Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Unik, den du!

Alltså, helt ärligt, så kass den här tråden har blivit.
Den som en gång var så fin. Där en verkligen kunde skriva anonymt till den en inte vågade skriva till, och göra det i respekt. Där en kunde få fina svar av andra som kanske känt samma och som kom med kloka fina råd osv  Nu är ju tråden full av pajkastning, och anklagelser och allt vad det är. Så ledsamt. Världen  utanför är ju redan så full av hat. Krig. Ondska. Pajkastning  så ledsamt det blivit aggressivt och pajkastning även härinne 😥

Jag lämnar tråden. Hejdå. Passar på att tacka alla ni fina människor  här som svarat mig när jag könt mig ledsen och frustrerad. Ni var guld värda ❤️🌸

Tack detsamma ❤️

Tack 🙏 ❤️

Sen så kan man ju alltid sköta sig själv, sina egna texter, och sluta lägga sig i andras som inte angår en.

Det var jag som ringde dig kl.20:00 igår. 
Ha en fin dag, min älskling! 

Skulle du känna, reagera, på samma sätt som de sista gångerna vi sågs? De senaste gångerna vi hade kontakt. Om vi någon gång skulle träffas igen? Jag saknar dig. Saknar du mig? Eller har du släppt? Vill kontakta dig, velat hela tiden, men får inte. Du får inte heller, och har aldrig fått. Dumma, dumma regler.

Jag kan aldrig släppa dig eftersom du är min hälf.  Jag tänker på dig hela tiden och vill vara nära dig. 
Saknar dig jättemycket, vi ses imorgon. 

Om det där var riktat åt mig så har du ringt fel nummer för jag har då inte fått någon ringning från dig. 

Ifall din text var ämnad för någon annan så får jag väl önska lycka till och be dig ignorera denna text. 

Om du bara visste hur mycket jag hade velat få tala med dig. Finns det något sätt att få göra det? Hur skulle det gå till? Vill du ens träffa mig, prata med mig? En ganska lång tid har gått nu. Mycket har nog hunnit hända, både i ditt liv, och i mitt. Kanske, har du glömt bort mig nu.

Hade du varit man så hade jag känt igen lite i det lilla du skrivit. 

jag vet hur det är och känns att inte kunna glömma en person även om tiden går och nu är det för sent att kunna ens berätta något. 

Ja "tyvärr" är jag en tjej, så inte din person, om det var så du menade. 

Ja visst är det jobbigt, hur en del verkligen jan fastna, och liksom sitta kvar. Att "släppa" och "glömma", det låter så enkelt. Enklare än vad det, ibland, kan vara.

Varför blev det så här? Kan du inte gå med på att prata? Vill du, är det andra som hindrar, eller vill du inte?
Skulle jag bara kunna få ett svar?

Jag älskar dig, men det är bättre att du försvinner ur mitt liv för gott. Jag hatar mitt liv

Jag har fastnat i tankar på dig och analyserar allt du säger och gör. Jag önskar att jag bara vågade ta mod till mig och röra vid dig på ett sådant sätt jag längtar efter. Istället går vi här, sida vid sida, år efter år och njuter av stulna stunder som vi gör till våra, men aldrig ändå riktigt vågar. Du verkar lika feg som jag, lika rädd att våga visa, ändå tycker jag mig se det i dina ögon, men vänder bort blicken för att du inte ska se det i mina.

Får jag fråga varför vågar du inte? År efter år - det är ju jättelång tid. Om ni både inte är upptagna, så kanske är det dags att inte vända bort blicken? Just saying :)

Mycket som står på spel. För egen del trivs jag så väldigt bra med det jag redan får ut av det. Det ger mig krydda i vardagen och är behagligt, jag vet ju aldrig var det tar vägen om jag väl öppnar upp. Det är enkelt och kravlöst. Vill inte förlora det. 

Hade varit mycket lättare om jag bara kände sexuell attraktion tror jag, men jag längtar efter något annat. 

Men du har rätt. Det börjar bli på snudd till löjligt. Ibland känns det som att nu kan vi inte fly detta mer, men så lyckas vi igen.