Grundskolelärare, måste alla era elever kunna lika lite?

Ja, det är illa om lärarna i grundskolan inte har den kompetens som behövs. Tack och lov att vi nu fått legitimation vilket innebär att endast lärare med rätt ämnesbehörighet kommer att få sätta betyg. Alla rektorer har tyvärr inte varit så noga med behörigheten innan.

Arbetsmiljön för oss lärare är verkligen urusel, det är jag den första att instämma i. Det är arbetsgivarens ansvar att ge lärarna förutsättningar att göra ett bra jobb.

Jag syftar på din rubrik och på "Lärare och skolledning vägrar ge mer kunskap om barnet vill ha det. Alla måste väntas in, ingen får komma efter. Med det sagt får ingen heller ligga före." Självklart strävar vi efter att eleverna ska lära sig så mycket som möjligt.

Jag är visserligen inte lärare på lågstadiet och inte i matte utan undervisar på högstadiet i svenska, engelska och moderna språk, men jag känner verkligen inte igen det du beskriver. Det händer ibland att vi har elever som av en eller annan anledning ligger mycket långt framme i ett ämne. Själv har jag ett antal elever som ligger långt före de flesta klasskamraterna i engelska. Det är inga problem. De får läs- och skrivuppgifter på sin nivå. Däremot får de göra likartade uppgifter som övriga i klassen. Det är bara svårighetsgraden som anpassas. Så kan man givetvis göra i de flesta skolämnen, eftersom de är progressiva.

Den nya skollagen innebär en skärpning på denna punkt eftersom den så tydligt talar om att alla elever ska stimuleras på sin nivå. Speciallärarna/specialpedagogerna används dock inte i första hand för dessa elever. Deras kompetens är bäst anpassad för att stötta de elever som riskerar att inte klara de lägsta kunskapskraven.

Någon nämnde nivågrupperingar. Det är naturligtvis en möjlighet som sannolikt skulle gynna de högpresterande eleverna. Det finns forskning på detta. Eftersom jag inte är på jobbet nu tar det för lång tid att hitta någon bra källa. Ber att få återkomma.

Ursäkta OT och ett långt inlägg.

Får jag fråga av ren nyfikenhet hur ni hanterar extremt överintelligenta barn/ungdomar? Finns det en handlingsplan för det? 

Jag undrar mest för att min vän har ett extremt begåvat barn och jag ser hur svårt det faktiskt är för en liten 6-åring att vara i den situationen och det lär inte bli lättare med åren. 

Nu pratar vi om ett barn som kunde läsa flytande vid tre och har djupa, empatiska och intelligenta resonemang kring allt möjligt, har en ofantlig förmåga att lära sig saker utantill, som till exempel en hel kartbok (vi brukar ha en lek att jag säger ett sidnummer och en ruta i kartboken och han säger en stad i den rutan). 

Han är social och har många vänner och står gärna i centrum i rätt sällskap men har lite svårt i jämnåriga grupper ibland då han börjar prata på en nivå som är för svår för dem, däremot kan han till exempel sitta med någon av papporna i bekantskapskretsen och diskutera bilar på en nivå att de båda tycker att det är roligt och riktigt debatterar.

Mamman har sagt nej till att låta honom skippa klasser i skolan.

Precis som Indras dotter skriver så är det ett rejält brott mot skollagen om det går till så som beskrivet på ts sons skola och jag tror verkligen inte att det är respresentativt för den svenska skolan. Det är definitivt inget jag känner igen från de 5 skolor jag hittills arbetat på under mitt yrkesliv. Hur man ska kunna ge varje elev den hjälp han/hon behöver för att nå så långt som möjligt är tvärtom en av de frågor som diskuterats flitigast på dessa arbetsplatser.

Att man på grund av tidbrist inte alltid når så långt som man skulle vilja är däremot ett problem som jag tror att de flesta, kanske alla, lärare känner igen sig i. Men det är ju något helt annat än att lärare och rektorer med flit håller tillbaka elever, dessutom helt stick i stäv mot lagen!

/7-9 och gymnasielärare 

Lillsnufflan: Jag hoppas att du har rätt!

Men jag kan säga att det verkligen händer. Jag vill inte skriva ut vad jag gör, för det blir för googlingsbart, men jag har yrkesmässig kontakt med mammor vars barn förnekas att läsa matte utöver den matte som delas ut av läraren i mycket rudimentära övningar, långt under barnens nivå. Jag har nu pratat ingående med ca 10 mammor om saken. Barnen går på helt olika skolor och är i olika åldrar, men alla går i grundskolan.

