Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

När jag va yngre så var jag mobbad, hade en enda vän och det var alltid vi två. Tills den gången då vi började i 6.an så ville hon inte vara med mig längre. Hon hade kommit in i det "populära gänget", och där stod jag ensam kvar. ingen ville vara med mig och jag blev aldrig vald till någon grupp som t.ex gympan.

Min mamma var alkoholist och min pappa bodde någon annanstans. Jag hade ingen just då och jag var ledsen hela tiden. Sen började jag högstadiet och jag kommer ihåg hur nervös jag va, första tiden så hade jag inga vänner alls men tillslut så kom jag in i ett litet gäng med tjejer som jag umgicks med på rasterna. Men efter ett litet tag så stötte dom ut mig och där stod jag ensam kvar igen, alla tjejerna va så elaka mot mig och dom blängde och skrattade åt mig när jag gick förbi. Mina framtänder va lite snea och det va också något som alla retade mig för, "häst flabben" "jobbar din tandläkare svart" osv.

Tiden gick och ännu mera hände, tillslut fick jag komplex över hela mig själv. Jag trodde att om jag gick ner i vikt och började sminka mig så skulle alla acceptera mig. Jag började skämmas så mycket över mig själv att jag gick i stora kläder varje dag, varmt som kallt. Jag slutade att äta och jag blev så blek och smal att jag såg ut som en pinne, jag märkte aldrig det själv men människor i min omgivning började märka det. Jag blev så deprimerad att allt jag gjorde va att gråta. Jag satt ensam och inlåst i mitt rum och grät varje dag/natt i flera timmar. Detta pågick genom hela högstadiet förutom i 9.an då jag gav upp allting och gick aldrig tillbaka till skolan. Det va då jag hamnade i ett dåligt umgänge, jag började dricka och festa mer än vanligt och levde ett riktigt vilding liv.

Sedan fick jag flytta ifrån min mamma pgr av dåliga hemförhållanden till en annan stad. Efter det så byggdes allting upp sakta och säkert till något bättre. Nu idag mår jag topp och detta har verkligen gjort mig starkare, jag har otroligt fina vänner och jag är en väldigt omtänksam glad tjej som vill alla väl. Jag växte upp ifrån att vara en ful liten ankunge till en vacker svan! Min uppväxt har varit så otroligt svår, och nu idag så bor jag fint hemma och jag pluggar upp mina betyg. Jag är så glad över att mitt liv ordnade sig och jag är så lycklig över det. Det som inte dödar en gör en starkare!

Jag blev mobbad ända från 6-års upp till halva femman. Det var p.g.a en ganska ovanlig anledning nämligen att jag är väldigt lillgammal, är jättelångsam och har dessutom den sämsta motoriken man kan ha. Det var allt från slag och sparkar till utfrysning, ryktesspridning, elaka kommentarer, anklagelser som inte var sanna och många lärare tyckte förstås också att jag hade gjort fel samt skitsnack. Idag har jag dålig självkänsla, tror att jag gör fel hela tiden, tror att andra snackar shit om mig hela tiden och har sömnstörningar. Det är också så att det känns som att det sitter en sten i hjärtat på mig. Jag har försökt få mina föräldrar att flytta eftersom jag inte klarar av minnena från den tiden men mamma blir bara arg. Jag har försökt få mina föräldrar att förstå det jag bär på men de verkar inte förstå eftersom de verkar tycka att jag ska gå vidare men jag kan inte men (men mamma säger att hon förstår), Vad ska jag göra för att bli lycklig och bli den person jag var innan igen?

Man träffar någon och så tycker man ,Oooh!
Hon var mysig och så.. Tycker hon att du e mysig..
Och så gullar man till det.. Och tycker att,
"Livet sköter sej själv..
Vi kan lämna allt åt sitt öde,
Och vi kan sitta här,
I ostkupan tills..
Flämt, Flämt, Luften tar.. Slut...)
"Tänk om man kunde..
Tala om för dom som.. Mobbat en..
Hur jävla mycket dom.. Sabbat ens liv"!!
Ja! Man törs ju fasiken..
IHelvete lita på folk!
Och vill nån ge dej en, kram,
Tror du dom ska slå ihjäl, Dej eller nått!
Komplimanger eller.., kärleksförklaringar, PFFFFT!
Det kan man ju knappt..
Ta emot..
Då man tror att knytnäven..
Ska komma farande..
Eller att det ska komma.. Nån jävla typ och.. Skrattande säga.. Busted! Gick du på den lätta?
Hm..
Folk tycker jag..
E så tuff& Gamängaktig..
Men..I hemmets.. vrålande..              
Tystnad..
Händer det rätt ofta..
Att kudden får tårar.."
(Diktat 12/11-15.01.18)

Förlåt att jag drog till med en RobertBroberg sak som jag skrev, Men det är typ så jag känner just nu!

    

Mobbad i flera år mår fortfarande dåligt av det.

Mobbades 1-9 och lite på gymnsuimet. Sen i ca 8 år på jobbet.

