den 6e dec 19.02 kom vår dotter till världen. 
vi fick åka in den 5e efter mys då jag fick värkar direkt vid 23.15.
Ringde in och fick först beskedet att ringa tillbaka, hon var upptagen?
Samtal 2, nja vänta lite och se hur det utvecklar sig, om det håller i sig.
samtal 3: men hur räknar du värkarna? de verkar ju inte progressera/gå framåt?
men vi ordnar en säng åt dig då. (vad är det för människa TYP?)
Jag höll mig hemma till 02 då mina föräldrar kom och hämtade mig, körde mig till förlossningen.
När jag fick veta där att jag va öppen 3 cm så körde de tillbaka hem till mig och sambon.
Sambon fick sova lite så han kunde va extra pigg IFALL det nu va på G, vilket det tydligen var 
De kör ctg och ser att jag har regelbundna värkar. Jag får petidin så att jag kan sova. Hann vara vaken i 22 h. Vi vaknade vid halv 8 tiden och de gjorde en ny undersökning, fortfarande 3 cm. Fan tänkte jag..
varför har det stannat? En läkare, Dag, säger att vi får ut och promenera, sen får vi se, antingen ny promenad, ta hål på hinnorna eller åka hem. Fastän det var snöigt och kallt så var det en av de mysigaste promenaderna jag haft med min kärlek.
Vi gick och åt en lunch på restaurangen sen promenerade vi tillbaka. Vi pratade om att vi gärna ville få mig igångsatt.
Väl tillbaka, ny undersökning, 4cm. BM säger att det bästa är att låta naturen ha sin gång. Jag blev helt nollställd.
4cm, skicka hem mig? till ett hem med två barn som behöver och förtjänar uppmärksamhet och en utvilad förälder utan smärta. Bm tittade på mig och sa att de skulle ut och se vad läkaren sa.
Jag lutade mig mot sambon och kände hur hela hoppet försvann. Bm kommer in och säger att ni får stanna, vi tar hål på hinnorna.
Kl 13 tog de hål på hinnorna. Jag fick lite starkare och regelbundna värkar och de satte en skalp-elektrod på Annabelles huvud. Sambon fick åka iväg, käka lite och få en paus.
Värkarna blir mer och mer intensiva och jag får först TENS och sen lustgas. Jag ringer tillbaka sambon och nu kan jag inte stå upp, bara viker mig på smärt-toppen. Nu kommer sambon tillbaka.
Jag ringer på klockan vid 16.45 ungefär.. och säger att jag måste ha en epidural. De kommer och undersöker mig, jodå 6 cm.
Men.. från 16.45 till 17.20 då de satte epiduralen så gick smärtan till en heeeelt ny nivå. Jag bad om att få svimma, att de skulle döda mig för jag ville bara fly från smärtan.
Hann knappt vila innan nya värken kom.
Lyckades vara enormt elak mot en undersköterska där. Hon försökte lugn mig och sa att "jo du klarar det "
"HAR DUUUU FÖTT BARN?!"
-eh nej men vill gärna i framtiden. (säger hon snällt tillbaka)
"KOM TILLBAKA NÄR DU GJORT DET DÅ!
bad om ursäkt när epiduralen satts och jag var mig själv igen
Epiduralen sattes klart 17.20 ungefär. klockan 18 frågar jag undersköterskan om när testdosen slutar fungera, hon svarar att jag fått hela dosen och den ska hålla i sig i några timmar.
Hmm.. men jag har ju sån tryckande känsla? Ja men det har man säger hon, den tar ju epiduralen inte bort. Nej nu mindes jag den biten.
Men så hårt tryck? aja. inget krystande än iaf
18.20.
säger till min 3e BM att jag behöver nog skita, inte gjort det på hela dagen. Hon säger okej, gå på toa sen kollar vi dig om du öppnat dig mer.
Jag går in på toa, sätter mig ner i 2 sek, sen skriker jag till BM att DET GÅR INTE!!! INTE EN CHANS FÖR DET TRYCKER JÄKLIGT NU.
Både hon och kandidaten hämtar mig och hjälper mig till sängen, de får sätta kateter sen kollar hon..
Jo du, 10 cm Hojtar BM!.. VAAA säger jag. Fan va coolt!
Jag tog djupa andetag och andades ut och tryckte samtidigt. Jag kände hur lillan sjönk djupare ner i bäckenet. Ashäftig känsla! BM tyckte jag kunde fortsätta med det för det funkade och lillan mådde bra. Knappt påverkad alls.
Sen fick jag ta tag i benen och hakan i bröstkorgen och krysta. Det va häftigt det med, för BM va den bästa man kunde ha, hon guidade mig genom allt, när jag skulle flämta/flåsa och tryck osv.
Det tog 20-30 minuter sen kom hon ut. Ingen spricka, bristning eller reva.
underbar va hon. 50 cm lång och vägde 3750 gram. beräknad vikt på bf den 20e va 3800 gram.
Så hon kom i rätt tid
Sambon åkte hem till våra kids där hemma som passades av mormor & morfar och jag och lillan åkte till patienthotellet och va där över natten. vi gjorde läkarkollen 10.30 sen åkte vi hem 
nu försöker jag få alla rutiner att sitta. har lyckats bra både igår och idag då jag är själv med alla kidsen.
MEN, ryggen värker enormt, har megamkt mjölk i brösten så de ser ut som en deformerad Pamela Andersson och att bära kan göra rätt ont.
Lillan på 1 år är mega svartis, inte på ett argt sätt utan ett ledsamt.
gråter över allt, vägrar äta vanliga maten, tittar på mig som att jag är världens sämsta människa.
det är ju naturlig reaktion men fy fan... mitt hjärta gråter när hon gör så
och nu när hon vägrar äta vanliga maten så är det inte så bra heller ju med tanke på hennes mkt troliga allergi
tog prover igår på henne.... 4 rör klämde de ur hennes lilla finger!!!!!!!?! hon grät o grät..
hennes underbara brorsa kom och mötte oss sen i hallen och han och syrran kramades massor.
