Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

Jag var från början en utåtriktad glad och sprallig tjej
älskade livet och att vara social med alla

från första klass i grundskola så blev jag mobbad ev en handfull personer i olika klasser
pga. mina öron... hade ganska stora utåtstående öron
försökte koncentera mig på annat och strunta i det, men varje gång så gjorde det otroligt ont att höra orden..

i mellanstadiet blev det både lite värre (då min 1år yngre syster började mobba mig och dessutom berättade för klassen om saker som hände hemma, bland annat att jag hade fått mens..) men samtidigt så hade jag en bästa vän och många vänner och vi hade en superbra lärare som försökte hjälpa lite grann iaf..

i 7an så blev det värre, tjejer på en grannskola började ropa elaka saker till mig när jag var i centrum (hade aldrig träffat någon av dom innan) ofta saker så som : Fetto, elefant, troll, "titta på öronen!" ful m.m
i 8an så eskalerade det mer och mer, jag började bli osocial, umgicks bara med min bästa vän (ibland så hittade jag på ursäkter för att få vara hemma istället för att vara med henne, för jag orkade inte) 
fick en rejäl depression och var borta från skolan i 2 månader vårterminen, men ingen brydde sig, inte mamma, inte skolan och inte min bästa vän.. när jag kom tillbaka var det som att jag aldrig hade vart borta, allt fortsatte..
(i 8an så opererade jag även öronen, och mobbingen pga det slutade men dom hittade snabbt annat..)  

i 9an så råkade jag bli förälskad i en ny kille i klassen.. ett stort misstag! han uppmuntrade mig, och sa att han gillade mig med.. men så blev han populär och ratade mig helt plötsligt en dag, och spred rykten om att jag trakasserade honom och vägrade låta honom vara ifred, många tjejer i klassen "försvarade" honom mot äckliga jag.. jag fick en massa mail på lunarstorm om hur äcklig, värdelös, tjock och ful jag var..
min bästa vän försvarade mig inte.. min mamma förstod ingenting och skolan gjorde inte heller något..

en dag på tekniken så stod jag och min bästa vän i ett sidorum och hamrade på något
plötsligt så hör vi någon prata högt och säga mitt namn i klassrummet, jag går mot dörren och tittar dit
där sitter den värsta mobbaren på en bänk  med dom andra i en halvring runt sig, hon pratar om hur värdelös, äcklig, psyko och ful jag är..!? och alla nickar och håller med..
jag går förbi mot dörren och hon pekar på mig och alla andra fnissar och hånler.. jag kom inte tillbaka till skolan förren 1 vecka innan skolavslutningen.     

första året på gymnasiumet blev jag utfryst totalt.. hoppade av efter bara 3 månader..

sen dess har jag alltid haft en känsla av att alla hatar mig, pratar bakom ryggen på mig.. 

efter mobbingen, problem i familjen och övergrepp.. så mår jag helt okej

har sambo, hund och önskan om barn nu, men är fortfarande osäker och har både depressioner, panikångest och socialångest..     

Jag fick under tiden jag var mobbad höra så ofta att jag var ful att jag själv började se mig som riktigt ful. Jag minns en när en av tjejerna som var överviktig kom fram och sa att hon tyckte så synd om mig som var så ful eftersom hon som var överviktig kunde banta men jag som var ful kunde inte göra någonting åt det. En kille hakade på och sa att inte ens den bäste plastikkirurgen kunde göra nåt åt ett så fult ansikte.

När jag långt senare tittade på foton från den tiden blev jag själv förvånad över hur söt jag faktiskt var och hur mycket mina mobbare påverkade min självbild.

Jag hade det nog bättre än andra mobboffer på det att jag aldrig trodde att det var mitt fel, eller att jag var värdelös. Det är ett självförtroende som jag alltid har haft. Jag tog också och klarade mig ur min situation genom att själv vara våldsam. Jag skickade två av mina plågoandar till sjukhus och mobbningen upphörde. Trots detta har trakasserier under åtta år satt sina spår. 

Jag hade definitivt perioder efter skolan då jag skulle kunna ha slagit ihjäl mina gamla plågoandar om jag hade kunnat komma undan med det. Jag försökte aldrig ta livet av mig, men hade det kanske mer accepterade "manliga" självdestruktiva beteendet, som att köra fort utan bälte, stå nära när tunnelbanan kommer in, dricka som en sjöman, etc. Jag provade dock aldrig tyngre droger.

