Ärliga nätdejtingstråden!

Hahaha tro mig, blev värre nu! Kriminalvårdaren hann dissa mig innan jag hann dissa honom!!
Självförtroendet är lååångt nere i backen nu och jag vill mest gå och gömma mig under täcket.... och vill skicka sms till min KK för saknar honom så det gör ont

Ok, efter att ha skypat så går lantiskillen bort! Behöver inte träffa honom i veckan… Trevlig och rolig på chatten men via cam så skulle han va lite sådär cool o lugn. Inte Mums! Ändå ville han prata en massa fast han inte var sådär humoristisk och avslappnad som på chatten. Då har jag bara två dejter denna vecka, ska försöka få de andra på cam också. Det var ett ypperligt sätt att sålla bort män.

Har fått ett annat litet lammkött efter mig, försökte skrämma bort honom efter bästa förmåga! Nämnde att jag har tre barn, är 181cm lång och kurvig men neeej då! Har nog blivit lite rädd för lammkötten nu efter exdejten. Visst de säger att det går bra "jag tycker att det är helt ok att du har barn" osv. Men när det kommer till kritan funkar det inte riktigt så.
Blev dumpad av ett lammkött förra året också, han raggade på för fullt på krogen. Vi var på en dejt och sen träffades vi en tredje gång ute och han fick följa med hem. Vi hade sex och sen hörde jag inte av honom mer. Träffade på honom på krogen och konfronterade honom varpå han säger att han fick panik då jag hade barn mm…. SUCK!

Fram för de mogna männen känner jag. 

Fast kriminalvårdaren la till mig på fb och efter de ändrade han sig... så hur kan man inte ta de som personligt? =/ Och fattar inte heller varför för frågade och han sa att de va helheten då som inte va hans typ... och eftersom jag själv inte skriver så mycket statusar eller har så mycket fler bilder än på HP så fattar jag inte... mina vänner som var fel liksom?

Och sitter med ett halvskrivet sms för vill ändå att han ska veta att jag tänker på honom, men det som hindrar mig är att alla andra har dissat mig idag så då känns det som KKn oxå ska det genom att inte svara på smset...
Men herregud ni anar inte vad jag saknar våra stunder ihop när vi skratta och skoja.... tårarna rinner av saknad och jag blir så jävla arg över att han inte kände samma som mig...

Jag är 30år men iom att jag alltid attraherats och varit tillsammans med män som är mycket äldre 10-15år så se rjag killar i min egen ålder eller något år yngre som lammkött. Mitt ex var 16år äldre än mig vi var tillsammans i 5år. Så jag har haft svårt för yngre killar men tänkte att jag skulle testa men där blev jag rejält bränd… Mina dejter nästa vecka är ca 12år äldre.

Ska inte.... men blivit dissad för att jag har barn idag, dissad efter att en kollat min fb, dissad av tre killar på hp efter dagars mailande, utskälld av en fd dejt på fb-mailen.... så ni hör ju, inte min dag.... dock är klockan över 00.00 och då 13 är mitt turnummer så hoppas jag på en bättre söndag..... men badoo är iaf avslutad nu och egentligen har jag lust att göra samma med HP men hindrar mig där för vet att jag kommer ångra mig imorgon....

<BIG CUT>

Och här sitter jag fortfarande ensam med alla de sår som dom skapade i mig. Och plötsligt känns de så mycket enklare att enbart ha sex med killar och låta bli alla känslor.... men tyvärr är jag inte sån som klarar det som ni redan vet, jag får känslor, hoppas och tror.

Och igen skriver jag mest av mig här för oftast så släpper allting bara jag får skriva av mig. Vet inte hur många dagböcker jag skrivit med åren som är skrynkliga av tårarna som runnit ner på pappret. Ska man kolla på mitt kärleksliv så skulle jag kunna vara 76 år med den erfarenhet jag har, men jag är bara 27 år så ännu har jag inte gett upp. Men idag var verkligen inte min dag...............

Har blivit riktigt dissad ikväll Av en charmig och snygg kille. Han kallade mig "elak och ung beräknande dam".... Blev uppriktigt ledsen.
Men men.. Känner att jag inte kan göra så mycket mera. Visade intresse men tror innerst inne att det inte fanns tillräckligt med intresse hos killen ändå...
Så nu är min dejting-paus definitiv.

Jag lyckas tydligen inte locka någon med min presentation.
En vän sa att den var för lång och hade för många kravställningar.

Word. Men det verkar som en del killar vill att man leker med dem, att man börjar inleda det här spelet du pratar om. Och precis som du säger så tror jag inte heller att någon långsiktigt kan byggas så. Varför hålla på att spela spel - vad är det för sett att inleda en relation på?! Man ska kunna vara sig själv, utan en massa lager där emellan - hur ska man annars kunna nå varandra och få en djup relation på riktigt. Men som sagt, en del killar styr åt det hållet och då brukar jag dra öronen åt mig för i slutändan brukar det bara bli pannkaka ändå... Fast visst, jag kan erkänna att jag kan lockas av "spelet" av ibland, men idag är jag såpass förnuftig att jag tackar för mig i ett tidigt stadie så jag inte försätter mig där.

Fast, det är ju just det - då spelar du ett spel, du spelar någon du inte är. Och varför marknadsföra dig som någon annan? Det är som ett företag som påstår sig sälja världens bästa produkt, men kan man inte hålla vad man lovat så kommer kunderna sluta dyka upp.
Så ska man behöva göra det, spela någon annan? Då kan man ju fråga sig i vem killen eg blir kär i? Och är det inte dig, den riktiga Rainbow han blir kär i - så är det verkligen något att ha?

För mig är det mera tvärtom, att jag är den som faller för killar som är "elaka" (nu menar jag inte kriminella och våldsamma på nåt sätt, utan mera den där kaxiga ( läs: osäkra ) typen... Jag menar, jag har en tendens att dra mig till kaxiga och dryga killar. Ett mönster jag vet inte är bra för mig, jag är ju medveten om det iallafall. Och jobbar på det. Jag tror mig veta vad det handlar om, kanske en rädsla för närhet. För dessa dryga och kaxiga killar är oftast otroligt osäkra i sig själv varav beteendet och det i sig gör att jag dras till det med anledning av att just jag vet ( undermedvetet ) att det inte kommer bli nåt, och då är jag alltså på den säkra sidan. Hänger ni med?   För dessa kaxiga killar är oftast så osäkra i sig själv att dom är lika rädda för kärleken som jag är - så det är ett säkert kort för mig, det är tryggt om än destruktivt. Lite väl psykoanalytiskt nu men jag tror det ligger en hel del i det, iallafall hos mig själv