En mamma lyfte problemet innan jag ens hade min egen son i svensk skola. Det är för hennes skull jag vill gå vidare. Hon är ensamstående, jagar timmar för att försörja sig och son elvaåring, och han har sedan skolstarten alltid legat före i matten, men varje år är det samma tjat. Han får aldrig något utöver grundplanen. Jag tyckte det lät för jävla trist och har stöttat henne igenom det hela, det blir liksom en konstig situation. Barnen som vill lära sig men som inte får. Jag tror inte hon är på FL, men man vet aldrig. I alla fall: som ensamstående, låginkomsttagare, dubbelarbetande morsa, ska man dessutom behöva stånga sig blodig för att barnen ska få lära sig matematik på en nivå som passar dem? Är det rimligt att hon till exempel varje dag sitter och räknar med sin son, då han inte har något som stimulerar honom i skolan? Är det rimligt att ett barn först får höra att han är extremt duktig på matte, för att sedan säga att han nu bara är uttråkad av matten (och däremellan inte ge barnet något att göra på mattelektionerna annat än att lyssna på musik eller rita). Jag höll på att gå i taket när jag hörde om min bekants skolkille.

Vi har inte kommit dit än, då min son bara är 7 år. Men jag ser att det kan gå samma väg. Därför tänkte jag göra allt vad som står i min makt att förekomma hans tristess och skolvägran innan han blivit alltför stor.

Hej LenoraH.
Vi brukar inte så ofta tala om elevers IQ eftersom de flesta faktiskt inte har blivit testade. Vi har alla våra starkare och svagare sidor. Det är sällan en elev briljerar i alla skolans ämnen, även om det naturligtvis förkommer. De flesta elever har åtminstone något ämne som de får känna sig duktig i. Någon är duktig i matte, någon har bra sångröst, någon är duktig i bild och någon i idrott (de barnen brukar ha hög status). Barn brukar ha en mycket sund inställning till detta.

Andra barn förstår sig inte alltid på barn som vi vuxna kan uppfatta som lite lillgamla. Jag vet dock inte om det är fallet med den pojke du beskriver. Om pojken har jämnåriga vänner idag som han delar intressen med, och han är en glad och trevlig kompis blir det sannolikt inga problem. Kompisar är alltså jätteviktigt! Sannolikt söker han sig till barn som har får ut något av att umgås med. Det är ovanligt att det bara finns ett barn i en klass som har kommit långt i sin utveckling. Ofta är de några stycken, och ofta söker de sig till varandra.

Nu jobbar jag inte med så små barn så jag kan inte svara på hur lärarna för dessa brukar göra, men när vi på högstadiet får nya klasser lägger vi en hel del arbete på att få ihop klassen till en grupp. Eleverna ska lära känna varandra. Vi arbetar mycket med kamratskap, både integrerat i ämnena och på t.ex. temadagar. I mitt arbetslag åker vi med eleverna på lägerskola i början av höstterminen Då bor vi i tält, lagar vår mat tillsammans, jobbar med olika samarbetsövningar, skojar till det på olika sätt med lekar och tävlingar men ägnar oss också åt ren trivsel som musik, någon spelar gitarr, vi sjunger tillsammans osv. Men det gäller tonåringar. Hur de gör med de små barnen vet jag som sagt inte.

Jag har lite halvdålig koll när det gäller utbildningen för lågstadielärare. Läser man två ämnen som gymnasielärare eller läser man flera? Om man tex har läst sv och/eller so-ämnen undervisar man ändå i tex även matte om man är lågstadielärare? En kollega menade nämligen att ett stort problem i de yngre stadierna är att man inte undervisar i bara det man är behörig i utan måste även tex undervisa i matte även om man då inte är behörig i det. Är det så så är det ju inte konstigt att eleverna inte får den stimulans de behöver.

Läser man till lågstadielärare så läser man matte även om tanken är att men inte skall undervisa i det. Så alla lärare i lågstadiet har läst lite matte som är anpassad för lågstadiet. 

Det låter helt fel Ts!
Jag är lärare och mina elever kunde omöjligt arbeta med samma saker i matten samtidigt. De låg ju på helt olika nivåer! Jag hade en fyra och spannet kunskapsmässigt i min klass låg mellan att i första hand nå målen för åk 3 för några samtidigt som andra elever var på god väg mot målen i åk. 5. Visst är det kämpigt som lärare att individualisera undervisningen för sina elever, men det är en skyldighet!!!

Jag har en etta nu och är 1-7 lärare. Jag vill bara påpeka att den främsta anledningen till försämrade resultat i matematiken har enligt forskning berott just på att många lärare lät elever arbeta mycket fritt i helt olika böcker i matematik och därmed tappade nästan alla genomgångar. Jag har också prövat den varianten och det är i min mening praktiskt omöjligt. Mina elever har samma bok och får inte jobba förbi innan genomgång. Starka elever har extra böcker samt extra uppgifter som är på deras nivå inom det område vi arbetar med i första hand och därefter ex multiplikation till dem som är mogna att starta tidigare. Det är väldigt lätt att tro att barn kan ett visst matamatiskt moment då det ofta är en viss struktur i matematikböckerna som barnen snabbt kodar av. Därför är det super viktigt att ta in mycket olika moment i matematiken och viktigast av allt i min mening att prata matematik och arbeta laborativt. Men detta är min åsikt.