Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

Jag blev mobbad i alla mina skolår. Sa aldrig något till mina föräldrar. Jag tror jag skämdes för det. Jag minns att jag inte tänkte på det som mobbning. Det som stod i böcker om mobbning kändes inte som mig. Jag trodde inte jag var mobbad. Jag trodde det var något annat. Att de bara jävlades lite. Att det inte var farligt nog att kallas för mobbning.

De kallade mig ful genom alla år. Jag kan än i dag inte tänka på själv som annat är ful. Det är det första ord jag berättar om jag ska beskriva mig själv. Jag var blyg i skolan med. De stod ofta hora på min skåpdörr fastän jag aldrig haft pojkvän eller ens pratat med en pojke. De brukade också stoppa in trästift i mitt skåp, så att man inte kunde stoppa in en nyckel och vrida om. Jag fick hämta vaktmästaren.

Det var inte så att jag var ensam och hade en klunga barn som skrek och ropade efter mig. Det var så mobbning beskrevs i böcker. Så var det inte för mig.

En ensam person kunde komma fram och säga " Vad ful du är ? " eller så kunde ett gäng killar gå förbi mig och så kunde de rapa i kör och sedan gå i från.

De tog av mig min lånade klocka och kastade in i ett annat klassrum. Jag tordes inte gå in bland okända och hämta den. Så jag fick betala min syster för klockan och skämmas för att jag hade haft bort den.

Det fanns de i skolan som var trevliga mot mig, men de otrevliga är de jag minns bäst.

En kille brukade kalla mig för levande liket.

I bland kastade de snöbollar på mig när jag gick hem.

De kastade över mina täckbyxor på en kraftstation så de hamnade på taggtråd.. De gick sönder. När jag kom hem blev mamma arg för att de var trasiga.

Nej, jag var nog inte mobbad. Jag var bara rädd för att gå till skolan.

Nu är jag mamma till fyra egna barn och lever ett bra liv. Men är för alltid påverkad av det som en gång var. Min självkänsla kommer aldrig mer att vara ok.