vad sysslar du med? Kan du låta mig vara??
Han: Vad skriker du för?! Är du helt jävla dum i huvudet eller?!
Jag: Var TYST bara! Jag orkar inte bråka! Var TYST!
Han: Ja det kan jag vara!
Jag: Ja men var det då!
Han: Ja.
Jag: Sluta svara då?!
Han: Ja.
Jag: Bra!
Han: Ja.
Och sen gick jag därifrån. Fattar inte varför han ska vinna jämt, SKA ha sista ordet! Respektlöst! Usch vad less jag blir känner jag....
