Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

Jag blev mobbad, eller om man ska kalla det för trakasserad, hela högstadiet. Hade ett par stycken nära vänner, men ingen som vågade försöka försvara mig mot alla som tyckte att jag var en "häxa" en "sminkhora" en "jävla fitta" osv. En gång var de 15 stycken som trakasserade mig på en gång när jag stod i skolkiosken (vi var tvungna). En av killarna sade att han skulle "knulla mig så att jag inte kunde sitta på en vecka" och en annan slängde brinnande tändstickor i mitt hår. Jag bad om att få lämna kiosken, men var tvungen att stå kvar. Jag blev också tagen på fittan och fick "sminkhora" skrivet på skåpet. Inte hade jag tagit betalt för sex inte, jag hade inte ens knullat, eller kysst någon... Allt det där gjorde fruktansvärt ont och jag funderade på att ta livet av mig. Jag hade ingen avkoppling hemma heller, eftersom jag levde tillsammans med min far som psykiskt och fysiskt misshandlade oss barn och min mamma. År efteråt (mobbingen skedde när jag var 15 och jag är idag 25) avskyr jag fortfarande alla som mobbade mig. Jag har inte glömt eller förlåtit vad de har gjort mot mig. Jag har flyttat till en annan stad och åker endast till min hemstad ett par gånger om året. Också jag är misstänksam mot främmande människor, men jag blir faktiskt ofta överraskad över hur trevliga folk är nuförtiden (kanske för att jag har fruktansvärda upplevelser att jämföra med). Dels är jag rädd och drar mig undan, men jag har en helt annan sida också. När det verkligen gäller är jag orädd (blev det redan sista året under högstadiet när jag hade så lite livslust kvar att jag inte hade något att förlora) så jag och drar mig inte för att markera vart mina gränser går om jag blir dåligt behandlad, jag menar, i min värld finns ingenting mer värdefullt och mer försvarbart än mitt eget jag. Den som gör mig illa, ska få det lika illa och gärna värre tillbaks. När det gäller gamla mobbare har jag inga skrupler, jag hälsar inte, hånler gärna och skulle med glädje säga någonting elakt bara jag fick chansen. Varför skulle jag inte göra det? De betyder ingenting för mig, förutom att jag gärna förstör deras dag lite sådär lagom mycket om jag nu skulle få chansen.

Anonym (Man runt 32-33): Usch vad jobbigt för dig att det utvecklat sig på ett sådant sätt! Känner du fortfarande att du har lust att ta kontakt med den här tjejen, eller känner du inte så nu längre när ditt psyke har blvit stabilare? Det är bra att våga, du måste "upp i sadeln" igen bara och tänka att du hade en väldig otur förra gången. Det finns många tjejer som inte vill ha killar som "kompisstöd" för att kunna leva runt med andra killar vid sidan av. Den den där tjejen förstod nog inte situationen, eller så klarade hon inte av att hantera den. Sedan så tycker jag att du ska ha i tankarna att gå och prata med någon (om du inte redan gör det) för mediciner löser vanligtvis inte några problem (om det inte handlar om någon ren kemisk obalans i kroppen) de bara dämpar symptomen.