Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

Jag blev också mobbad i skolan. Slagen och hånad. Jag hade inga vänner och tillbringade hela min uppväxt i ett hörn på biblioteket. I böckerna kunde jag försvinna och komma till en annan värld.

Jag var dock väldigt "uppbyggd" hemifrån så jag kämpade emot, slog tillbaka och trodde aldrig att det var mitt fel. Mina föräldrar sa alltid "det är för att du är smart och de ser dig som ett hot" och jag var aldrig konflikträdd, snarare tvärt om. Precis som du så valde jag själv att vara "utanför". Blev punkare i gymnasiet och umgicks med andra freaks. Då behövde man inte jobba så hårt på att passa in.

Jag flyttade ifrån den lilla hålan vi bodde i två veckor efter studenten och jag har inte kommit tillbaka. Mina föräldrar flyttade året efter mig så det finns ingen anledning att åka tillbaka dit. Jag har konsekvent sagt nej till alla återträffar trots att jag idag är mycket framgångsrik inom mitt yrke, tjänar bra och har en fantastisk man och ett underbart barn. Jag lever ett liv som de där tragiska människorna som mobbade mig bara kan drömma om.

Men mobbingen har satt sina spår. I många många år hade jag svårt att lita på andra. Jag vågade inte ta kontakt med främlingar för att bli vän, var ofta tyst i större sammanhang osv. Men med terapi och hårt arbete så har jag jobbat bort den biten. Jag är idag utåtriktad (fortfarande blyg men det märks inte), ofta den som tar initiativ till träffar i nya grupper etc och väl omtyckt överallt.

Dock så säger min man att han kan se mobbingens spår i mig då han säger att jag drivs av revansch-lusta. Han tycker att jag gör många saker, som jag egentligen skulle låta bli, för att motbevisa några 13-åringar som sa att jag aldrig skulle bli något. Och jag tror det ligger mycket i det.