Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?
Tack for ditt inlagg, TS, och Anonym. For forsta gangen nagonsin, sa bringade en trad pa FL tarar upp i ogonen.
Jag har liknande uppvaxt, med samma behandling i skolan och bara led. Hamnade aldrig i fosterhem utan gnetade pa som "duktig flicka", planerade for sjalvmord konstant. Kande mig sa ensam och illa behandlad, med tiden kom det att bli min naturliga tillstand och jag tyckte pa nagot satt jag var konstig och fortjanade det. Mitt skap var jamt nerklottrat med fula glapord, dom glaporden fanns sprejade overallt i staden, pa bussar, busshallsplatser, overallt i skolan.. Mina saker drogs sonder, skap sparkades in, jag var inte medbjudan pa klassfester (skolbyte skulle inte funka som mina mobbare hade vanner i princip alla narliggande skolor). Jag gick inte ens pa min studentbal... For jag hade ingen att ga med och ville inte sta dar som en idiot, utan nagon att prata med vid bordet.
Precis som ni, ar jag idag vuxen (30 ar), med stabilt forhallande och gott liv. Men.... Smartan, angesten och saren finns dar. Jag ar lyckad pa manga satt, men har sa himla lag sjalvkansla och kan inte skaka av mig skracken for sociala situationer. Jag orkar bara halla masken en liten stund sedan vill jag hem, till tryggheten. Jag forsoker acceptera att det ar sa jag ar, att jag inte behover vara social men alla demoner finns dar...
Jag inbillar mig att folk pratar illa om mig, hanar mig, skrattar at mig, vill inte ha mig med. Precis som om man vore 15 igen... Hur blir man hel? Jag har haft psykologhjalp i manga ar, sjalvmordstankarna hanger med an och minnen ar smartsamma.
Jag bor idag pa andra sidan jorden och besok hemmavid ger mig angest samtidigt som det kanns bra. Liksom "jag lever! jag lyckades! kolla pa er, ni sitter har era pateiska idioter medan jag lyckades!". Men i slutandan ger den kanslan mig ingen gladje. De ar och har alltid varit battre an mig, de forstorde min hjarta, min sjal och plagar mig an idag.
De forstorde MIG.
Hur kommer man over det?
Kram.
