När UL inte är helt ok...

Måste ändå säga att det var ganska goda nyheter, hur känner ni inför om det skulle va ds? Skulle ni avbryta om det är så, i så fall talar ju det för fvp om inte verkar det ju dumt att ta risken? Förstår att det är ett jobbigt beslut men följ era hjärtan och om läkaren säger att det är lite som talar för ds så är nog risken liten, men ökar inte eran risk så kubsiffran ändras? Det gjorde min men vi hade två soft markers som nu är borta.

Lycka till, vad ni än bestämmer er för är det det rätta för er!

Gör ett litet inlägg här. 22/2 är det dags för RUL och jag är så nervös. Inget tyder på att något skulle vara fel denhär gången, MKP var bra. Men jag har min förra graviditet i färskt minne. Gick till RULglad förväntansfull och lite nervös för om vi skulle få veta vilket kön eller ej, gick därifrån heltförstörd med diagnosen vidgat njurbäcken, vilket kunde innebära kromosomfel. För mig var det ingen tvekan om att vi skulle göra FVP, jag höll på att bli tokig av oro! Vilken hemsk väntan först på tid till provet sen på resultatet. Men provet var bra tack och lov. Oron var ju inte över ändå, fick gå på 2 ytterligare UL för att följ upp måttet på njurbäcken. Det pratades om antibiotika i förebyggande syfte i 1 års tid (!!!) efter födseln, om det inte försvann. Men på 3e UL var måttet ok och några månader senare fick vi en liten frisk flicka!

Jag kommer dock aldrig mer gå till RUL övertygad om att allt ska vara bra. Läkaren som gjorde FVP förra gången sa "detta är nackdelen med UL. Man oroar många i onödan".

Vi kan inte tänka oss ett barn med ds. Alltså lutar det mot fvp (imorgon) och skräckfyllda 7 dagar som följer med risk för missfall. Snackade dock med en barnmorska idag som sade att risken för missfall ändå är liten och att om man inte kan tänka sig ett barn med ds så kan det vara en bra ide att lugna sina nerver under resten av graviditeten genom att ta ett fvp. Att vara ett nervvrak andra halvan av geviditetn kan knappt vara bra för varken mig eller barnet. Men är "lugna sig själv" ett skäl som man kan acceptera i efterhand om man ändå skulle ha oturen att få missfall? Herregud vilka val man måste göra... Och man kan bara skylla sig själv, eller kan man det i efterhand?

Det är ju precis vad som hänt oss! Vidgat njurbäcken och prat om ev kromosomfel! Så njubäckenet gick tillbaka under graviditetn, så skönt! Hur resonerade du ang oron för missfall/kromosomfel ang valet att göra fvp eller inte?? Jag känner att vi borde göra fvp men är livrädd för missfall. Kan inte tänka mig ett barn med downs - tror att oron ör detta skulle förgöra mig under resten av grav.

Jag läste på massor om FVP och det finns flera källor som påstår att risken för missfall är kraftigt överdriven (den finns dock). Och vi var helt överens att avbryta om det var kromosomfel. Men dte som absolut avgjorde saken var just att jag kände att jag skulle inte stå ut med oron av att inte veta under resten av graviditeten. Vissa tycker ju inte man ska göra FVP om man kan tänka sig att behålla ett barn med ds, men jag håller inte med.  om jag skulle vilja behålla barnet ändå vill jag hellre veta vad som väntar och kunna förbereda mig och övriga familjen på vad som kan vänta... Men det är såklart en helt personlig åsikt och du måste känna efter själv. Men att gå och oroa sig i 5 månader är nog inte hälsosamt heller.

Men som sagt, läkaren som gjorde FVP på mig sa att om vidgat njurbäcken berodde på kromosomfel så såg man nästan alltid andra avvikelser på RUL också. Tex påpekade han att vår bebis hade ett helt normalt näsben, vilket tydligen inte är vanligt vid kromosomfel. Hoppas du kommer fram till hur ni ska göra!

Tack för ditt inlägg! Nu ska vi åka och ta det där förbannade provet... Jag är så himla orolig och har sovit dåligt..

Hej!

Jag har inte hunnit läsa igenom hela tråden utan bara skummat lite här och där. Vill börja med att beklaga bortgången av din lilla bebis, Insanejane. Då fruktansvärt!

Jag är gravid i v. 20+0 och var på RUL i förra veckan. Hon som gjort undersökningen avslutade med orden "allt ser bra ut men du har lite lite fostervatten". Fick strax därefter träffa en läkare som bekräftade mängden fostervatten. Hon mätte, och mätte, och mätte...och kom tillslut fram till att jag har "ovanligt lite fostervatten men inom normalkurvan". Hon kontrollerade att njurarna fanns på plats och såg att bebisens urinblåsa fylldes på under undersökningen, vilket var ett gott tecken. Hon upprepade gång på gång att vi låg innanför normalkurvan MEN ville samtidigt att vi skulle komma på återbesök 2 veckor senare "för att kontrollera att det inte blivit ännu mindre vatten".

Självklart kunde jag inte hålla mig från att läsa på när vi kom hem. Hade ingen aning om vad mängden fostervatten innebar. Blev alldeles chockad när jag googlade och började förstå vad Oligohydramnios innebär så här tidigt i graviditeten (innan bebisens lungor är utvecklade). Det är mer eller mindre oförenligt med liv

Nu sitter jag här och har ingen aning om vad jag ska/borde tycka, tänka eller känna. Utifrån läkarens ordval så verkar fostervattensmängden ligga på gränsen för vad som är normalt. Och om det inte funnits en risk för att det minskade ännu mer så skulle hon ju inte ha kallat oss till återbesök.... Och OM mängden skulle minska (Gud förbjude) så finns det alltså en risk att bebisen dör Det är ju alldeles omöjligt att inte vara orolig!

Uppföljningen är på tisdag.