NooneBird, om jag själv hade starka känslor för någon skulle jag nog förlåta honom allt och blunda för allt och vara nöjd med hur än lite jag kommer att få. Faran är att han drar sig ur senare för att han inte vågar det från början eller känner sig osäker och då hinner man fastna för mycket och det gör för ont.
(Velig!)
Jag känner igen detta att man får känslor för någon, han är inte den rätte, det är många saker som är fel hos honom men man har den rätta känslan och saknaden ändå. Det är kanske omedvetna(magkänsla) som försöker säga något som inte riktigt stämmer med vad vi medvetet kalkylerar. Man kan försöka utveckla tanken varför man är kär i någon trots att han verkar vara ”fel”. Det finns kanske något riktigt viktigt hos honom som kan ge mig det jag verkligen behöver nu. Det kan finnas olika behov otillfredsställda och något av dessa kan vara viktigare än kalkylerade med hjärnan egenskaper. Samtidigt så måste man godkänna med hjärnan om omedvetna leder mig rätt. Om man ser att den relationen är destruktiv för mig, ska jag kämpa att göra slut med relationen och mina känslor. Det finns fara att fastna i relation med fel person, ju längre man är kvar, desto svårare att dra sig ut av gamla vanan, därför bör man utreda i början av relation vad som jag egentligen behöver och varför kan jag vara kär i honom trots att han annars verkar vara fel.
Man blir äldre, mer erfaren, kanske ens känslor förändras. Jag tycker ändå att det är fantastiskt när man känner något, jag har det inte lätt att få känslor, jag skulle njuta av det. Kärlekar kan nog vara lite olika, just den relationen kan behöva tid för att utvecklas och blomstra.
det stämmer nog att när vi hittar någorlunda rätt "objekt" kan vi blunda för ganska mycket som är fel bara för att längtan och behovet finns NU. De här mirakel när allt stämmer fantastiskt bra och det finns gemensamma känslor av lika styrka är nog väldigt sällsynt, i de flesta fall kompromissar folk ganska mycket för att de är trötta att leta och tiden är inne. och de gör nog rätt, om man väntar för perfektion kan man vänta tills man dör och ingenting händer ändå.
Jag vill gärna vara någons favorit godis och ha känslor för någon men längre än sex och samtal efteråt orkar jag inte med. Jag har försökt med bara samtal och det funkade men sex var en sån besvikelse efretåt istället så jag tyckte att jag bara slösade onödig tid och ork. Det som är viktigast för en ska man väl testa först? Jag antar att jag är otroligt udda för att vara en kvinna och inte söka någon seriös (love-forever/flytta-ihop)relation. Det godiset skulle jag inte äta även om jag var väldigt hungrig och det var sista godiset i skålen. Jag vill ha känslor, någon att prata med och sex men inte mer, det ska stanna på den nivån, inte utvecklas vidare.
Ställer du krav i hans situation med största sannolighet förlorar du honom. Jag tycker att det inte är alls illa att träffa honom 7-8 gånger i månaden och det är fullt möjligt att bygga en relation på det och bli kär även om det är bara sex och lite samtal. För mig en sån relation är perfekt. Och man kan också ha känslor i den från både sidor, det har jag upplevt.
Nu ska alla seriösa ordentliga människor i tråden hoppa på mig men varför varför ska man gå längre än så och vilja till slut flytta ihop och bygga en familj när man har barn sen tidigare!!!!!
Varför ska barnen dras in i alla nya kärleksaffärer som kanske inte fungerar igen efter ett antal år.
Varför låta inte barnen växa och slippa behöva vänja sig till mammas eller pappas nya kärlekar som är naturligtvis "för alltid" den gången!!!!!! Slippa vänja sig med påtvingade syskon!!
Varför inte leva sitt kärleksliv ändå vid sidan om utan att behöva presentera det för barnen?
Och ja, det kan vara känslor när man bara ligger, det kan dem, i det fallet det är påtvingade familjen som han är inte redo till han inte vill ha. Lev och njut av det du har Tusse och jag tycker att du har det fantastiskt.
Varför ska alla ha tunnelseende och tvinga allt till bara en variation av en relation. Eller dras med grupptycket och vilja något bara för andra har det som mål? Jag tycker att det är fel, dåligt och omoraliskt att i många fall att tvinga barn till nya familjekonstellationer som de inte valde. Att ha en älskare vid sidan om familjen är mer moraliskt och humant mot barn i mina ögon. Låt barnen växa i lugn och ro och slippa nya familjebrytningar med alla era nya. Det är en ny familj han inte vill ha, men han kan vara kär i dig och du i honom, det är fantastiskt tycker jag och det ÄR det bästa lösningen i din situation i mina ögon.