Mitt barnbarn förvägras mig.

Men det finns väl visst en poäng med att skriva det. Min syster har ADHD och hon fattar många irrationella beslut hela tiden som ingen i familjen fattar mycket av. Kanske det är så TS också känner?

Jag tycker inte man kan ställa sig på varken den ena eller den andra sidan i den här konflikten då man inte vet säkert vad det är som har hänt. Ts känner sig i alla fall orättvist behandlad och hennes dotter antyder att ts har gjort hemska saker mot henne som är så oförlåtliga att hon inte kan få ha dottern. Frågan man ställer sig är ju, om ts varit så hemsk tidigare, varför har hon ens fått vara barnvakt åt barnet då?

Jag har absolut inte ställt mig på någons sida. Där missuppfattade du mitt inlääg.

Även jag har levt sambo med en underbar kille med adhd. 

Min mor är otroligt manipulerande. Jag är uppväxt med henne, och blev väldigt hjärntvättad under denna tid. Sådant tar tid att komma ifrån. Jag var aldrig säker när hon varit hos min mor.

Det var helt enkelt ett försök från min sida att få en bra relation. Det går inte, och jag är rädd att hon kommer skada dottern.

Vad min mor har för fel vet jag inte, men något är inte rätt hos henne.

Jag har försökt. Men det som framgår är att jag förtjänade att bli behandlad som skit under uppväxten då jag var ett så jobbigt barn. Det är mitt fel.

Att ha ett barn med funktionshinder är jobbigt ja, men inte ett skäl att behandla barnet illa. Jag har ett barn som har ditt funktionshinder så jag vet.
Men det var betydligt svårare innan jag visste vad h*n led utav och vad beteeendet berodde på.
Är du nydiagnosticerad i vuxen ålder? Frågar eftersom det skulle ge en förklaring , även om det inte är en ursäkt.

Jag inser att min mor skrev det här inlägget enbart för att jag skulle få läsa det. Det gör mig arg och ledsen att hon fortsätter använda sig av dessa metoder.

Jag kommer anmäla om du fortsätter ringer, skickar sms, brev eller kommer och ringer på. Du är inte välkommen på något sätt.

Ojdå, missade detta, men det öppnar ju för andra möjligheter om man får säga så, är ju ingen läkare så jag tänker inte sitta här och leka amatörpsykolog. Men Npf verkar vara ärftliga och det finns även andra alternativ, så har jag inte sagt för mycket.

Ja, jag har fått diagnosen i vuxen ålder.

Tydligen ansåg min mor att det var rätt att misshandla mig både psykiskt och fysiskt under uppväxten. Troligtvis försökte hon få mig så lite som min pappa som det bara gick. Problemet är att jag är väldigt lik min far både till utseende och sätt.

Jag är övertydag om att min mor är sjuk på något sätt. Kommer inte träffa henne eller lämna dottern hos henne.

Om det nu är så att dottern skulle vara en av alla anonyma som skriver här så borde dottern för det första, visa "sitt rätta jag" och inte dölja sig via anonymt inlägg, har dottern belägg vad som sägs så smyg inte med det, för det andra, så anser jag dottern är orättvis mot sin mor, er konflikt ska inte barnet bli inblandat i, håll era problem utanför henne och för det tredje så finns det alltid 2 versioner av sånt här.

Jag rekommenderar "dottern" att lägga till något i sitt "anonyma nick" om hon nu vill fortsätta mitt sitt försvar, Det blir lättmissförstånd annars.

Och igen vill jag påpeka, Blanda INTE in dottern i era bråk, bara för att ni 2 är ovänner så låt det inte gå ut över mormor och barnbarnet, det lär INTE bli bättre av det. Det känns bara som att du straffar barnet genom att undvika umgänge och det är sjukt att hålla på så. Såvida mormor inte misshandlar eller vanvårdar barnet så är allt annat bara befängt.