Efter ett par år så träffade jag min nuvarande fru, jag stadgade mig  och nu är jag välanpassad och harmonisk. Det tog ett tag att bli av med bagaget, dock.

Jag tror även att mina erfarenheter har gjort mig till den jag är i lite andra hänseenden. Jag vet att mobbning är ett stort problem och att det måste bekämpas, vilket kan vara bra, då jag utbildar mig till lärare. Många vuxna anser inte att trakasserier är något problem, och det beror på att 90+ procent inte själva har upplevt det. Jag har även en hög grad av skepsis och tar vad folk säger med många nypor salt, speciellt om det är handlar om tillit "du kan lämna jackan här när du går ut och röker" och tenderar att utgå ifrån att de flesta är inkompetenta eller att de aktivt vill motarbeta mig eller mina intressen.
 

Jag blev grymt mobbad på min arbetsplats förra året och tyvärr har jag psykopatchefen hängande efter mig som tillskriver mig egenskaper och div diagnoser som passar henne för dagen och gör allt för att göra livet surt för mig (är mammaledig och kämpar för att slippa komma tillbaka)

Jag mår lite lite bättre nu, hoppar bla in på ett annat ställe för att kunna vara hemma längre och pluggar lite vid sidan om.

*Har svårt att lita på människor

*Får panik när det blir konflikter

*Dålig självkänsla, kan tex stå vid spegeln i timmar före jobbet för att se om jag ser dum ut.

*Minsta kommentar som kan tolkas som kritik går in som en tagg i hjärtat efter att mina kollergor kallat mig ung, liten snärta, klagat på att jag har mer utbildning än de, mitt hår osv osv

*Blir osäker när jag säger något och får till skräckscenarier om hur det kan mottagas.

*Tror hela tiden jag ser konstig ut

*mindre social och tillbakadragem

*Vill inte vistas ute bland folk, får panik           

            

Jag blev också mobbad i skolan. Slagen och hånad. Jag hade inga vänner och tillbringade hela min uppväxt i ett hörn på biblioteket. I böckerna kunde jag försvinna och komma till en annan värld.

Jag var dock väldigt "uppbyggd" hemifrån så jag kämpade emot, slog tillbaka och trodde aldrig att det var mitt fel. Mina föräldrar sa alltid "det är för att du är smart och de ser dig som ett hot" och jag var aldrig konflikträdd, snarare tvärt om. Precis som du så valde jag själv att vara "utanför". Blev punkare i gymnasiet och umgicks med andra freaks. Då behövde man inte jobba så hårt på att passa in.

Jag flyttade ifrån den lilla hålan vi bodde i två veckor efter studenten och jag har inte kommit tillbaka. Mina föräldrar flyttade året efter mig så det finns ingen anledning att åka tillbaka dit. Jag har konsekvent sagt nej till alla återträffar trots att jag idag är mycket framgångsrik inom mitt yrke, tjänar bra och har en fantastisk man och ett underbart barn. Jag lever ett liv som de där tragiska människorna som mobbade mig bara kan drömma om.

Men mobbingen har satt sina spår. I många många år hade jag svårt att lita på andra. Jag vågade inte ta kontakt med främlingar för att bli vän, var ofta tyst i större sammanhang osv. Men med terapi och hårt arbete så har jag jobbat bort den biten. Jag är idag utåtriktad (fortfarande blyg men det märks inte), ofta den som tar initiativ till träffar i nya grupper etc och väl omtyckt överallt.

Dock så säger min man att han kan se mobbingens spår i mig då han säger att jag drivs av revansch-lusta. Han tycker att jag gör många saker, som jag egentligen skulle låta bli, för att motbevisa några 13-åringar som sa att jag aldrig skulle bli något. Och jag tror det ligger mycket i det.

Imponerande hur många gemensamma nämnare det är.

Favoritar, kanske berättar min historia senare.

Skönt att veta att man inte är ensam av att plågas av det idag, blir ibland så arg på mig själv för att jag inte kan släppa det och "gå vidare". Klart jag gått vidare, men det som har hänt har hänt och har förändrat mig på ett inte så bra sätt.

Tack för era berättelser iaf.