Ärliga nätdejtingstråden!

Jag brukar skriva mer på ett vänskapligt plan nu när jag nätdejtar. Men när jag ses känner jag lätt innan kvällen är slut om det finns attraktion - och ofta faktiskt inom första halvtimmen. Hur han rör sig, hur han luktar, om han stämmer någorlunda överens med den bild jag haft när jag skrivit med honom, om jag kan läsa av honom, osv. 

Dejtade en kille som nog var inne på det där vänskapliga planet; supertrevlig kille men han pratade en massa om sitt ex bl.a. som gjorde att jag kände "nja". Sådant kan man göra med kompisar men inte med en dejt. Skulle heller inte vilja att en potentiell kille sitter och spanar in andra tjejer när vi ses. Och censurerar man sig, eller sitter och väntar på att man ska gå vidare från vänskap till något mer, då känns det inte riktigt som om det är vänskap heller utan bara en något längre startsträcka.

Jag skulle inte döma ut en ev. fortsättning utifrån ett så pass neutralt sms. Jag hade svarat på messet och försökt känna av tonen i svaret. 

Men, jag skulle inte heller vilja försätta mig i den situationen att jag får motgångar jag inte är riktigt redo att hantera. Känner man att "världen rasar" när det inte stämmer så gör man kanske sig själv en otjänst, då låter det för mig som om man behöver den där pausen för att bygga upp och komma igen lite senare. Har varit där och vet hur sämst det känns, så är absolut inte ute efter att sparka på den som ligger. 

Jag har nog aldrig varit i den situationen. Kan tänka mig att den skulle kunna uppstå om man bott på olika håll ett par år eller så, eller om vi var mer ytliga bekanta än vänner, men mina manliga vänner är verkligen inte alls attraktiva för mig på det sättet- jag blir nog lite låst av att jag placerar folk i fack men det handlar mycket om att jag värderar mina manliga vänskaper för högt för att vilja riskera att förstöra dem för lite romans (jag har svårt för att vara vän med mina ex). 

Alltså, hade någon lagt fram det efter EN dejt så hade jag nog ryggat. Men jag förstod det som att de hade ett förflutet ihop redan då, då känns det mer ok. Om man gillar varandra förstås, och det känns genuint. 

Tycker filmen "Hes just not that into you" är väldigt tänkvärd. Vet att jag flera gånger suttit där och rationaliserat en massa som egentligen borde ha fått mig att tänka stopp! 

Sedan tror jag faktiskt också att även om man aldrig ska lastas för att någon annan går så över gränsen som vid otrohet eller misshandel, så tror jag att man ibland kan sända ut signaler som de här killarna nappar på . Har ju tyvärr också ett sådant charmtroll i mitt "cv" och har verkligen ansträngt mig för att undvika hans typ framöver.

I mitt fall: helt klart låg självrespekt. Jag var ung, osäker och ville liksom ha bekräftelse. Utåt sett vag jag lite småkaxig men jag var så hungrig på bekräftelse att jag redan tidigt filtrerade bort sådant som inte riktigt var okej, eller rationaliserade det som skämt. Klassiskt exempel, han lovar att ringa men hör inte av sig, och jag sitter och är ledsen och sur hemma. Sedan ringer jag till slut, och då är han supertrevlig. Min dåvarande hjärna tolkade det som att han säkert skulle ha ringt när som helst om jag inte hunnit före, han var ju jättetrevlig så självklart måste han ju ha saknat mig lika mycket som jag saknade honom. 

Ett annat exempel: Pratade sex med honom för att jag trodde att det skulle göra honom mer kär (jag var väldigt oerfaren när vi träffades). Spelade mycket på att försöka göra honom svartsjuk & trodde att bra sex skulle få honom att älska mig. Använde sex för att lappa ihop, för att han var ju så mysig då, det var intimt och inte bara själva sexet utan vi hade djupa samtal, etc. Vi hade ett fantastiskt bra sexliv, men ingen som helst grund att stå på i övrigt, och eftersom jag var så vilsen så visste jag inget annat än att locka med sex. 

Vad vill jag säga? Nej, det var inte mitt fel att det där höll på att ta en ände med förskräckelse, men jag ha lärt mig att respektera mig själv och den kille som inte gillar mig mer än att han ger mig smulor utanför sängen, eller som får mig att sitta och stirra på telefonen och hoppas att han hör av sig är inte tillräckligt intresserad för att jag ens ska överväga något med honom. Och jag tar det faktiskt inte personligt; hur många trevliga killar har inte jag träffat som jag tycker massor om men inte vill vara tillsammans med?

Sådant går ju inte att förutse, och det finns alltid undantag. Men jag tror att det är vanligare att det är som det var för mig, än som det var för dig. Att det faktiskt fanns varningssignaler men att man tolkade så som man ville att det skulle vara istället för att se nyktert på situationen så som den var. Har hört så många historier som jag känt igen mig i.

Som jag ser det så finns det två vågskålar. Å ena sidan kan man se sig som ett offer för olyckliga omständigheter (och det är man ju onekligen när sådant händer), å andra sidan kan man försöka analysera beteenden hos sig själv både i en relation och när man söker en relation. Vad attraherar man för typer? Vilka attraherar man inte? Gemensamma nämnare mellan de killar man träffar? Hur attraherar jag killar? Varför? osv.

Jag har valt att göra både och, och det sistnämnda är bra mycket svårare men också intressantare. Jag kan aldrig ändra på de förflutna och jag kan aldrig ändra någon annan än mig själv. 

Bra! Det är så mycket snyggare! Jag har suttit och skrivit "tack-men-nej-tack" mail till ett gäng killar som skrivit de senaste dagarna, som jag inte tagit tag i att svara förrän nu. Tycker att det är svårt dock...har några jag skrivit med, som kanske skulle kunna vara något (?) men just nu är två stycken riktigt intressanta och då vill jag inte hålla på och uppmuntra. Är det konstigt om jag skulle återuppta den knappt påbörjade konversationen om 1-2 veckor ifall ingen av de andra två killarna känns bra när vi ses på dejt?

Jag tycker inte att du ska känna dig det minsta elak! Du var ärlig med hur du kände, tråkigt att han inte tog det bättre än så. 

Jag tycker att man kan vara ärlig kring att det inte känns rätt, däremot skulle jag kanske inte alla gånger ange orsaken till detta- då riskerar man att såra och göra honom självkritisk. Skulle hellre säga att jag inte känner att jag får rätt känslor än att säga att han är tråkig, luktar illa eller vad det nu kan vara

Ja, tyckte att han kanske inte behövde spy ut sin pessimism över dig?

Men detta väcker också en fråga. När ni säger att ni vill vara vänner, menar ni det? Eller är det bara ett fint sätt att säga att ni inte är intresserade öht?