Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

jag litar inte på någon, oavsett hur personen försöker bevisa att det går att lita på den, dom enda jag litar på fullt ut är min familj.. när jag åker hem till mina föräldrar för att hälsa på så är jag ganska utåtgående när jag går i affärer, ser jag någon som tidigare mobbat mig så försöker jag agera som jag brukar och vara mig själv.. men inombords blir jag ledsen, det är trots allt dom som orsakat depression hos mig och självmordsförsök för hur dom behandlat mig.. vissa av mobbarnas föräldrar var inte bättre, mamma kastade ut 2 mammor och deras mobbarbarn från vårat hem för att dom ansåg att det var jag som gjort dom illa... jamenvisst att det var jag  som på rasterna satt ensam på en fönsterbräda och önskade att dagen var slut.

idioter. -_- 

Känner så väl igen det som de flesta skriver om här! Är en kristen kille på 43 år och jag blev utsatt för mobbing från 3.e klass tills jag slutade gymnasiet.... Det var utan tvekan min värsta period i mitt liv, och jag kommer aldrig att förlåta dom som förstörde mitt liv. Hade jag inte haft min tro skulle jag inte levt idag!  Efter första dagen i plugget på väg hem, åkte jag på spö av två grabbar i min klass. Dom drog omkull mig på marken, för att kunna slå mig på benen med träpåkar! Minns hur arga och chockade mina föräldrar blev ,när jag kom hem med blåslagna ben.... Sedan efter det så började en systematisk utfrysning, och verbal mobbning från tjejerna i klassen. Blev kallad 'bögen' varje dag i stort sett.  Grät mig till sömns nästan varje kväll...Jag kan lova att ingen var nog gladare än jag,när jag slutat plugget! Äntligen var det slut, trodde jag... Gjorde lumpen några år senare,och självklart skulle en kille från min klass finnas med i samma gäng. Kul.. Jaha då var det dax igen tänkte jag... Jo då mycket riktigt, när vi två blev ensamma vid ett tillfälle, passade denne kille på. Han frågade om jag kom ihåg när vi gick i plugget,och om jag tyckte det var roligt!!  Jag svarade bara: Om du vill tilltala mig,överhuvud taget  nån mer gång ,så tycker jag att du ska vara tyst nu! Han blev som en fågelholk i nyllet och blev tvärtyst,sa aldrig nåt mer.... Blev även mobbad på jobbet av min chef... Skulle kunna berätta hur mycket som helst nästan, men det finns inte plats här på sidan...Kan bara säga till alla er som blivit utsatta för sånt här, att det finns inget bättre än när det vänder!! Ge inte upp,kämpa vidare, en dag blir det bättre! Jag mår bra idag,har ett bra liv, men kommer aldrig att glömma det dom gjorde mot mig...

Orkar inte berätta allt i detalj. Mobbades från ettan till nian. I högstadiet blev mobbningen värre med dagliga dödshot: "nu ska jag bränna ihjä dig"! Jag var rädd och ensam. Har nu diagnosen aspergers syndrom.

Jag har inte tyckt om att gå ut ensam, känner mig sårbar. Nu vågar jag inte alls gå ut ensam efter att jag utsatts för sexuellt ofredande. Jag har flyttat och fått en familj.

Jag hatar min hemstad! Mår alltid illa då vi ska åka dit. Får minnesbilder.

Jag har också gått hos flera psykologer, men det som jag tycker har hjälpt mig mest är att bearbeta det på egen hand. Att ständigt påminna mig om hur kort livet är och att det är upp till mig att se till att jag lever bra, tar för mig och har rätt attityd.

Min självkänsla är fortfarande inte reparerad trots att det har gått 15 år sedan jag gick ut högstadiet, men den är bättre och jag lever ett bra liv idag. Är det något jag har lärt mig på vägen så är det att nästan alla har någon form av issues - det som skiljer oss åt är hur vi hanterar dessa. Var duktig, behandla folk så som du vill bli behandlad själv, leta upp dina chanser och ta dessa och väl aktivt att se på saker positivt (jag gör t.ex. ett dagboksinlägg varje kväll där jag går igenom dagens händelser ur ett positivt perspektiv - och skriver något om mina förväntningar på morgondagen - positivt).
Man kommer ingenstans av att älta och fastna i det som har varit. Det finns ingenting att hämta i det förflutna.
En bra attityd kan alla välja.

Jag var aldrig lika utsatt som TS, men även jag känner ångest för min gamla hemstad trots att det är 12 år sedan jag flyttade (så fort det bara gick efter studenten). Får en släng av det gamla dåliga självförtroendet och känner mig ful, fet och värdelös. Jag skäms över att gå på stan, tänk om någon från förr ser mig...? Så är jag i stan så är jag oftast hemma hos föräldrarna och vill inte gärna synas offentligt, det känns som jag inte har rätt att finnas till på samma sätt som man kände under grundskola + gymnasium.

Jag har en prestationsångest utöver dess like, känner alltid att jag måste prestera dubbelt så bra som alla andra för att anses vara hälften så bra som dem. Jag har kämpat med utbildning i många år, dels för att bevisa för mig själv att jag faktiskt kan och dels för att motbevisa det andra sa om mig "hopplöst ful och fet, kommer aldrig lyckas med nått". Men jag skäms ändå över mig själv så snart jag är i hemstaden och känner då att jag inte duger.

På senare år har jag börjat känna att jag duger och faktiskt är rätt bra som människa och person:) Känner att jag skiter lite i vad andra tycker,  vad har jag att bevisa för människorna från förr, de var inte bra människor på den tiden och jag har svårt att tänka mig att de blivit bättre människor med tiden. Varför ska jag bevisa nått för otrevliga människor som jag överhuvudtaget inte gillar...? Det verkar ju inte direkt att det gått bra i livet för de flesta av dem och..ja... kan inte låta bli att känna lite skadeglädje. Utöver det är det nog inte så roligt att haft sin höjdpunkt i livet under småskolan och sedan faila totalt i vuxenlivet. 

Nu har jag en fin sambo, fint boende, fin utbildning, intressant jobb, vänner som gillar mig lika mycket som jag gillar dem, så allting ordnade sig till det bästa ändå trots mindre kul start.