okej här har jag en del att bidra med!!
Jag själv är en ung tjej, dock över 18, som är tillsammans med en 37årig man. Jag tänker komma med den gamla klyschan "Åldern är bara en siffra" och fanimej vad det stämmer!!
Innan jag träffade min pojkvän såg jag också ner på både de unga tjejerna och de äldre männen, likaså gjorde han.
Men OJ vilken tankeställare vi båda fick när vi hade träffats ett litet tag (helt utan krav och förväntningar) och det visade sig att jag var mycket äldre än han någonsin kunnat tro och vice versa.
Vi båda stannade upp lite och tänkte efter, men sen insåg vi att det vi hade (och har!!) är alldeles för värdefullt och speciellt för att kastas bort. Nu har det gått ett år och allt känns fortfarande precis lika bra som det gjorde i början.
Visst har det varit problem, men problemen har BARA kommit utifrån från folk som ifrågasätter vår kärlek pga vår ålder! (Ingen av dessa ifrågasättande personer har någonsin umgåtts med oss två ihop och alltså inte sett med egna ögon hur fin relation vi har) Vi själva har däremot aldrig känt att åldern har hindrat oss från något, varken när vi ska göra saker eller rent känslomässigt.
Jag själv har försökt, men det har inte gått så bra, att vara tillsammans med killar mer i min egna ålder men det funkar helt enkelt inte. Jag är den som suckar åt folk i min ålder och vantrivs faktiskt när jag umgås med mina jämnåriga vänner, detta för att jag tycker att de beter sig otroligt barnsligt!!
Jag är tjejen som längtade efter att få köpa ett glas vin och sitta och prata en hel kväll när jag fyllde arton istället för att festa upp alla pengar och bli stenpackad som de flesta av mina vänner gjorde på sin artonårsdag. Jag är tjejen som längtade efter att få tillgång till mitt egna sparkonto när jag blev myndig så att jag kunde spara undan pengar till min och pojkvännens efterlängtade San Francisco-resa utan att mina föräldrar skulle lägga sig i mina besparingar....
Man blir faktiskt kär i en person, inte i dess ålder!