Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

Jag var från början en utåtriktad glad och sprallig tjej
älskade livet och att vara social med alla

från första klass i grundskola så blev jag mobbad ev en handfull personer i olika klasser
pga. mina öron... hade ganska stora utåtstående öron
försökte koncentera mig på annat och strunta i det, men varje gång så gjorde det otroligt ont att höra orden..

i mellanstadiet blev det både lite värre (då min 1år yngre syster började mobba mig och dessutom berättade för klassen om saker som hände hemma, bland annat att jag hade fått mens..) men samtidigt så hade jag en bästa vän och många vänner och vi hade en superbra lärare som försökte hjälpa lite grann iaf..

i 7an så blev det värre, tjejer på en grannskola började ropa elaka saker till mig när jag var i centrum (hade aldrig träffat någon av dom innan) ofta saker så som : Fetto, elefant, troll, "titta på öronen!" ful m.m
i 8an så eskalerade det mer och mer, jag började bli osocial, umgicks bara med min bästa vän (ibland så hittade jag på ursäkter för att få vara hemma istället för att vara med henne, för jag orkade inte) 
fick en rejäl depression och var borta från skolan i 2 månader vårterminen, men ingen brydde sig, inte mamma, inte skolan och inte min bästa vän.. när jag kom tillbaka var det som att jag aldrig hade vart borta, allt fortsatte..
(i 8an så opererade jag även öronen, och mobbingen pga det slutade men dom hittade snabbt annat..)  

i 9an så råkade jag bli förälskad i en ny kille i klassen.. ett stort misstag! han uppmuntrade mig, och sa att han gillade mig med.. men så blev han populär och ratade mig helt plötsligt en dag, och spred rykten om att jag trakasserade honom och vägrade låta honom vara ifred, många tjejer i klassen "försvarade" honom mot äckliga jag.. jag fick en massa mail på lunarstorm om hur äcklig, värdelös, tjock och ful jag var..
min bästa vän försvarade mig inte.. min mamma förstod ingenting och skolan gjorde inte heller något..

en dag på tekniken så stod jag och min bästa vän i ett sidorum och hamrade på något
plötsligt så hör vi någon prata högt och säga mitt namn i klassrummet, jag går mot dörren och tittar dit
där sitter den värsta mobbaren på en bänk  med dom andra i en halvring runt sig, hon pratar om hur värdelös, äcklig, psyko och ful jag är..!? och alla nickar och håller med..
jag går förbi mot dörren och hon pekar på mig och alla andra fnissar och hånler.. jag kom inte tillbaka till skolan förren 1 vecka innan skolavslutningen.     

första året på gymnasiumet blev jag utfryst totalt.. hoppade av efter bara 3 månader..

sen dess har jag alltid haft en känsla av att alla hatar mig, pratar bakom ryggen på mig.. 

efter mobbingen, problem i familjen och övergrepp.. så mår jag helt okej

har sambo, hund och önskan om barn nu, men är fortfarande osäker och har både depressioner, panikångest och socialångest..     

Känner igen mig!

trodde länge att jag var jätte tjock (alltså tänk dig en tjej som väger typ 150kg och fettet bara väller ut överallt!)
och hatade mig själv för det, hade perioder då jag svalt, sen tröst/hetsåt jag och under någon månad testade jag på bulimi..

nu när jag kollar tillbaka på bilder så ser jag hur jävla söt jag faktiskt var! och perfekt kurvig för fan!
varför såg jag inte det då.. nu däremot är jag tjock och inte alls lika söt.. men jag försöker gå ner i vikt nu.

jag önskar att jag var lika smal som när jag trodde att jag var tjock!

helt sjukt och så fel hur folks ord kan påverka en.. 

länge så "använde" jag killar för att få uppmärksamhet, jag brydde mig egentligen inte om jag utsatte mig för farliga situationer eller om jag ens egentligen ville, så länge dom gav mig uppmärksamhet och tyckte om mig!
jag förstod aldrig dom när dom sa att jag var fin, snygg och söt..  dom ljög för att få det dom ville trodde jag, men jag var okej med det..