Saker jag önskar att jag hade vetat när jag kämpade

# Att man måste läsa på så oerhört mycket själv och ligga på för att komma vidare, det finns sällan någon "ruljans" att komma in i, så hör man inte av sig själv kommer man inte vidare.

# Att inte vänta för länge med att låta remiss gå iväg för IVF om man inte kommer längre på egen hand, landstingsfinansierade IVF tar tid även om man kommer in i deras system inom 3 månader. De är ofta fullbokade, har långa stängningsperioder osv. Hade aldrig kunnat tänka mig att första försöket skulle ske under augusti när vi fick remissbekräftelsen i februari.

# Att det ligger 2 sorters kanyler i Menopur-väskan. En grov att använda när man blandar till och en tunn att injicera med. Jag fick väskan i god tid och hade bokat "sprutkurs", men skulle ta ett span på egen hand och blev dödsförskräckt när jag såg den grova nålen....

Att orgalutranet svider som attan! Och att det inte är nåt farligt med luft i alla sprutor när man sticker subkutant.

# att TSH är rätt avgörande
# att man inte får den info som behövs av kliniken..
# att man måste "ligga med Proggisarna" 30 min
# att Progesteron är gravidhormon och därför ger samma symtom...
# att klinikerna inte gör fullständiga fertilitetsutredningar
# att klinikerna inte ser nåt samband mellan barnlöshet & autoimmuna sjukdomar

Nu har pessimisten talat haha  

Zinfandel: Vad är TSH egentligen? Och varför är det så viktigt? Borde man testa det? Jag håller med om att det är uselt med info från kliniken, det mesta har jag lärt mig här!

Att inte vänta för länge med att skaffa hjälp om man har något som tyder på att det kan bli svårt, ett år är en lång tid att vänta och bara för att snittiden att bli gravid är ca 1 år betyder ju inte det att det ska ta 1 år.

Att planera för en rad olika scenarios såsom adoption så att man ställer sig i kö i tid och inte får börja om när tex ivf inte lyckas

Att välja klinik med omsorg och ställa krav och ställa mycket frågor

Att omgående ställa sig i adoptionskö, så att kötiden tickar på och man hinner bli både utredd och få medgivande innan man faller för åldersstrecket. Ty efter en sex, sju år i barnlöshetsträsket är inte det biologiska så jätteviktigt, utan mer fokus ligger på slutresultatet - ett barn.

Att IVF-behandlingen med sprutor, VUL, blodprov, ÄP och ET varken gjorde särskilt ont eller var vidare jobbig.

Hade jag vetat det hade vi försökt med IVF så fort som möjligt, utan att göra mängder av inseminationer under ett halvår först.