Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?
Min historia:
Jag föddes för drygt 30 år sedan i en liten stad. Jag var ett mycket blygt barn men hade ganska många vänner. Det var dock en som inte alls gillade mig som var ganska så elak. Tex ljög om mig, spred rykten osv. Detta eskalerade i mellanstadiet. Jag var mycket rädd för denna tjej, vi kan kalla henne Malin. Jag hade en bästis som vi kan kalla Anna. På sommarlovet innan 6-an blev Malin och Anna vänner och Anna ville inte träffa mig alls utan hade alltid bortförklaringar när jag ringde. När skolan började hade Anna och Malin blivit bästisar och pratade inte med mig. De hade dessutom spridit rykten om mig och jag som var så blyg och rädd började mest gömma mig. Det blev snabbt värre och snart var jag regelrätt mobbad. Jag hade ingen vän och gömde på på toaletten på rasterna. Lärarna såg ingen men mina föräldrar blev oroliga.
Mina föräldrar pratade med min lärare och det blev möten på skolan. Mötena gjorde det bara värre och slutade med att jag fick ännu mer skit i skolan dagen efter. Jag började vara sjuk väldigt mycket och de gjorde massor med undersökningar på mig men hittade inget fel. Sjuan började och då var mobbningen fruktansvärd. Jag var rädd i skolan och fick hela tiden höra vilken looser jag var, hur ful jag var och hur illa jag luktade. Mina skolböcker blev ofta förstörda och det stod ofta fula saker skrivna på min skåp. Lärarna kunde inte längre blunda men det blev inte bättre. Jag blev erbjuden att byta skola men i den lilla stan jag bodde i fans bara två högstadium och mina mobbare hade lika mycket vänner där så jag trodde inte på en sån flytt. Eller rättare sagt jag vågade inte då jag blivit hotad att jag skulle få så mycket stryk om fula jag vågade visa mig i den skolan.
På skolavslutningen i 7-an försökte jag ta mitt liv. Jag var naiv och okunnig och svalde en ask Alvedon. Jag fördes till akuten och magpumpades. jag fick prata med en psykolog och hon förklarade hur farligt det var att svälja tabletter och att jag inte skulle göra så flera gånger. Jag fick komma hem dagen efter och var nu förändrad. Jag blev sluten , klippte och färgade mitt hår svart och började lyssna på dödsmetall. Jag klädde mig bara i svart och var kraftigt sminkad. Jag blev nu kallad för psyko av alla och jag började aldrig i 8-an. dagen innan skolstarten försökte jag ta mitt liv igen, denna gång med mycket mer tabletter. Jag magpumpades och skickades sedan till ett behandlingshem för struliga tonåringar i en helt annan del av Sverige. Här träffade jag 8 missanpassade ungdomar där de flesta hade drogproblem. Här blev jag varmt mottagen och ingen mobbade mig, tvärtom hyste flera respekt för mig och jag blev tillsammans med en kille på hemmet. Han tog de flesta droger han kom över och introducerade mig ivrigt till dessa. Jag kände det som en väg ut, jag var 14 år men övertygad om att mitt liv var slut. Min självkänsla var så låg att vem som helst kunde ta vad de ville av mig.
När det kom fram att jag provat droger på hemmet så flyttades jag till en fosterfamilj. De var varma men stränga, Jag fick börja nian i en ny skola. Många var nyfikna på mig men jag låste in mig på toaletten varje rast. jag gick inte många dar i veckan i skolan utan var mest sjuk. Jag fick några vänner på skolan men jag vågade ofta ändå inte gå dit. jag fick sedan börja på en specialskola för barn med problem.
Där fick jag slutligen avgångsbetyg och kunde börja gymnasiet. Jag började i en gymnasieskola med internat och där festade vi hela tiden. Alkoholen hade blivit min bästa vän. Med den var jag inte blyg och osäker och jag strulade men vem som helst.
Jag åkte hem till min familj ibland men satt då hela tiden hemma i huset, vågade aldrig gå utanför.
Min familj önskade så att jag skulle vilja flytta hem igen men jag vågade inte ens vara i trädgården.
Efter gymnasiet var en tid av supande, ströjobb och olika pojkvänner som jag flyttade in och ut hos. Jag bodde kvar i den stad där jag gått gymnasiet, långt från min hemstad. När jag var 22 år blev jag deprimerad och orkade ingenting. Det slutade i självmordsförsök och inläggning på en psykiatrisk avdelning. Jag fick berätta min historia och många förfasades över det jag gått igenom. jag fick terapi och medicin och fick diagnosen GAD (generaliserat ångestsyndrom).
Efter det blev det bättre. Jag skaffade mig en utbildning och träffade min sambo och vi fick barn. Mitt liv är ganska bra men demonerna finns kvar. Så fort jag är på nya ställen vill jag helst låsa in mig på toaletten för säkerhets skull. Jag litar inte på någon egentligen och jag är livrädd för att mina barn ska gå igenom samma sak. Värst är det att hälsa på mina föräldrar. Jag kan fortfarande inte gå runt i min hemstad utan att må dåligt trots att så många år har gott. Jag mår dåligt bara staden nämns på nyheterna. Jag undrar om jag någonin kommer att kunna gå runt i min hemstad och må bra. Det tog länge innan jag ens berättade sanningen om någon frågade var jag kom ifrån, förut ljög jag om vilken stad det var.
Ni andra som blivit mobbade. Hur mår ni idag? Hur ser ert förhållande ut till orten där ni bodde?
Tack för att du läste!
