Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

Blev konstant utfryst och mobbad från 1:an till 9:an. Min mamma viste ingenting, och jag skämdes för att jag inte hade några kompisar. Var alltid ensam på varenda rast, lärarna brydde sig inte...

Min mamma var otroligt konstig och har aldrig varit till hjälp för mig, då hon är konflikträdd -detta har hon fört över på mig. Hur fel någon än beteer sig mot mig, tar jag alltid på mig skulden och vågar aldrig säga emot någonting, börjar bara gråta om jag hamnar i en konflikt.

Utöver att detta har min mamma tvångstankar och måste städa hela tiden, därför fick jag inte släppa in några kompisar, detta underlättade inte direkt mitt utanförskap. Jag fick aldrig några nya moderna kläder, utan fick ha mina bröders gamla avlagda kläder. Jag hade fula glasögon, stripigt fett hår, för min mamma badade mig aldrig. Jag kunde vara hur smutsig som helst, men det enda hon städade var hemmet.

Jag vågade aldrig äta i matsalen, för där samlades alla mina plågoandar, därför åkte jag hem och åt en smörgås. Jag åt knappt ingenting och var mager, min mamma brydde sig inte. Hon gav mig ingen mat heller.

En gång fick jag en kompis, men denna förbjöd min mamma mig att umgås med, då hon råkade hamna i konflikt med min kompis mamma för en banal sak. 

Allt detta ligger kvar i mig, och har påverkat mig starkt under min uppväxt. jag har svårt för att vara social med andra, och är rädd för hur andra ska se på mig, försöker alltid bli accepterad. Är deprimerad i perioder, och känner att jag aldrig har haft någon att prata med...

Jag var väldigt mobbad i grundskolan och ses fortfarande som ett miffo i staden där jag växte upp, iaf bland mobbarna. Det menet jag har är väl att jag är förihelvete jävla asförbannad på de jävla fittlärarna som hakade på i mobbingen. Är dessutom övertygad om att hade inte min lågstadielärare mobbat mig så hade inte barnen kommit på att det var ok att göra det.

Jag blev mobbad under många år. Den värsta tiden var i högstadiet då en lärare startade ett rykte om att jag var anorektiker. Jag var hemma sjuk och när jag kom tillbaka till skolan sa en tjej i klassen att läraren hade haft möte med klassen om att jag var anorektiker. Men jag har alldrig haft nån ätstörning, var smal men inte sjukligt smal. Det var ju inte konstigt att jag var så smal med tanke på att jag blev mobbad och mådde skit, hade självmordstankar.
Idag mår jag bättre, jag är lycklig tillsammans med min fästman som gick igenom samma helvete med mobbning när han gick i skolan. Känner en stark längtan efter barn men blir lite tveksam till om vi vågar skaffa barn med tanke på att vi av egna erfarenheter vet hur elaka folk kan vara. Men trots detta så kommer nog det inte avskräcka oss från att skaffa barn. Det är ju bara att hoppas att ens barn får en mycket bättre, trevligare skolgång.

Jag blev mobbad, eller om man ska kalla det för trakasserad, hela högstadiet. Hade ett par stycken nära vänner, men ingen som vågade försöka försvara mig mot alla som tyckte att jag var en "häxa" en "sminkhora" en "jävla fitta" osv. En gång var de 15 stycken som trakasserade mig på en gång när jag stod i skolkiosken (vi var tvungna). En av killarna sade att han skulle "knulla mig så att jag inte kunde sitta på en vecka" och en annan slängde brinnande tändstickor i mitt hår. Jag bad om att få lämna kiosken, men var tvungen att stå kvar. Jag blev också tagen på fittan och fick "sminkhora" skrivet på skåpet. Inte hade jag tagit betalt för sex inte, jag hade inte ens knullat, eller kysst någon... Allt det där gjorde fruktansvärt ont och jag funderade på att ta livet av mig. Jag hade ingen avkoppling hemma heller, eftersom jag levde tillsammans med min far som psykiskt och fysiskt misshandlade oss barn och min mamma. År efteråt (mobbingen skedde när jag var 15 och jag är idag 25) avskyr jag fortfarande alla som mobbade mig. Jag har inte glömt eller förlåtit vad de har gjort mot mig. Jag har flyttat till en annan stad och åker endast till min hemstad ett par gånger om året. Också jag är misstänksam mot främmande människor, men jag blir faktiskt ofta överraskad över hur trevliga folk är nuförtiden (kanske för att jag har fruktansvärda upplevelser att jämföra med). Dels är jag rädd och drar mig undan, men jag har en helt annan sida också. När det verkligen gäller är jag orädd (blev det redan sista året under högstadiet när jag hade så lite livslust kvar att jag inte hade något att förlora) så jag och drar mig inte för att markera vart mina gränser går om jag blir dåligt behandlad, jag menar, i min värld finns ingenting mer värdefullt och mer försvarbart än mitt eget jag. Den som gör mig illa, ska få det lika illa och gärna värre tillbaks. När det gäller gamla mobbare har jag inga skrupler, jag hälsar inte, hånler gärna och skulle med glädje säga någonting elakt bara jag fick chansen. Varför skulle jag inte göra det? De betyder ingenting för mig, förutom att jag gärna förstör deras dag lite sådär lagom mycket om jag nu skulle få chansen.