Många neg tankar. Mår mycket dåligt.

En jag sagt förlåt via min bror men jag finner ingen förlåtelse.

Jag har kommit över det, och det är jag väldigt glad för. De hade ingen rätt att förpesta mitt liv då för länge sedan, och de ska verkligen inte få fortsätta göra det nu. 

Idag mår jag helt okej på det hela men det har format mig och påverkat mig under hela livet och kommer fortsätta med det tills jag dör. Jag växte upp på en mindre bruksort och blev mobbad när jag började högstadiet. Jag var blyg och lite försiktig av mig som barn och tog aldrig mycket plats, men hade ändå en del vänner. Men jag var nog ändå ett lätt byte i skolan, jag sågs som den svaga och mesiga.Även om jag var kompis med alla andra killar i klassen så hade jag en ganska tydlig roll som den stod längst ner. Detta blev värre för varje år. Egentligen tror jag allt har att göra med att min familj var så annorlunda i det lilla samhället. Jag växte upp med min mamma som var ensamstående och hon var också lite utanför. Min mormor och morfar flyttade dit när min manna var rätt liten och när hon var i tonåren var hon lite stökig, inget överdrivit men i kanske lite mer än de andra. Hon flyttade runt lite och sen när hon blev gravid så flyttade hon hem till sina föräldrar. Då var hon även lite  äldre än de andra småbarnsföräldrarna, men även där inget jättesensationellt. Så vi var aldrig riktigt inne i gemenskapen i samhället och jag vet att det gick en del prat om oss. Det här utanförskapet var något jag kände under hela min tid där.

Nåja, när jag började högstadiet så gick jag från att vara lite utanför till att vara ganska mobbad. När vi alla gick in i tonåren och klasser från olika skolor slogs ihop så platsade jag inte riktigt i någon av dom  grupper som skapades. I början följde jag med dom vänner jag haft tidigare men där hade jag stämpeln som mes och stöttes snabbt ut, men jag lyckades vara kvar lite vid sidan om. Bara för att jag var så rädd för att bli helt ensam. Men egentligen var det ett dåligt beslut för jag fick väldigt mycket stryk och mobbades på olika sätt. Jag lyckades inte heller bli vän med någon annan, jag var liksom för kontaminerad med låg status för att någon skulle vilja ta i mig. Åren gick och det var inte roligt. Fick mer och mer stämpeln i samhället som han som var knäpp och konstig, konstig nog även av dom vuxna. Började få ett stort hat inom mig mot alla. Började gymnasiet och mobbningen fortsatte. Hamnade på samma skola som många av dom som mobbade mig mest. Dels för att jag hade intresse och fallenhet för det yrket och dels för att jag fortfarande inte hade vågat ta mig ifrån dom som mobbade. Jag såg dom fortfarande som mina vänner. I början av gymnasiet hände också några av dom sakerna som har påverkat mig mest, där mobbningen var som brutal. Både fysiskt och psykiskt.

När jag var 18 så fick jag ett sommarjobb på en annan ort genom en släkting. Jobbade i verkstaden på en industri hela sommaren och bodde hos min släkting. Där var jag helt okänd vilket var skönt, gubbarna på jobbet var snälla och dömde mig enbart efter mina kunskaper inom yrket. Vilket jag var rätt bra på. Träffade också ett par killar i min ålder som arbetade där och vi började bli vänner. Dom här killarna var skinheads och vad man idag kallar organiserade nazister. Men dom var snälla mot mig och behandlade mig på ett sätt som ingen annan än mina närmaste släktingar hade gjort. Vi hade också flera gemensamma intressen så vi kom ganska bra överens. Följde med dom på fester på helgerna och fick kontakt med andra skinheads som bodde närmare min ort. Jag var absolut inte helt öppen att jag var mobbad i skolan på något sätt var det som att dom märkte det och listade ut det själva. Men det var ingen som var elak mot mig pga det, tvärtom. Fanns även några andra som hade liknande bakgrund som mig. För första gången kände jag vänskap och gemenskap. Jag åkte hem efter sommaren och fortsatte med skolan. Men behöll kontakten med mina nya vänner och åkte då och då och hälsade på dom som bodde närmast mig. Vi började spela musik ihop och jag blev medlem i den förening de hade. Jag drog mig undan mer i skolan och höll mig ensam större delen av tiden. När skolan var slut så flyttade jag till en större stad ihop med några killar jag spelade musik tillsammans med. Sen blev det som det blev. Man kan väl säga att jag blev nationell som vi kallade det på heltid och höll på med det i många år. Vilket gav mig både positiva och negativa saker. Bland annat ett par fängelsestraff.

Idag har jag börjat ett nytt kapitel och lever väldigt annorlunda. Men om jag ska vara ärlig så hatar jag fortfarande det lilla samhälle som jag växte upp och alla som bor där. Tänker ofta på hur livet hade kunnat vara om allt hade börjat på ett annat sätt.