Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

Tack för ditt starka inlägg.
Jag är även jag ett mobbingoffer. Jag gick igenom hela mina 9 skolår där jag tampades med verbal mobbing. Det gick inte en dag i högstadiet där jag kunde komma t skolan utan att mitt skåp var nerklottrat eller insparkat. Ingen av lärarna ville se. De blundade.

När mobbingtiden var över kom jag t en ny gymnasieskola där jag inte blev mobbad utan tvärt om. Jag fick vara med på fester osv. Problemet var att jag hade så låg självkänsla att jag lät mig utnyttjas o jag hoppade från den ena killen till den andra.

 Jag drack o söp mig ofta full osv.....Fick kontakta psyk vid olika tillfällen men blev aldrig inlagd o har aldrig behövt ta några mediciner.

Hur mår jag idag. Idag är jag gift o har två barn. Men i min själ finns många djupa sår. Jag är livrädd för att mina barn ska behöva gå igenom samma sak.

jag vet alltför väl vad mobbing kan göra med en annan människa.

Jag är vaksam på signaler, kanske alltför vaksam smärtsamt vaksam om min dotter skulle ge signaler av att något inte skulle vara bra.

Men då ska vi kämpa tillsammans!!!!!

Det är inte vi mobboffer som ska sitta på psyk för det ni gör mot oss det är ni som mobbar!!!!!!

             

      

Tack for ditt inlagg, TS, och Anonym. For forsta gangen nagonsin, sa bringade en trad pa FL tarar upp i ogonen.

Jag har liknande uppvaxt, med samma behandling i skolan och bara led. Hamnade aldrig i fosterhem utan gnetade pa som "duktig flicka", planerade for sjalvmord konstant. Kande mig sa ensam och illa behandlad, med tiden kom det att bli min naturliga tillstand och jag tyckte pa nagot satt jag var konstig och fortjanade det. Mitt skap var jamt nerklottrat med fula glapord, dom glaporden fanns sprejade overallt i staden, pa bussar, busshallsplatser, overallt i skolan.. Mina saker drogs sonder, skap sparkades in, jag var inte medbjudan pa klassfester (skolbyte skulle inte funka som mina mobbare hade vanner i princip alla narliggande skolor). Jag gick inte ens pa min studentbal... For jag hade ingen att ga med och ville inte sta dar som en idiot, utan nagon att prata med vid bordet.

Precis som ni, ar jag idag vuxen (30 ar), med stabilt forhallande och gott liv. Men.... Smartan, angesten och saren finns dar. Jag ar lyckad pa manga satt, men har sa himla lag sjalvkansla och kan inte skaka av mig skracken for sociala situationer. Jag orkar bara halla masken en liten stund sedan vill jag hem, till tryggheten. Jag forsoker acceptera att det ar sa jag ar, att jag inte behover vara social men alla demoner finns dar...

Jag inbillar mig att folk pratar illa om mig, hanar mig, skrattar at  mig, vill inte ha mig med. Precis som om man vore 15 igen... Hur blir man hel? Jag har haft psykologhjalp i manga ar, sjalvmordstankarna hanger med an och minnen ar smartsamma.

Jag bor idag pa andra sidan jorden och besok hemmavid ger mig angest samtidigt som det kanns bra. Liksom "jag lever! jag lyckades! kolla pa er, ni sitter har era pateiska idioter medan jag lyckades!". Men i slutandan ger den kanslan mig ingen gladje. De ar och har alltid varit battre an mig, de forstorde min hjarta, min sjal och plagar mig an idag.

De forstorde MIG.

Hur kommer man over det?

Kram.

Tack för era svar! Så hemskt vad mobbning gör.

Jag känner igen det där med sociala situationer, jag orkar inte heller långa stunder och tror jämt att folk pratar illa om mig. Jag överanalyserar ofta situationer på ett destruktivt sätt.

Vad starka ni är!

nej, jag mår inte så bra. Och jag är otroligt trött på historier om "jag var mobbad, men nu är jag mest framgångsrik av alla!". Alla klarar sig inte så bra, tyvärr...

En till som inte orkar dela med sig just nu... Men jag är 26 år idag och lever ett bra liv trots en självkänsla som aldrig kan bli hel riktigt. Paranoid och misstänksam, tror ständigt att folk tycker illa om mig...

Jag mår faktiskt bra, men jag tror att det är ganska ovanligt. Det handlar mycket om att rätt personer kom in i mitt liv i precis rätt tid.

Var både verbalt och fysiskt mobbad från skolstart till slutet av 7an då jag hoppade av. Blev anmäld till Soc och fick där en kontaktperson som räddade livet på mig. Har sammanlagt gått i terapi i 7 år, och mycket av det var för att få hjälp med att kunna leva med det som hände i skolan.
Jag kan fortfarande inte gå nära min gamla skolbyggnad utan att få ångest och ser jag någon av mina mobbare på stan byter jag riktning. Som tur är händer det väääldigt sällan, jag bor i en storstad.

Starka inlägg från er alla.
Jag blev själv mobbad i flera år, fula ord, nerslagen. Folk kastade till och med stenar på mej. Jag gick inte till skolan ofta och försökte ta mitt liv första gången när jag var 10 år. Resultatet av mobbingen blev att jag blev sluten, och en väldigt arg person. Jag hatade mej själv och alla andra, framför allt mobbarna och lärarna som såg på men aldrig gjorde något. Mina älskade föräldrar gjorde allt dom kunde för mej.
 Nu flera år efter helvetet är jag fortfarande sluten, jag är dock inte lika arg längre för jag har vetskapen om hur det gick för mina mobbare sen, och det känns bra att jag har det bättre och har kommit längre än dom.
Men jag hatar att prata om känslor, jag låssas hellre att dom inte finns. Och jag utvecklade socialfobi.
Nu har jag en underbar sambo som hjälper mej så gott han kan och det börjar bli bättre. 
Men tiden läker inte alla sår och ärren kommer alltid finnas kvar tyvärr.      

Vill bara saga tack till alla er som berattar, jag har bara hort historier om personer som blivit mobbade men som kommit over det och kanner sig "starka". Aldrig hor jag om nagon som tampas med saren och arren fran dom aren langt upp i vuxen alder.