Jag blev väldigt mobbad i flera år i grundskolan. Det gjorde att jag fick svårt att lita på folk och dålig självkänsla och ville ta livet av mig men jag vågade inte. Trodde ändå att jag hade kommit över det sedan när det slutade och jag fick nya vänner men när jag skulle ut i arbetslivet så hände det även där trots att jag då inte hade varit med om det på flera år varken i gymnasiet eller högskolan. Gick då i terapi hos en kurator och det är det bästa jag kunde ha gjort. Jag fick ett annat perspektiv, jag fick prata av mig och bearbeta allt och jag såg att jag upprepade negativa mönster pga den tidigare mobbingen som gjorde att jag lätt satte mig i den sitsen igen omedvetet. Efter detta har jag kunnat gå vidare, fått mycket bättre självkänsla och självförtroende och idag mår jag jättebra.

Jag blev mobbad nästan hela mellan och högstadiet, Jag blev även mobbad pga min reaktion var att gå hem från skolan när det var som värst. Så det blev en ondcirkel. 
Jag fick (och har fortfarande) en låg självkänsla, Jag känner mig ofta inte värd något. Jag har inget agg mot mobbarna men jag är oandrasidan väldigt snabb att försvara den sida jag anser är svagast om dispyter uppstår.
Jag träffade inga tjejer och det blev jobbigt när man började närma sig 30, när jag var 27 så råkade jag stöta på en tjej på nätet som mådde dåligt. Jag försökte hjälpa henne och blev tyvärr kär i henne. Jag försökte våga för första gången att ta stegen själv och inte vänta in någon. Och hon verkade svara på det, men effektivt blev jag utnyttjad av henne. Hon hade mig som en kompis men hon träffade andra killar och när jag kom på henne med den första så var jag dum nog att lita på henne. Hon bara smög bättre framöver, jag blev mer och mer misstänksam och ifrågasättande när det lades till nya killar på FB osv. Kortfattat hon gjorde nog allt hon kunde för att bli av med mig, men hon vågade inte säga sanningen att hon inte ville ha mig. När det blev ett faktum blev jag chockad och i panik försökte jag ta livet av mig... men först skrev jag det till henne. hon tog kontakt med mina föräldrar som tvingade mig in på akuten och i förlängningen psyk. jag blev desperat och bönade och bad henne tänka om, lovade att jag skulle göra vad som helst för henne. vi pratade lite ibland som vänner i någon vecka men varje gång jag visste hon skulle träffa sin kille så slog mina ångestattacker in och jag bokstavligen låg och grät som ett spädbarn. och jag blev arg på henne istället och kallade och anklagade henne för alla möjligasaker. sedan dess har hon inte hört av sig... det är drygt 4 månader sedan. jag äter idag venlafaxin och lamictal (för jag har misstänkta drag av borderline nu. Kanske haft hela tiden men det har definitivt blivit värre under den här tiden, och jag kan fortfarande ibland bli ledsen för hon gjorde som hon gjorde hela tiden. för att nästa sekund hata henne så mycket att jag vill ge henne ett riktigt helvete...och avsaknaden av respons (och främst att hon aldrig ens bad om ursäkt) fick det bara att eskalera och jag skickade kanske vissa dagar 10-15 romaner till henne med utskällningar och dom fulaste ord och försökte verkligen trycka på dom punkter jag visste hon skulle ta åt sig på i syfte att provocera fram något svar. tillslut blev det rena hot men inte ens det gav något... annat än att polisen ringde en dag och frågade om jag kände till en person med namnet xxxxyyyzzz och att hon ansökt om kontaktförbud och hon kände sig rädd osv.
jag vet inte hur det blir med det..  jag hoppas ivilketfall att lamictalet har önskad effekt (det har blivit stabilare, iallafall hittils känns det mer kontrollerbart). 
Men för att sammanfatta det känns som min självkänsla blev förstörd i skolåldern och pga det så fastnade jag för fel tjej för jag tror/trodde inte jag kunde få någon annan. och hon rev ner det lilla  jag lyckats bygga upp under hela 20 års åldern. så jag vet inte när eller om jag kommer få leva på riktigt, eller om mitt vuxna liv blev förstört av småbarns oförstånd. 

Anonym (Man runt 32-33): Usch vad jobbigt för dig att det utvecklat sig på ett sådant sätt! Känner du fortfarande att du har lust att ta kontakt med den här tjejen, eller känner du inte så nu längre när ditt psyke har blvit stabilare? Det är bra att våga, du måste "upp i sadeln" igen bara och tänka att du hade en väldig otur förra gången. Det finns många tjejer som inte vill ha killar som "kompisstöd" för att kunna leva runt med andra killar vid sidan av. Den den där tjejen förstod nog inte situationen, eller så klarade hon inte av att hantera den. Sedan så tycker jag att du ska ha i tankarna att gå och prata med någon (om du inte redan gör det) för mediciner löser vanligtvis inte några problem (om det inte handlar om någon ren kemisk obalans i kroppen) de bara dämpar symptomen.

oj kunde nästan varit jag! jag blev mobbad i 16 år och än idag när jag får komplimanger blir jag feg!

Jag blev mobbad i alla mina skolår. Sa aldrig något till mina föräldrar. Jag tror jag skämdes för det. Jag minns att jag inte tänkte på det som mobbning. Det som stod i böcker om mobbning kändes inte som mig. Jag trodde inte jag var mobbad. Jag trodde det var något annat. Att de bara jävlades lite. Att det inte var farligt nog att kallas för mobbning.

De kallade mig ful genom alla år. Jag kan än i dag inte tänka på själv som annat är ful. Det är det första ord jag berättar om jag ska beskriva mig själv. Jag var blyg i skolan med. De stod ofta hora på min skåpdörr fastän jag aldrig haft pojkvän eller ens pratat med en pojke. De brukade också stoppa in trästift i mitt skåp, så att man inte kunde stoppa in en nyckel och vrida om. Jag fick hämta vaktmästaren.

Det var inte så att jag var ensam och hade en klunga barn som skrek och ropade efter mig. Det var så mobbning beskrevs i böcker. Så var det inte för mig.

En ensam person kunde komma fram och säga " Vad ful du är ? " eller så kunde ett gäng killar gå förbi mig och så kunde de rapa i kör och sedan gå i från.

De tog av mig min lånade klocka och kastade in i ett annat klassrum. Jag tordes inte gå in bland okända och hämta den. Så jag fick betala min syster för klockan och skämmas för att jag hade haft bort den.

Det fanns de i skolan som var trevliga mot mig, men de otrevliga är de jag minns bäst.

En kille brukade kalla mig för levande liket.

I bland kastade de snöbollar på mig när jag gick hem.

De kastade över mina täckbyxor på en kraftstation så de hamnade på taggtråd.. De gick sönder. När jag kom hem blev mamma arg för att de var trasiga.

Nej, jag var nog inte mobbad. Jag var bara rädd för att gå till skolan.

Nu är jag mamma till fyra egna barn och lever ett bra liv. Men är för alltid påverkad av det som en gång var. Min självkänsla kommer aldrig mer att vara ok.